Vändningar inom tennisen: del 2.

En rätt remarkabel vändning är tredjeseedade Edbergs mot niondeseedade Mecir i semifinalen av Wimbledon 1988.

’The Cat’, vid tillfället 24 år, hade spelat grymt och vunnit de två inledande seten, 6-4, 6-2. I tredje set vid ställningen 3-3 hade tjecken 0-40 i Edbergs serve. Edberg, som jagade en första Wimbledon-titel, lyckades gräva sig ur hålet och vinna, 6-4.

I fjärde set, Edberg servade åter vid 3-3, räddade den 22-årige svensken fyra breakbollar efter fyra deuce.  Också det setet blev Edbergs, han vann resterande game för 6-3, och utjämnade till 2-2 i set.

Mecir lät sig inte nedslås, och skaffade en ledning med 3-1 i game i skilje (vilket för övrigt Becker hade i Wimbledon-finalen 1990 som Edberg vann). Men också nu lyckades Edberg kravla sig upp levande och vinna, 6-4.

Hur förklarar vi vändningen? Jag har inte sett matchen, bara hämtat det här från en bok som bland mycket annat redogör för Grand Slam-historiens mest spektakulära vändningar. Mecir har en historia av nervdaller, men om sådant var inblandat här vet jag inte. Om någon vet, skriv och berätta, upplys oss andra.

Sedermera skulle Edberg slå den vid tillfället tvåfaldige mästaren Becker i finalen och vinna sitt första Wimbledon.

Några minnen från Båstad

 

Jag har inte sett tävlingen i Båstad live än. Jag vet, det är inte klokt. Men det kommer. Till dess får jag leva på anekdoter, min fars.

Inom hans familj fanns ett semesterhus i Båstad som nu är sålt. Jag minns det, jag var där som mycket liten. En halvrisig gammal kåk, om Båstad-stekarna får bestämma, uppförd av min farfars far. Men läget var inte dumt, det ligger som jag minns det trätt i ett pärlband av pampiga, moderna villor alldeles intill vattnet. Huset bör än idag vara målat gult med ett gult staket, och ormbunke som klättrar på husväggarna. Hamnen låg nära, kanske två stenkast därifrån, om någon behöver hjälp med riktmärken.

Nåväl. Båstad var ju stort redan då, när pappa var pojke. Turneringen kallades då lilla Wimbledon, det låg ju strax efter. Såhär skriver min far till mig i ett mail, rapsodiskt och trevligt, om sina minnen från den tiden:

’Under några år betydde tennisen mycket, och oj vad jag och mina kompisar led när Janne Lundqvist förlorade! Han kunde periodvis spela som en gud, men ofta gjorde han otroliga tabbar. Det gick många besvikna sus genom luften i Båstad under den perioden. Om jag minns rätt var han rankad som en av de bästa i världen på grus. På annat underlag gick det åt skogen. I Wimbledon lyckades han aldrig. Hans ojämna spel gjorde att publiken ofta blev på ytterst dåligt humör.

Jag samlade autografer utan något större allvar, men alla gjorde det på den tiden. Jag lyckades få av Sven Davidsson, vilket ansågs vara en prestation – han ville aldrig skriva. Jag fick också en autograf av Hasse Jeppsson, fotbollsproffs. Jag hade ingen aning om detta kap, förrän någon vänlig själ talade om vems autograf jag fått. Många idrottsmän av olika kategorier samlades i Båstad.

När några kungligheter anlände blev det en kort paus i tennisspelet till dess att de intagit sina platser. Publiken reste sig upp under defileringen.

Jag har sett Lennart Bergelin spela. Han var på dåligt humör ibland, och klagade på publiken och bollkallarna.

Jag har också sett Torsten Johansson spela. Han var en jovialisk figur, som ofta skämtade. Ibland försökte han sig på en kraftigt underskruvad serve, som – om den lyckades – damp ner precis intill nätet på motståndarsidan. När han missade någon boll brukade han högt utbrista: “Slarvjohansson!”

