Come’on!

 

Jag hade egentligen tänkt säga något om den överreklamerade Wimbledon-finalen 1980, men det får bli imorgon. Något kom i vägen:

Äntligen en tung skalp. Det har varit ont om dem. Den senaste mot en spelare i topp 10 var mot Davydenko sommaren 2007. Har blivit många förluster mot de bästa spelarna på sistone. Jämna matcher, men nederlag.

Jag höll på att gå under när Hewitt servade för matchen i tredje och blev bruten. Det var första gången han tappade serven. Jag var ändå inte förvånad. Jag var beredd. Jag som följt Lleyton de senaste åren har sett att också han, så stark i anden och hjärtat, låtit förlusterna fräta på självförtroendet.

Nu är det banne mig kört, tänkte jag. Skulle Del Potro vinna tredje, vore hans utsikter att vinna plötsligt bättre än Lleytons. Nästan bättre än om han själv haft ledning med 2-1 i set. Så mycket betyder psykologin.

Men Hewitt bröt omgående med några blixtrande returer och servade hem det, trots jättelika problem med förstaserven mot slutet. Han sjönk ner på knä också, såg ni det. En spelare som vunnit Wimbledon, varit världsetta, faller ner på knä efter seger i andra omgången. Tala om att vilja komma tillbaka till toppen.

Och när Lleyton vunnit utropade han sitt signerade vrål, ropet som Federer och Murray tagit till sig, det eggande rop som kommentatorerna McEnroe och Henman med leenden på läpparna anade skulle komma:

Come’on!

Inga liknande inlägg