Edbergs mästerverk

Stefan Edberg hade sina bästa år 1990 och 1991. Han vann 13 turneringar under de säsongerna, däribland Wimbledon 1990 och US Open 1991. Den sistnämnda turneringen, US Open 1991, kan ses som ett avslutande crescendo ur den finstämda melodi Edbergs spelade på under denna tid. I finalen av US Open mötte Edberg, rankad tvåa i världen, Jim Courier. Amerikanen med det råbarkade ansiktet, den trendskapande baseboll-kepsen och de grova låren hade kommit som ett yrväder under året, plockat titeln i Roland Garros på vägen och där slagit den mer omtalade Bollettieri-studenten Agassi. Courier var baslinjespelare med utmärkt fysik och en mäktig forehand. Slaget må ha varit okonventionellt (det ansågs även Borgs grundslag vara), men det var under några få men intensiva år ett av tourens bästa slag. Courier kom till turneringen med sin dittills högsta ranking, femma i världen, och stod utan setförlust på vägen till finalen. I semifinalen hade han slaktat då 40-årige Jimmy Connors, som i fem matcher hade ställt naturlagarna på ända. Connors insats i den turneringen är en historia för sig, värd att någon gång berätta. Courier var på hemmaplan, den jättelika och högljudda finalarenan i Flushing Meadows var slukad av 20 000 patrioter. Och Edberg hade före 1991 aldrig riktigt trivts i årets fjärde Grand Slam.

Men Edberg spelade på ett skönt strängaspel den dagen (notera det lätt komiska i den dubbla betydelsen). Jag har inte bara läst mig till det här; jag har i dag sett det med egna ögon efter att med mycken möda och stort besvär kommit över en inspelning. Jag har beskådat Edbergs vita piké-tröja av märket adidas med den glada färgkompotten över bröstet; hans svarta Wilson-racket av modellen ‘Hammer’ med ett mindre “W” på träffytans underdel; skönheten i spelet och det mindre sköna, ja på gränsen till stötande i det från 80-talet övervintrade modet att som idrottsman bära mycket korta shorts. Edberg vann med 6-2, 6-4, 6-0 mot en Courier som, trots förnedringen, inte hade några direkta invändningar mot sin egen prestation. En scen som väl beskriver matchen infaller när Edberg servar för andra set i ställning 5-4, 15-30. Edberg slår en andraserve och rusar på nät; Courier slår en hård backhand mot Edbergs fötter, men svensken avgör, knäsatt, med en dödande backhandvolley. Courier kliar sig på kinden och ler teatraliskt, uppgivet. Edberg räddar i poängen därpå ännu en välfunnen retur, den här gången med sin forehandvolley (genom publiken går ett sus när han får tillbaka returen), och avslutar setet med ett ess.

När Edberg blir ombedd att tala om sina bästa matcher återvänder han ofta till finalen i US Open 1991. Couriers enastående returer och moderna tempo skulle övervinna Edbergs serve och mer tempofattiga spel i finalen av Australian Open 1992 och 1993; han skulle 1992 också passera svensken på rankingen. Men tennisens nostalgiker ska inte glömma dagen i US Open, då den utdöende spelstil Edberg representerade i en gyllene dödsryckning trasade sönder framtidens mer fantasilösa och tempobaserade spel.

Inga liknande inlägg