Corias tillbakagång

Vi gör en historisk avstickare idag, fryser det massiva flödet av rapportering. Tanken är ju att den här bloggen ska lämna ifrån sig både gammalt och nytt. Det är på det gamla det nya vilar. Och det är en man jag ville skriva några ord om. Hans namn är Guillermo Coria och han föddes 1982 i Argentina. Han var liten men ohyggligt snabb, kunde vända defensiv till offensiv på ett halsbrytande ögonblick, och hade glödande känsla i handlederna. Nog minns ni honom. Men jag är rädd att ni börjar glömma. För några år sedan, med början 2003, var han världens bäste grusspelare. Det året vann han fem titlar, däribland grustiteln i Hamburg, nådde semifinal i Franska Öppna, och vann 60 matcher.

Året efter, 2004, nådde han sin högsta ranking, trea i världen. Han vann titeln i Monte Carlo och nådde en segersvit på gruset på 31 matcher. Det året var han suverän favorit till titeln i Franska Öppna. Och det såg lovande ut. På vägen till finalen förlorade han ett set och väl där väntade en duktig men inte oöverkomlig motståndare, landsmannen Gaston Gaudio. Coria vann de två första seten, men drabbades av svårartad kramp en bit in i det tredje. Tredje och fjärde setet störtade ur hans händer på ett ögonblick. I femte set släppte argentinarens kramp något. Detta, tillsammans med Gaudios nerver, bäddade för ett tätt avgörande set. Till sist nådde Coria matchboll. Jag minns hur han gick för en vinnare med sin raka forehand ur ett bra läge, men slaget var en bollslängd fel. En bollslängd. Med sådana ynkliga mått arbetar Försynen. Lite senare lyfte Gaudio bucklan, firade sin lyckligaste stund i livet. 2005 var året då Nadal kom. Nadal slog Coria i finalen av Monte Carlo, och även i finalen av Rom. Den fantastiska matchen avgjordes i femte setets tiebreak och varade i 5 timmar och 14 minuter. Coria var inte längre grusets konung, men han var tvåa eller trea. För tredje året i rad slutade han året bland världens tio bästa spelare.

Året därpå kom motgångarna till Coria. Och plågan var dubbel. Till dels började högeraxeln, som han tidigare opererat, besvära honom alltmer. Till dels var det något annat och mer ogripbart, något mentalt som kom över honom på allvar efter att ha uppträtt i glimtar förut, något som manifesterade sig i hans spel. Närmare bestämt var det serven som gick sönder. Dubbelfelen regnade som tårar över hans matcher. Något liknande har mig veterligen, inte ens hos Dementieva, skådats i världstennisen. Mot Paul-Henri Mathieu i Monte Carlo slog han 20 dubbelfel, mot Nicolas Kiefer i samma turnering 23. Coria vann inte mer än 11 av 26 matcher det året. I sitt älskade Franska Öppna deltog han inte. Han rasade ur topp 100 i världen. Åren 2007 och 2008 spelade han 13 matcher.

Mellan turneringarna under de här åren har argentinaren haft flera uppehåll, både för att försöka komma till rätta med axeln och för att få bukt med det andra. Hans sista match var i juli i fjol. Jag har inte hört något efter det. Och då har jag letat. Jag vet inte om det är skador eller demoner som håller honom borta. Eller bådadera. Men jag hoppas att det inte är försent. I mig finns något som far illa när människor inte är där dom borde vara, när livet tagit dem från den plats som rättmätigt var deras.