Om att tävla med hjärtat i sin hand

Vi fortsätter på den inslagna vägen ett slag till: idrottspsykologin. Tänkte den här gången inte tala om Federer och Safin, men mig själv.

När jag som junior spelade tennis på tävlingsnivå, gick jag alltid, och jag menar alltid, in i matcher med en av två inställningar: antingen skulle jag vinna, eller förlora. Killen med tung lekamen och vacklande backhand skulle jag slå, det förstod även jag, trots den svaghet i själen och nerverna som tidvis knäsatt mig. Jag slog honom. Men så fort någon inte var uppenbart under mig som spelare, så fort minsta tvivel fanns kring styrkeförhållandet, förändrade jag scenariot. Killen i en av mina tävlingsgrupper, en stolt ägare av två gnistrande blå Wilson Ultra Kevlar, skulle slå mig. Han vann följaktligen.

Det är ingen hemlighet att idrotten och livet är sådant: inställningen kan aldrig, hur ofta dess innebörd än förvanskas av livscoacher såsom Runar Sögaard eller i spalter för ”mental utveckling” i damtidningar, underskattas. Inställningen är i nästan alla sammanhang viktigare än begåvningen, och då är jag ändå den första att skriva under på att människor är födda olika, att världen redan från födseln skapar orättvisa.

Att jag redan i förväg gick in med inställningen att jag skulle förlora, att jag så ofta skapade mina förluster, handlar om rädsla. Jag var rädd för spänningen, trycket, adrenalinet. Djupast var jag rädd för att förlora – jag var rädd för att lägga allt på ett bord och likväl förlora. Dagarna och särskilt timmarna före match var i min ungdoms värld så svåra att jag, för att undgå knivens udd, gav mig utan kamp. När det hände att jag inför matchen brottades med utgången, om vågskålarna vägde jämt, om jag kände att det fanns en möjlighet att besegra min motståndare om jag gjorde en bra match men en lika stor risk att förlora om jag gjorde en mindre bra insats, lyfte jag skräckslaget bort mitt skälvande hjärta från bordet. Jag slog fast: jag är sämre och kommer att förlora.

Det blev därför sällan någon kamp i mina matcher som junior. Medan jag enkelt vann matcherna jag (med all rätt) ansåg att jag skulle vinna, förlorade jag lika enkelt de matcher jag på förhand psykologiskt befriat mig från – det vill säga alla matcher jag genomförde mot spelare som jag inte bedömde mig stå klart över. Eftersom de flesta spelare man möter varken är mycket sämre eller mycket bättre än en själv, förstår ni att jag befriade mig psykologiskt från ganska många matcher. Jag spelade väldigt få tresetsmatcher i min karriär, högst fem stycken av över hundra tävlingsmatcher.

Endast vid två tillfällen hände det sig att jag inte på förhand gav upp, att jag tillät mig kampen och rädslan över att förlora hela vägen i mål. Den ena gången föll jag i en tresetare mot en duktig smålänning; den andra gången slog jag en kille som var rankad tia i Skåne i min ålder, långt högre än jag. Jag vann med 7-6(5), 6-0. I första set följdes vi åt, game för game, och trots det ökade trycket lät jag mitt hjärta ligga kvar på bordet. Jag vann ett jämnt tiebreak trots att spelnivån, som jag minns det, ökade. Jag stod upp. Jag var darrande rädd, men jag tillät mig att vara det den gången, och jag kontrollerade rädslan.

Särskilt den andra gången fick jag syn på det stora i att vara en idrottsman med friska och sunda nerver, jag anade det arbetsamma men underbara i tävlandet och utmaningen. Jag har sällan önskat att jag vore en annan än den jag är. Men fick jag möjligheten skulle jag önska mer av detta, av styrkan det kräver att lägga sina önskningar och sitt hjärta framför sig, och att ta det med sig ut i striden.

Inbillad förbättring med ny racket

Angående det här med utrustning och inbillad spelförbättring (se mitt förra inlägg) har jag ett på samma gång förtretligt och roligt minne av det. Jag spelade ganska ofta pingis hemma hos en kompis som tidig tonåring. Han hade ett litet rum i källaren som nätt och jämt lyckades inhysa ett pingisbord (defensiva kineser hade inte trivts då avståndet till väggen var runt en meter på båda sidorna) och på en hylla intill låg ett par gamla leksaksracketar utan stjärnbeteckning vi vanligen spelade med.

