Hewitt och Peppe Eng

Jag är banne mig bedrövad över Hewitts förlust mot Berdych i kvarten i Munchen. Mina händer darrar och jag sneglar förstulet mot bordet där det står en oöppnad flaska whiskey. Den är tänkt till morgondagen, men under rådande omständigheter är jag beredd att ändra i planerna. Till råga på eländet skulle Lleyton åka dit i avgörande sets tiebreak. Som vanligt i dessa dagar hade han svackor. Vid 2-0 i skilje spelade han dåligt och förlorade fyra raka gem. Slog enkla missar, något hans spel absolut inte tillåter.

Att Berdych hade en och annan närmast gränslös svacka hör däremot till. Ingen kan ge bort poäng likt tjecken. Sitt första servegem i avgörande set gav han bort på under en minut. – Lika snabbt som Roddick i bästa stunder kan ta hem sina. Det är rent bedrövligt att se slöseriet. Det känns som när Gustav Fröding som ung poet begav sig till Stockholm med ett mäktigt skrin späckat med pengar som han, efter tre dagar, bränt.

Gott folk må säga vad de vill – Hewitt är min favoritspelare på touren. Men det var han inte från början. Tvärtom tyckte jag illa om honom. Eller rättare: jag tålde honom inte. Han kom ju som en ung, självsäker man, gapade och skrek, knöt näven exhibitionistiskt, och visade ingen som helst blygsamhet när han ställdes mot tourens etablerade hjältar. Trasade sönder Sampras i US Open med sin förmåga att ”throw absolutely everything back”, som någon sa. När jag ogillade Lleyton försökte även jag inbilla mig att han inte var mycket till spelare. Bara en kämpe. Visst var det löjligt. Som om man kunde bli världsetta på det.

Särskilt hade jag svårt för gångerna när Lleyton slog Agassi. Agassi var ju med redan när jag började slå mot den genom Björn Borg så berömda garageväggen vid tio års ålder. Ni vet när Agassis hår ännu inte grymt hade övergivit honom och han bar jeanshorts med fastsydda rosa cykelbyxor under - och så de där förbannat snygga, kulörta, massiva Nike-skorna, som jag aldrig hade råd med. Skulle en ung gaphals komma här och vända upp och ner på min världsbild genom att slå min barndoms spelare? Det var för mycket.

Men sedan, när Hewitt haft sina år som världsetta, när han tappade i fokus och när Federer och Nadal kom, så ändrades scenariot. Två saker här: Jag hade dels börjat vänja mig vid Hewitt. Jag är ju hopplöst konservativ – spelarna är möbler jag måste sitta in i några år. Och dels var Hewitt nu ett skepp som, jag såg det, sakta men säkert skulle sjunka. Då förändrades allting i mina ögon. Han var nu inte en arrogant ung man. Han var en man som kämpade för att hitta tillbaka till sin ungdoms övermänskliga eld, sin mentala fokus, och han var också en man som kämpade för att hänga med i en utveckling där tempot blev allt högre.

Senare skulle han, om möjligt, bli ännu mer av min hjälte. Det var när kroppen började vända sig mot honom. Skadorna kom. Det anade man ju att de skulle göra, med den spelstilen. Och när jag såg honom idag mot Berdych blev det dödligt uppenbart vad många sagt de senaste åren, att han är en långsammare spelare. Det är idag många som är snabbare. Inte bara Nadal är honom överlägsen. Särskilt spelare som Lleyton lider förstås av det. En spelare som ’Pim-Pim’ kan nog få något bra år om hans axel återställs, trots att han snart är 27. Men Lleytons begåvning: hans extrema radar, säkerhet och tajming, är beroende av hans fötter.   

Mina förväntningar har krympt för varje år. Också det lilla kan betyda något i dessa dagar. Hewitt vann i Houston för ett par veckor sedan. Ingen stor turnering. En av tourens minsta. Men ändå den för mig skönaste segern med Hewitt. Jag kommer att följa honom till stupet nu, tills han gjort sitt. Först då kommer jag kunna låta någon annan ta över den lille gaphalsens roll som tourens hjälte.

Förresten. Vi talade ju bedrövliga kommentatorer häromdagen. Glöm i sammanhanget för allt i världen inte Peppe Eng, som gjort en storstilad insats när han i Miami 2005 på obegripliga grunder fick kommentera ett möte mellan Federer och Agassi. Vid inbollning meddelade den gode Eng självsäkert att Agassi ju måste räknas som klar favorit i mötet, trots att alltså Federer vid det laget varit överlägsen världsetta ett bra tag. Bisittaren Kulti, normalt försynt och försiktig, kunde dock här inte låta Engs lätt felaktiga uttalande passera förbi. ”Nja… Federer får nog ändå räknas som favorit i det här mötet”.

Inga liknande inlägg