Alex Olmedo låg under kraftigt i avgörande setets sista bollar, då en barnaröst ur publiken hördes:”Heja Olmedo!” Olmedo brast ut i skratt tillsammans med publiken. Det var den vänliga tennisens tid.

Sven Davidsson kom till Båstad samma år som han kommit till semifinal i Wimbledon. De främsta i Wimbledon hade fått illröda granna jackor, som de gärna bar innan och efter matcherna. Davidsson minns jag särskilt för hans komplicerade serve och hans fint placerade lobbar.

En spelare jag minns särskilt för hans vackra tennis var den skäggige dansken Torben Ulrich. Kurt Nielsen – med tangorabatt – såg jag också. Han hade kommit till final i Wimbledon. På annat underlag gick det aldrig särskilt bra.

Av australiensarna minns jag Roy Emerson, som hade en mystisk serve, men som var oslagbar. Hans landsman Fred Stolle minns jag också, jag antar att han tillhörde den yppersta eliten då – liksom alla från denna kontinent.

En gång sköt Tony Roche och en annan ung man tennisbollar mot oss när vi satt och tittade på deras träning. Jag minns inte vem mannen var. Däremot minns jag att han var på väg att slå igenom då – det kunde man se att han skulle göra. Han måste ha varit väldigt ung då. Jag har inte följt hans vidare öden.’

Hoppas här var något litet minne som kan glädja någon. Ha gärna överseende med om någon av pappas minnesbilder förfelar.

Wimbledonfinalen 1980

 

I väntan på Wimbledon dag 5:

Finalen mellan Borg och McEnroe i Wimbledon 1980 räknades av många som den bästa matchen av alla tider tills Federer och Nadal överträffade det i fjol i en halsbrytande uppvisning. Att den senare matchen fick ta över topplaceringen var fullt logiskt också för många historiska romantiker, som motvilligt tvingades ge med sig. Rivaliteten mellan Federer och Nadal inför finalen 2008 hade hunnit bli minst lika etablerad och haussad som Borgs och McEnroes, matchen var minst lika dramatisk, och kvalitén var mycket högre.

Jag tänkte dröja vid just kvalitén i finalen som gav Borg sin femte och sista titel i All England Club. För när man helt i sin ordning talat om den perfekta konstellationen Borg/McEnroe, där iskyla står mot eld; pålitlighet och arbete mot det spektakulära och lekfulla; det skandinaviska mot amerikanska; det väluppfostrade mot det kontroversiella; nutiden mot framtiden (och förstås de skilda spelstilarna, även om också Borg följde serven på nät i Wimbledon), har matchens spelstandard hamnat i skymundan.

Bortsett från tiebreaket i fjärde setet, det berömda, det som slutade 18-16 till McEnroe efter att han räddat fem matchbollar, och där den brittiska kommentatorn när hälften var spelat sa att ”Allt som kan hända har hänt” som ett verbalt intyg på hur enastående spelet var, finns det många stora finaler där spelet varit betydligt bättre.

Första setet, som slutade 6-1 för McEnroe, var över på ett ögonblick som en följd av grova misstag från Borgs racket. Andra och tredje set, 7-5 och 6-3 för svensken, var McEnroe spänd och tagen av situationen som förstaårsfinalist i The Championships mot världsettan. I fjärde höjdes kvalitén, men i femte set drogs den ner på grund av utmattning och nerver.

Förstå mig nu rätt. Jag är den första att skriva under på att det var en fantastisk match, vem skulle kunna säga annat (har den på dvd). Jag säger bara att somliga historiska händelser, också idrottshändelser, får med tiden ett väl stort skimmer, ett ljus som bländar allt starkare för varje år som läggs mellan nuet och händelsen.

Gustaf V som tennisspelare

 

Gustaf V var inte bara regent, han var också tennisvän. Han spelade mycket och gärna med både svenska och utländska stjärnor, hjälpte till att sprida intresset i Sverige, och är faktiskt invald i tennisens Hall of Fame (vilket förstås är diskutabelt med tanke på alla svenska spelare som aldrig når dit).

