Del Potros seger

Del Potros seger har kallats mycket i media. Enorm sensation, praktknall, allt det. På jobbet idag i lunchrummet när några av grabbarna bläddrade i Aftonbladets rosa och fann att Federer förlorat, utbrast man: ”Va, torskade Federer!”.

Jag försökte besinna perspektivet något. Det stora här är inte förlusten i sig (vilket media på sina håll gjort gällande); i en mindre turnering hade Del Potro mycket väl kunnat slå Federer utan att det blev sak om det bland initierat folk. Det stora i Del Potros femsetsseger är att han i sin första Grand Slam-final lyckades besegra Federer, som därmed förlorade sin första GS-final mot en annan spelare än Nadal.

Tänk som det kan bli. Del Potro är 20 år, sedan ett år tillbaka ”rock solid” i topp 10, och har nu vunnit US Open. Vid sidan av Djokovic och Safin är han den enda spelaren sedan 2003 som bestulit Federer och Nadal från total hegemoni. Del Potro räknades som en framtidsman som tonåring, men det talades mer om spelare som Gasquet, Monfils, Cilic när de var i samma ålder. Än en gång visar det sig att framtiden är dunkel också för en tennisspelare. Allt: motivation, skador, men kanske i synnerhet skenbar begåvning (läs: Donald Young) eller förborgad dito, förändrar utsikter alldeles.  

Hewitts ord tidigare i år om Del Potro som ”a future Grand Slam Champion” är så besannade tidigare än vi väntat oss. Inte mig emot. Jag gillar Del Potro. Jag har respekt för hans person och jag gillar hans hockeysvingar, hans märkliga (men coola) förberedelse på forehandsidan, hans dova stridsrop vid bollträff, och hans power. Det enda man lite lätt kan åberopa är att han lägger på lite mer muskler på armarna. Han är alltjämt inte, likt Nadal eller Moya en gång, karl för det linne han bär.

Inga liknande inlägg