Ivanisevic och konsten

Konst är inte flummiga videoinstallationer, performance där folk urinerar inför allmänheten, eller konceptuella ansatser med förljuget djupvärde. Konst är när Goran Ivanisevics ansikte fångas av en kamera innan han servar.

Minns ni ansiktet? Man sÃ¥g det när Goran studsat bollen och ställt sig redo i sin originella utgÃ¥ngspunkt – när han placerat det ena benet lÃ¥ngt framför det andra och handleden som höll i racketen var böjd som en lie. Som vore Goran en lieman redo att skörda. Minns ni Gorans ansikte dÃ¥? Det var en mäktig syn.

SÃ¥ här minns jag det: Goran blickade över pÃ¥ den andra sidan nätet med hÃ¥rda anletsdrag, med käkbenet spänt och ögonbrynen djupt nersjunkna. Han var redo att slÃ¥. Han tittade inte som de andra stora servarna – Newcombe, Tanner, eller Sampras. Han tittade som en hungrig jägare efter ett sällsynt byte. Han tittade pÃ¥ ett sätt som pÃ¥ ett underbart, episkt vis, helt stämde överens med servarna han sköt av. Hans blick förebÃ¥dade vad som komma skulle. Hans blick gjorde servarna rättvisa.

För alla oss som gillar Goran och har något litet av ett romantiskt sinnelag i oss är detta banne mig konst. Så kan tennisen vara.

 

 

 

Inga liknande inlägg