Franska Öppna: Min största bedrövelse

Medan Madrid väntar på att ta fart ordentligt beger vi oss åter till tennisens historia. Om Gorans seger var det främsta av mina tennisminnen, är det nu dags för mitt värsta tennisminne att ligga på divanen.

1989. Jag var 10 år gammal och hade nyligen bytt ut pappas gamla halvmurkna träracketar mot en första eget racket, en gul – och rödfärgad historia av det lätt bedrövliga märket ”Techno Pro”, racketarnas leksaksmärke på den tiden, och stod och slog som mest mot garageporten. Något senare skulle jag börja spela för en klubb.

På teve såg jag all tennis jag kom över. Jag såg Edberg i Wimbledon-finalerna mot den fasansfulle Becker, jag såg Wilander när han segade sig fram i Franska Öppna, jag såg tydligen också Connors (min far har påstått att det var en match med Connors som väckte mitt intresse för sporten. Det låter mycket troligt).

Men 1989 var ett mörkt år för tennistittaren. Edberg fick duktigt med stryk av Becker i Wimbledon, Wilanders fall neråt inskärptes i femsets-förlusten mot Horst Skoff i Davis Cup (Sverige grejade ändå segern – men jag glömmer inte hur halva familjen satt och svettades, och hur min mor i samma stund som matchen var över lät sända en regelrätt förbannelse över Skoff, varvid hon mycket eftertryckligt stängde av teven.) Och så det allra värsta: Edbergs förlust mot Chang i finalen av Franska Öppna.   

I min enkla värld var ju Edberg given favorit, särskilt mot en liten ”kines” som man aldrig hört om förut. Jag såg matchen i vardagsrummet, medan mina föräldrar, som den dagen hade gäster, satt i köket.

Chang vann första set. Rödgråten for jag in i köket för att få hjälp att förstå det ofattbara eländet. Det ger sig, sa de. Det är långt kvar. Edberg vann andra och tredje set. Jag visade min nuna igen i köket, denna gång skinande glad och lagom morsk. Jag visste väl det: Kinesen hade inget att hämta mot kungen. Nu var det bara att defilera i mål.

Men segerramsorna kom av sig. Chang vann fjärde set. Jag smällde upp dörren till köket, som nu för husfridens skull var stängd (jag misstänker att jag förde en del opassande oljud), och beklagade högljutt mitt öde. Jag var rent av vansinnig på Edberg. Alla chanser som han inte tog. Jag hade givetvis kunna göra det hela mycket bättre.

Femte set så. Leva eller dö. Och det började bra. Edberg tog ledningen med 2-0. Jag var omedelbart stursk och förstås fullständigt glömsk om Changs tidigare förmåga att komma tillbaka. Ja, jag var på god väg att äntra köket för ett mäktigt segertåg, jag skulle bara tänka ut rätt segergest för min entré.

Men jag kom av mig. Chang naglade sig fast. Igen. Den gode Chang var seglivad och grym som en bakteriehärd den dagen, räddade i ett svep 13 breakbollar, räddade sammanlagt 20. Vann resterande sex gem för seger med 6-2 i avgörande.

Och jag – ja jag tillbringade åtminstone en timme i min moders tröstande famn. Jag lipade, gapade och skrek, och lovade dyrt och heligt, efter detta fyra timmar långa trauma, att jag aldrig skulle ägna tennisen mitt intresse igen.

Inga liknande inlägg