Davydenkos flärdfria talang

 

Davydenkos seger i slutspelet är svår att ta in, trots att han de senaste åren har gjort fina resultat. Han har vunnit tre Masters-titlar och samlat på sig 19 ATP-titlar, fler än till exempel Safin, som varit klart större i hemlandet. Det är i Grand Slam, tennisvärldens finrum, Davydenko inte räckt till. Det är måhända ett hårt omdöme att få om man nått två semifinaler i både US Open och Franska, men i förhållande till sin ranking och förmåga att rada upp titlar är ryssens facit diskutabelt. De riktigt stora matchvinsterna, att slå ut en Federer eller Djokovic i slutfasen av en Slam, har Davydenko inte haft.

Davydenkos relativa oförmåga i Slams har kommit folk, inklusive mig själv, att betvivla hans förmåga. Det har sagts att han inte har spelet, eller den mentala styrkan, för slutgiltiga prövningar. Han kan rada upp segrar i mindre turneringar där konkurrensen är svagare (han spelar dessutom väldigt mycket och ökar därigenom sina chanser), men mot stora spelare i stora sammanhang tar det stopp. Man räknar med att han ska ta sig till andra veckan i en Slam, sedan räknar man bort honom.

Jag tycker för egen del att Davydenko räknats bort väl enkelt ibland, låt vara att han inte alltid bjudit till i Slams. Att han förtjänar mer respekt och uppmärksamhet än han åtnjutit. För femte året i rad har ryssen tagit sig till slutspelet. För femte året i rad har han slutat i topp 6 (det är otroligt, jag måste studera siffrorna igen för att försäkra mig). Ärligt talat: hur många av er blir inte lite överraskade över det?

Jag tror det finns en särskild anledning till det, att man förbisett Davydenko – en förklaring vid sidan av hans resultat i Grand Slam. Och jag tror att den ligger i hans apparation och spelstil. Han har ju inte mycket flärd eller karisma, den gode ryssen (en kompis till mig hÃ¥ller lite pÃ¥ honom just för att han är ett ordinärt och oansenligt inslag i tourens stjärnglans). Han har inte den strÃ¥lglans som, faktiskt, de flesta världsspelare har. Han är liten, tunnhÃ¥rig, beskedlig, genomsnittlig. Han passar inte in i vÃ¥r sinnebild av en idrottsman i världsklass. Han har inte Baghdatis vinnande leende, Verdascos skönhet, Tsongas intensitet. Inte heller spelstilen sticker ut för den vanliga tennispubliken. Där finns inte Federers allsidighet, Murrays oberäknelighet eller Del Potros power. Davydenkos begÃ¥vning är liksom Hewitts av ett annat slag: han har en förfinad radar som gör att han kan ta bollen tidigt (han skulle nog bli bli mästerlig i baseball), och han har fina fötter. Men i avsaknaden av tydliga vapen, och utan utstrÃ¥lning, har ryssen blivit tourens minst uppmärksammade världsspelare.

Jag hade ingen personlig glädje i att Davydenko vann Masters, karriärens tyngsta titel – en titel som kanske förändrar saker framöver för Davydenko, bÃ¥de i publikens respekt och i hans förmÃ¥ga i Slams. Däremot tycker jag att det är tillfredsställande att Davydenkos genialitet nu skördat honom en framgÃ¥ng sÃ¥ stor att den kanske kan lära en och annan tennistittare (och junior) att akta andra typer av egenskaper hos idrottsmän än flärd i apparation och spelstil, att se förbi det som omedelbart möter ögat.

Inga liknande inlägg