Den bedrövlige Birger Folke

Inget spektakulärt har hänt idag i veckans tre turneringar, och jag passar därför på att säga några ord om en kommentator jag har väldigt svårt för. Hans namn är Birger Folke och han aktualiserades för mig idag när han vidrördes i Magnus Normans senaste inlägg.

Birger Folke, en sympatisk man, har som bekant för vana att kommentera Grand Slam på Eurosport. Jag började följa tennis mer inbitet 2003 efter ett längre uppehåll. Då fanns Folke i rutan. Till en början fann jag mig i hans kommenterande. Så som man väl ofta gör. Jag tänkte: detta är en vandrande svensk tennisinstitution. Hans klokhet finns säkert – det är bara jag som inte har vett att se den.

Senare, när jag bestämt mig för att det var ont om klokskap hos den mannen, tänkte jag att Folke åtminstone har lite färg och entusiasm som kommentator. Att det kanske är därför många faktiskt gillar honom (karln har ju till och med fått kommentatorpris!). Men när det uppdagades för mig att överraskande många tyckte att Folke sa tänkvärda saker blev jag upprörd. Talade vi om samma man, han som i min värld nästan aldrig sagt något tänkvärt? Jag tänkte: detta är ingenting annat än ett skolexempel på hur en människa enbart på grund av sin aura, sin historia, skördar framgångar. Eftersom han tillhört svensk tennis epicentrum, klingar dumheterna plötsligt skönt i folks öron. Enfaldiga människor, primitiva flockdjur, som inte vet bättre än att skilja sanning från myt, tänkte jag.

Och så började jag kallsinnigt registrera hans återkommande dumheter (nu har jag glömt, ja förträngt många, då jag helt enkelt inte längre klarar av att titta på tennis med svenska kommentatorer – det dödar lusten).

Några dumheter jag minns: Hur han aldrig kommenterade ett bra slag eller ett taktiskt nummer på annat sätt än: ”Precis så gör man, David Nalbandian”. Som steriliserad efterklokhet, som ett sätt att komma undan all förklaring och analys. Hur han på samma undanglidande vis kommenterade missade slag med: ”David Nalbandian, vad gööör du”?

Hur somliga snusförnuftiga mantran upprepades till leda. Såsom: ”Jag brukar säga det att en spelare aldrig är bättre än sin andraserve” (det är klart att andraserven ska tränas oerhört mycket, men formuleringen känns bara som ett barnsligt sätt att visa hur insiktsfull man är över det faktum att förstaserven, det för novisen mest iögonfallande och uppseendeväckande inom tennisen, inte är allt. Det vet vi redan).

Eller: ”Det kan se snyggt ut, spelaren vill visa upp sig lite, men det ger inga poäng” (detta sa han om alla typer av konstslag – även direkt nödvändiga konstslag såsom när en spelare som jagar en lobb tvingas slå bollen mellan benen för att hinna).

Eller: ”Jag brukar säga att när en spelare hämtar upp en ledning från 0-40 till 40-40 brukar han ändå förlora gemet till sist, för han slappnar av lite och tappar lite i koncentrationen” (Folke tyckte här att han kommit någon slags djup psykologisk sanning på spåren. Sanningen är väl den att 40-40 medför stor risk att tappa ett gem för en spelare oavsett om han dessförinnan legat under med 0-40).

Och så förstås det oändliga antalet faktafel – om ranking, om turneringsvinster, om kuriosa och historiska händelser, ja ibland också om ställning i matchen. Hur kan en människa, som dessutom är så påpassad som en kommentator är, avge så besinningslöst många faktafel? (för att inte tala om alla grammatiska fel han svarar för – även om det är mer förlåtligt då det trots allt är tennisen som ska värderas).

Det råder ingen tvekan om att Birger Folke har ett monumentalt självförtroende. Annars skulle han aldrig uttala sig med sådan säkerhet och likafullt så ofta inkorrekt om saker och fakta. Det gör det hela ännu mer irriterande – att han lever i en villfarelse om sin egen förmåga. Förmodligen har han för sällan mött motstånd. Det är precis som att Birger Folke, efter att han nått sin ryktbarhet, aldrig behövt stå till svars för den.

Inga liknande inlägg