Gustaf V var också en utmärkt spelare. Eller stopp och belägg. Därom tvista de lärde. Konungen deltog visserligen ibland i dubbel i turneringar som samlade elitspelare, men somliga säger att han var lika usel på att spela tennis som hans sentida ättling Carl XVI Gustaf är som talare. Och det kan mycket väl vara sant.

Det finns även de som säger att den välvuxne konungen inte bara var en bedrövlig spelare med hemvävd teknik, utan att han också hade en oemotsagd konungs övermod gällande sin egen förmåga. En historia jag hört från flera håll illustrerar detta. Den är inte säkert sann, men världen behöver fiktion.

Historien gör gällande att kungen gärna tillrättavisade framstående svenska som utländska dubbelpartners under matcherna. Slog Kalle Schröder eller någon annan samtida elitspelare en olämplig unforced error, var kungen, förmodligen till publikens hemliga nöje, framme och sa till på skarpen: ”Det var väl inte så bra gjort, herr Schröder! Vill ni verkligen hållas ansvarig för ett nederlag i denna batalj!”. Konungen å sin sida var naturligtvis fläckfri som spelare, om det blev vinst eller förlust kom helt an på medspelaren.

Kalle Schröder och dom andra hade således det otacksamma uppdraget att förtränga vilt påträngande önskningar om att svinga racketen i huvudet på den usla, arroganta och dessutom kraftigt överåriga hovnarren och istället be om ursäkt för sina otillbörliga misstag, buga försiktigt, och lova bättring.

 

 

 

 

 

 

 

Ivanisevic och konsten

Konst är inte flummiga videoinstallationer, performance där folk urinerar inför allmänheten, eller konceptuella ansatser med förljuget djupvärde. Konst är när Goran Ivanisevics ansikte fångas av en kamera innan han servar.

Minns ni ansiktet? Man såg det när Goran studsat bollen och ställt sig redo i sin originella utgångspunkt – när han placerat det ena benet långt framför det andra och handleden som höll i racketen var böjd som en lie. Som vore Goran en lieman redo att skörda. Minns ni Gorans ansikte då? Det var en mäktig syn.

Så här minns jag det: Goran blickade över på den andra sidan nätet med hårda anletsdrag, med käkbenet spänt och ögonbrynen djupt nersjunkna. Han var redo att slå. Han tittade inte som de andra stora servarna – Newcombe, Tanner, eller Sampras. Han tittade som en hungrig jägare efter ett sällsynt byte. Han tittade på ett sätt som på ett underbart, episkt vis, helt stämde överens med servarna han sköt av. Hans blick förebådade vad som komma skulle. Hans blick gjorde servarna rättvisa.

För alla oss som gillar Goran och har något litet av ett romantiskt sinnelag i oss är detta banne mig konst. Så kan tennisen vara.

 

 

 

Nervvraket Miloslav Mecir

Att serva med underarmen är i vanliga fall något för novisen, den som inte lärt sig serva (vi kanske har glömt hur svårt det är att lära sig – en vän som bara spelat tennis en handfull gånger beskriver känslan av att serva som att slå en kullerbytta under vattnet, komma fel, och inte veta vad som är upp och ner). Men också världstennisen har bjudit en och annan spektakulär underarms-serve som vi sällan glömmer.

Minns Chang i Franska Öppna 1989. Förstås tänker jag på en av hans mentala strategier under den oerhörda åttondelsfinalen mot Lendl, som snabbfotade bollväggen Chang vann i fem set. I avgörande set led Chang av svår kramp, slog skyhöga gnetarbollar, och vid en viktig poäng också en underarms-serve. ’Jag gjorde precis allt jag kunde för att få honom ur rytm’, förklarade Chang. Trots serven vann Chang poängen.

Tio år senare i samma turnering var det Hingis tur att degradera till amatörstadiet. Det var i finalen mot Steffi Graf. Hingis vann första set och hade ett stadigt grepp om andra, men fick den ofta grymma och kategoriska franska publiken emot sig efter att hon klagat på några domslut. Efter det gick inget stackars Hingis väg, och Graf vann avgörande set med 6-2. I tredje set slog den förtvivlade och uppgivna schweiziskan, som tyckte att hon servade så dåligt, underarms-servar på två av Steffis matchbollar.

