Inbillad förbättring med ny racket

Angående det här med utrustning och inbillad spelförbättring (se mitt förra inlägg) har jag ett på samma gång förtretligt och roligt minne av det. Jag spelade ganska ofta pingis hemma hos en kompis som tidig tonåring. Han hade ett litet rum i källaren som nätt och jämt lyckades inhysa ett pingisbord (defensiva kineser hade inte trivts då avståndet till väggen var runt en meter på båda sidorna) och på en hylla intill låg ett par gamla leksaksracketar utan stjärnbeteckning vi vanligen spelade med.

En dag föreslog han att vi skulle kila ner och spela. Det gjorde vi. Tyvärr. Jag spelade osedvanligt illa. Vanligen slog jag honom utan större ansträngning, den här gången var det jag som fick stryk. Och efteråt blottade han sitt triumfkort: ett på dagen nyinköpt trestjärnigt racket. Själva presentationen av redskapet är värd sin beskrivning: med stolt, sammanbiten min la han racketen intill mig efter att matchen avgjorts. Sedan sa han bara, fräckt och upproriskt: ”Jag ville vänta till efteråt”.

Jag blev förnärmad. Jag blev irriterad. Ja, jag var på gränsen till rasande. Följande konspiratoriska tanke slog mig intuitivt efter den koketta uppvisning med racketen: han ansåg att segern förändrade vårt spelmässiga förhållande i grunden. Egentligen var han en bättre spelaren som, med rätt utrustning, skipat rättvisa. Jag visste i kontrast därtill att jag spelat som en sopa och inte fått in mitt huvudvapen – en hård dubbelfattad(!) backhand, ett tveksamt arv från tennisen jag slutligen övergav för en hand. Dessutom var ingen av oss på något sätt bättre med en trestjärnig racket; det hade mer skruv och krävde en del tid för att lära sig bemästra (jag spelade för övrigt ganska länge med en racket utan gummi enbart bestående av det tunna räfflade grundlagret).

Men min polare fick alltså för sig att utrustningen gjort honom bättre, en underbar barnslig förvillelse som jag idag väl förstår. Jag förstår den härliga naivismen hos den medelmåttiga killen i min första tävlingsgrupp som tennisspelare som hade de kulörta, massiva skorna Agassi bar från Nike (kostade typ 1300 spänn under tidigt 90-tal) och Sampras Wilson-racket. Hade jag haft hans förmögna föräldrar hade jag gjort likadant och säkert inbillat mig, åtminstone för ett par dagar, att jag hade raketmotor under fötterna. Synd för honom, och min polare pingisspelaren bara, att jag slog båda två.

Inga liknande inlägg