Mac och Gilbert

Jag halkade in i avgörande set i tredje omgången av Sony Ericsson Open i Miami mellan Gael Monfils och Marat Safin igår. Då jag har ett klappande hjärta för sjunkande skepp, var det glädjande att Safin bröt fram till 5-2 och var på väg mot seger. Men Monfils bröt tillbaka och höll sedan till 5-4, och passade på att rädda två matchbollar. Jag började vid det här laget bli orolig och smått frustrerad. Monfils såg ut att backa ytterligare från sin redan defensiva position, ett bra stycke bakom baslinjen. Där for han omkring med sina snabba fötter och fiskade upp Safins tunga artilleri, tills veteranen slog bort sig. Monfils defensiva strategi slet hårt på honom igår, mellan bollarna mot slutet av den tre timmar långa matchen tog han långa pauser, satte händerna mot knäna och andades häftigt. Men under bollarna bar adrenalinet den starka, muskulösa kroppen. Monfils hade ju dessutom fått igång publiken ordentligt som stöd – han vet hur det går till.

Förre världsettan Safin fortsatte att slå unforced errors i sina försök att slå ut den tålmodige världstian, och tappade sin serve igen vid ställning 5-4. Till sist blev det ett tiebreak där fransmannen drog det längsta strået. Trist för Safin som hade en fint byte inom räckhåll i dessa för honom skrala tider. Tyckte att han kunde använt sig av mer vinklar och stoppbollar mot sitt defensiva motstånd, men det är lätt att säga där man sitter tillbakalutad i fåtöljen med en skål chips framför sig. Monfils firade segern som om han vore den yttersta hjälten i Trojanska kriget, och bjöd på en riklig dos av sin omisskännliga segergest: den knutna näven mot bröstet, serverad med ett ljudligt brölande.

Annars var jag på stadsbiblioteket i Stockholm idag och kollade in tennislitteraturen, för att se om där fanns något annat än Björn Hellbergs gamla böcker om Björn Borg, som var allt min hemstads bibliotek hade att tillgå. Och faktiskt fanns ett par roliga titlar. Bland annat bläddrade jag lite i Brad Gilberts omtalade “Winning Ugly”, som innehåller mentala tips och strategier mot olika spelartyper. Gilbert var ju ingen stor tekniker, men vinna matcher, det kunde han. 1985, året då John McEnroes väg nerför påbörjades, förlorade han mot Gilbert i Masters. I sin självbiografi “Serious” filosoferar Johnny Mac över förlustens innebörd: ‘Someone is telling me something here. Because if I can lose to Brad Gilbert, something is seriously wrong. I’ve got to reevaluate not only my career but my life.” Nog kan man ana att Gilbert, om han läst detta, känner sig lätt förolämpad.

Inga liknande inlägg