Det tredje exemplet på underarms-serven, och ämnet för dagens rubrik, var vare sig ett försök att förstöra rytm eller en handling av uppgivenhet. Det var en absolut nödvändighet, skapad av ett av de värsta fallen av nerver och ’tennisarm’ som någonsin skådats (här återgett från Brad Gilberts grymma bok ”Winning Ugly”).

Mannen med nerver var, föga förvånande, nervvraket Miloslav Mecir, den lurige tjecken, som skulle serva hem World Team Cup för Tjeckoslovakien 1985. Vid ställning 5-3 i avgörande set mot Connors slog Mecir fyra dubbelfel! Vid 5-5 fortsatte han att slå dubbelfel. Stackars Mecir började då att på sina andraservar slå underarms-servar, bara för att få bollen i spel. Det fanns helt enkelt ingen annan möjlighet att undvika dubbelfel. Connors hade bara att defilera i mål mot sin handikappade motståndare.

Förresten: en spelare på touren har faktiskt gjort det till lite av en vana att slå underarms-servar: jag talar om Dr. Ivo. Det händer ibland att han avlossar en kort sådan när motståndarna backar för mycket. Hinner motståndarna inte upp serven, brukar Ivo skina upp i ett skadeglatt grin som kan avläsas: ”Där fick du för att du fegt backar!”

 

 

 

 

 

 

Franska Öppna: Min största bedrövelse

Medan Madrid väntar på att ta fart ordentligt beger vi oss åter till tennisens historia. Om Gorans seger var det främsta av mina tennisminnen, är det nu dags för mitt värsta tennisminne att ligga på divanen.

1989. Jag var 10 år gammal och hade nyligen bytt ut pappas gamla halvmurkna träracketar mot en första eget racket, en gul – och rödfärgad historia av det lätt bedrövliga märket ”Techno Pro”, racketarnas leksaksmärke på den tiden, och stod och slog som mest mot garageporten. Något senare skulle jag börja spela för en klubb.

På teve såg jag all tennis jag kom över. Jag såg Edberg i Wimbledon-finalerna mot den fasansfulle Becker, jag såg Wilander när han segade sig fram i Franska Öppna, jag såg tydligen också Connors (min far har påstått att det var en match med Connors som väckte mitt intresse för sporten. Det låter mycket troligt).

Men 1989 var ett mörkt år för tennistittaren. Edberg fick duktigt med stryk av Becker i Wimbledon, Wilanders fall neråt inskärptes i femsets-förlusten mot Horst Skoff i Davis Cup (Sverige grejade ändå segern – men jag glömmer inte hur halva familjen satt och svettades, och hur min mor i samma stund som matchen var över lät sända en regelrätt förbannelse över Skoff, varvid hon mycket eftertryckligt stängde av teven.) Och så det allra värsta: Edbergs förlust mot Chang i finalen av Franska Öppna.   

I min enkla värld var ju Edberg given favorit, särskilt mot en liten ”kines” som man aldrig hört om förut. Jag såg matchen i vardagsrummet, medan mina föräldrar, som den dagen hade gäster, satt i köket.

Chang vann första set. Rödgråten for jag in i köket för att få hjälp att förstå det ofattbara eländet. Det ger sig, sa de. Det är långt kvar. Edberg vann andra och tredje set. Jag visade min nuna igen i köket, denna gång skinande glad och lagom morsk. Jag visste väl det: Kinesen hade inget att hämta mot kungen. Nu var det bara att defilera i mål.

Men segerramsorna kom av sig. Chang vann fjärde set. Jag smällde upp dörren till köket, som nu för husfridens skull var stängd (jag misstänker att jag förde en del opassande oljud), och beklagade högljutt mitt öde. Jag var rent av vansinnig på Edberg. Alla chanser som han inte tog. Jag hade givetvis kunna göra det hela mycket bättre.

Femte set så. Leva eller dö. Och det började bra. Edberg tog ledningen med 2-0. Jag var omedelbart stursk och förstås fullständigt glömsk om Changs tidigare förmåga att komma tillbaka. Ja, jag var på god väg att äntra köket för ett mäktigt segertåg, jag skulle bara tänka ut rätt segergest för min entré.

Men jag kom av mig. Chang naglade sig fast. Igen. Den gode Chang var seglivad och grym som en bakteriehärd den dagen, räddade i ett svep 13 breakbollar, räddade sammanlagt 20. Vann resterande sex gem för seger med 6-2 i avgörande.

Och jag – ja jag tillbringade åtminstone en timme i min moders tröstande famn. Jag lipade, gapade och skrek, och lovade dyrt och heligt, efter detta fyra timmar långa trauma, att jag aldrig skulle ägna tennisen mitt intresse igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wimbledon: Gorans triumf

Mitt finaste tennisminne (bortsett då från mina egna segrar i blåbärsligan) är Gorans seger i Wimbledon 2001. Det var en verklig saga wildcardet Goran bjöd på det året, när verkligheten slog spillror av dikten.

Jag hade alltid gillat Goran. Jag kunde relatera till honom. Oftast kan jag inte relatera till en idrottsman på toppnivå. De är inte som jag. Jag tillhör ett depraverat släkte med spända nerver, koleriskt sinnelag och en komplicerad och dysfunktionell själslig sammansättning. Idrottsmän på toppnivå har oftast inte mycket av det. De är enkla, tillrättalagda och funktionella, förstås med ett och annat skriande undantag.

Men Goran begrep jag mig alltid på. Han var dels en jordnära lirare, som gillade att gapa och flabba, som var skönare och mer uppsluppen än idrottsmän i allmänhet.  Och han var dels en man som uppenbart, och med en självironisk medvetenhet, var en sprattelgubbe för sina nervers nycker.

Goran hade haft en längre tid av dåligt spel, titeltorka och dalande ranking när han äntrade Wimbledon, turneringen han varit i tre finaler i. Sampras hade slagit honom i två av finalerna, Agassi en. Två av matcherna hade gått till fem set.

Men 2001 sköt sig Goran fram genom fältet som en fältkanon. Servade lika bra, om inte bättre än någonsin förr. Allvarligt motstånd kom först i semin mot Henman. Britten vann tredje set med 6-0, spelade som i trans. Så kom det berömda regnet och stoppade mer spel för dagen, och tog på samma gång Henmans flyt. Nästa dag vann Goran fjärde set, dagen därpå det femte. ”God send me that Rain”, sa Goran.

Finalen var en förfärlig historia att se på. Det var visserligen en sprakande tillställning, med galet uppsluppen stämning och målade ansikten till höger och vänster, något ovanligt inte bara för konservativa Wimbledon utan för vilken tennistävling som helst. Men det var samtidigt en nervig historia, en plåga att titta på för ett Goran-fan.

Särskilt i fjärde set och femte set var mina nerver spända som fiolsträngar. I fjärde set hade Goran ledning med 2-1 i set och såg stabil ut. Men när han servade med breakboll mot sig vid ställning 2-3 dömdes fotfel när han slog en bra förstaserve. På andraserven dunkade han in ett ess som blev bortdömt. Breaket var ett faktum. Goran blev rasande: kastade racket, sparkade på nätet. Det vi fruktade skulle hända hade hänt: ”The Bad Goran”, den del av kroatens personlighet som han lyckats hålla i schack under turneringen, hade trängt igenom. Rafter vann fjärde set med 6-2.  

Men ”The Bad Goran” försvann i femte set. ´Det var för viktigt, jag kunde inte tillåta honom’, sa Goran efteråt. Han höll sig lugn och fortsatte med det vidskepliga mantra som följt honom i turneringen som en trygghet: dra upp strumporna mellan bollarna. Be om samma boll när du slår dina vinnande servar.

Femte set var matchens jämnaste. Spelarna höll sina servar, men när Goran servade vid ställningen 6-7 tätnade dramatiken. Rafter gick fram till 0-30 och var två poäng från seger. Vid 0-30 missade Goran förstaserven, men slog en mycket bra andraserve och en solid förstavolley. Samma scenario vid 15-30: en hård andraserve som prickade linjen, 30-30. Och kvitterade sedermera till 7-7.

Vid 7-7 fick Rafter bara en förstaserve i spel. Vid 15-30 slog Goran två perfekta, dödande returer – båda från forehandsidan. När han slog in den andra, och breaket var ett faktum, zoomades fadern in, han som genomgått hjärtoperation och som läkarna avrått från matchen. Men inte kunde han missa det här, när sonen fått en ny möjlighet att vinna den största av titlar. Det var ju han som en gång i världen brukade gå ner till Goran när han låg på stranden med grabbarna och säga: ’Gå och träna serven med dig’.

Under sidbytet satt Goran med en kropp skakande av adrenalin och med ansiktet dolt i en handduk. Han skulle nu sättas på det yttersta provet. Serva hem den match Gud lagt i hans händer.

Goran slog ett tidigt dubbelfel. Han slog ett andra på första matchbollen. Ett tredje dubbelfel på andra matchbollen. På tredje matchbollen, när förstaserven prickade perfekt, ritade Rafter ett konstverk. Det kändes fördömt. Som att Gud inte skulle ge heller den här gången. Men på fjärde matchbollen nätade Rafter en andraserve.

När returen hittade nätet och segern slutligen var hans föll Goran med ansiktet mot gräset med en kropp som skakade av adrenalin, förlösning och tårar. Sedan letade han sig upp till faderns hörna på läktaren, en tradition som Pat Cash startade när han vann 1987. Stämningen gick inte att röra vid med ord. Kommentatorerna väntade i två minuter med att säga något efter att matchbollen slagits in. Då sa den ena: “Did a father ever feel prouder? Has Wimbledon ever seen as unlikely a Champion?”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lavers underarm

Nadal hemförde med besked segern i finalen av Indian Wells. Spanjoren besegrade Murray med 6-1, 6-2, och sände åter ut ett rop som ekar i världen: Rafael Nadal, inte Federer, är den främste. Om turneringen bjudit fint väder tidigare i veckan, var det mindre skonsamt på finaldagen. Det rådde halv storm på banan. Förutsättningarna för tennis förändrades i grunden (exempelvis slogs inga ess, vinden störde uppkasten). Spelarna fick spela med säkerhetsmarginaler och vara i ständig rörelse, beredda på bollbanans nyckfullhet. Nadal hanterade situationen bättre än Murray mentalt. “I never stopped the legs during the match and I think that was the key. Maybe I accepted the conditions a little bit better than him. Maybe I had a little bit more positive attitude than him”, sa spanjoren. Förmodligen var Nadals seger ett utslag av hans förmåga att oklanderligt hantera störande element, hans enastående stoicism. Andre Agassi är bara en av alla spelare som utpekat spanjorens stegrade koncentration som hans främsta tillgång.

Från en mästare till en annan. Jag läste häromkvällen en text om den väldige Rod Laver, som bland mycket annat innehåller ett citat om australierns berömda vänstra underarm. Laver var inte imponerande i fråga om storlek och muskelmassa, tvärtom var han måttfullt byggd, men underarmen som svingade racketen hade efter åratals övning tillväxt och nått groteska proportioner. Nadal är en otillräcklig jämförelse. Tänk Karl-Alfred, den tecknade sjömannen med dom karikerade underarmarna, och ni är nära sanningen (i sin självbiografi “Serious” skriver för övrigt McEnroe att han som ung önskat sig Lavers underarm. Senare tvingades han dock inse att han begåvats med en överkropp som motarbetade honom på alla fronter vad sådant beträffar). Gene Scott, en samtida spelare, uttryckte sig på följande pregnanta vis om den arm som skördat Laver sådana framgångar: “Strength can be a beautiful thing. The statues of Apollo, that kind of beauty, with the rippling muscles. But take a good look at Laver’s left arm. It’s so strong that it’s ugly.”

Ni såg att Söderling vann challengern i Sunrise. Med kvalet han genomgick på grund av sen anmälan innebar det åtta raka segrar, däribland mot Feliciano Lopez och Tomas Berdych. Lovar gott inför Miami som närmast väntar.

 

 

 

Wimbledonfinalen 1999

Pete Sampras var under sin tid herre över Wimbledon – “The Big W”. Han vann turneringen sju gånger på åtta år, med förlusten mot slutsegraren Richard Krajicek i kvarten 1996 som enda bakslag. I 1999 års final mötte han Andre Agassi, och skulle efteråt upphöja sin insats: “It was the best match I think I’ve ever played on that court.” Agassi hade i semifinalen besegrat den ideala, ja för gräs särskilt utformade australiern Patrick Rafter i tre raka set. Agassi hade i French Open några veckor tidigare vunnit sin första Grand Slam på över fyra år. Han var inspirerad. Men Sampras hade hemmaplan, Wimbledon var arenan framför andra för hans konstfärdighet; han hade ‘nyckeln till centercourten’, för att citera Boris Becker. Efter förlusten mot Sampras i The Championships 1995 talade nämligen Becker elegant om hur grek-ättlingen förunnats förtroendet till centercourtens nyckel; en gång var det bara Becker som kunde vrida om låset, men nu låg nyckeln i amerikanens varsamma och trygga hand. Sampras vann finalen i Wimbledon 1999 mot Agassi med 6-3, 6-4, 7-5.

Till matchen. Vid ställning 3-3 i första set hade Agassi 0-40 i Sampras serve. Sampras grep då efter sin eftertraktade serve, slaget med en förunderlig vana att stiga fram och undsätta honom när faran hägrade. Fem gånger drog han serven ur bältet och stötte; Agassi saknade värn och gensvar på var och en av stötarna, och fick ett ögonblick senare sårig vandra till sidbytet. Därefter vände sig Sampras inte om. Han bröt till 5-3, ett break ackompanjerat av ett blygsamt “Yeah!” och en knuten näve. Sampas servade sedan hem setet, och bröt omedelbart i andra set med ett pärlband av glimrande returer från båda vingarna. Både setvinsten och breaket hanterades på klassiskt Sampras-manér: utan åthävor, utan särskild yttre tillfredsställelse (andra omisskännliga åtbörder under matchen: hans särade läppar; tungan som ibland lägger sig över underläppen; hur han mellan bollarna drar axlarna uppåt och bakåt i en rörelse som för tankarna till stretching, och sedan rättar till tröjan). Spelarna höll sedan sina servar genom andra set. Två noll i set till Sampras alltså. Inför sista set skruvade jag för övrigt ner volymen, eftersom den spanska kommentatorns fantastilöst upprepade adjektiv “extraordinare” – som tycktes mig vara en flyktväg för att dölja den dåliga blicken för spelet – började gå mig på nerverna.

Mest är det i Sampras serve jag förstår nivån han nådde. Han satte två av tre förstaservar, och vann nio av tio poäng när förstaserven sattes i spel. När inte serven allena inbringade poängen, vilket var det vanliga förloppet, dukade den snyggt för förstavolleyn. Gångerna Agassi hade bollen under uppsikt hela vägen med sina vakna, intensiva ögon, och fick sin omtalade träff på returerna, kunde Sampras ofta och oväntat reversera faran med sin första volley. En gång räddade han ett svårt diagonalt slag med en dödande dykvolley från forehandsidan. Agassi skakade på huvudet och satte händerna vid sidorna. Vid ställning 5-5 i tredje set, spelarna hade dittills hållit sina servar (Agassi var ännu inspirerad nog att jogga till sin stol vid sidbyten), gjorde Agassi ett slarvigt servegem som beredde vägen för slutet. Ögonblicket senare servade Sampras för matchen, och för sin sjätte titel i Wimbledon. Vid 30-30 avslutade han värdigt uppvisningen, han gjorde det med två ess. Det första åtföljdes av ett ljudligt, Hewitt-liknande “Come’on!” Andra esset kom på en andraserve, signum Sampras. Sist men inte minst: båda armarna i skyn.

 

 

 

Next Page »