En dag föreslog han att vi skulle kila ner och spela. Det gjorde vi. Tyvärr. Jag spelade osedvanligt illa. Vanligen slog jag honom utan större ansträngning, den här gången var det jag som fick stryk. Och efteråt blottade han sitt triumfkort: ett på dagen nyinköpt trestjärnigt racket. Själva presentationen av redskapet är värd sin beskrivning: med stolt, sammanbiten min la han racketen intill mig efter att matchen avgjorts. Sedan sa han bara, fräckt och upproriskt: ”Jag ville vänta till efteråt”.

Jag blev förnärmad. Jag blev irriterad. Ja, jag var på gränsen till rasande. Följande konspiratoriska tanke slog mig intuitivt efter den koketta uppvisning med racketen: han ansåg att segern förändrade vårt spelmässiga förhållande i grunden. Egentligen var han en bättre spelaren som, med rätt utrustning, skipat rättvisa. Jag visste i kontrast därtill att jag spelat som en sopa och inte fått in mitt huvudvapen – en hård dubbelfattad(!) backhand, ett tveksamt arv från tennisen jag slutligen övergav för en hand. Dessutom var ingen av oss på något sätt bättre med en trestjärnig racket; det hade mer skruv och krävde en del tid för att lära sig bemästra (jag spelade för övrigt ganska länge med en racket utan gummi enbart bestående av det tunna räfflade grundlagret).

Men min polare fick alltså för sig att utrustningen gjort honom bättre, en underbar barnslig förvillelse som jag idag väl förstår. Jag förstår den härliga naivismen hos den medelmåttiga killen i min första tävlingsgrupp som tennisspelare som hade de kulörta, massiva skorna Agassi bar från Nike (kostade typ 1300 spänn under tidigt 90-tal) och Sampras Wilson-racket. Hade jag haft hans förmögna föräldrar hade jag gjort likadant och säkert inbillat mig, åtminstone för ett par dagar, att jag hade raketmotor under fötterna. Synd för honom, och min polare pingisspelaren bara, att jag slog båda två.

Om en tennispappa jag minns

Ständiga och nattsvarta rubriker i medier om tennisföräldrar, där män såsom Richard Williams eller Jelena Dokics far (han med det stora skägget och den bindgalna uppsynen), tillsammans skapat begreppet ’tennis-pappor’, har aldrig förvånat mig. Jag har varit juniorspelare och fått min beskärda del. Jag har sett mammor, men kanske i synnerhet pappor, vars välvilja och förhoppning om sina barn går överstyr fullständigt.

Min hemklubb i Kristianstad arrangerade ibland tävlingen C4 Open som var tillräckligt stor för att locka många av de bästa skånska och småländska juniorer. Ett par år kom en junior som var minst lika känd för sin mamma som för sina goda resultat. Hans mamma, kortklippt och lätt gråhårig, var med honom i alla matcher, stora som små, och såg till att saker och ting gick rätt till. Hon var med andra ord varje domares skräck. Sonens bollar var inte ute, motståndarnas däremot var det. Ständigt högljudda protester mot domarna, vare sig det var små stackars flickor som tvingats upp av någon bestämd arrangör och satt och gömde sig i stolen, eller om det var någon av klubbens föräldrar som ställde upp. Jag minns hur en av föräldrarna, åklagare till yrket med en son i klubben, fick sätta sig i stolen för den goda sakens skull i ett par matcher. Efter sin erfarenhet anförtrodde han mig att detta var minst lika påfrestande som att sitta i rätten: ’Jag tycker det är otäckt att vara domare, föräldrarna sitter och vakar som hökar över en’.

Jag har även sett när föräldrars förhoppningar om sina barn inte längre handlar om barnets glädje utan om deras egna behov. När barnet är ett verktyg för föräldrarnas vilja av att tillhöra den vinnande sidan. Det värsta exempel jag sett med egna ögon var en tennispappa som hette Ronny som hade en spelande son vid namn Jörgen.

Ronny, en kortvuxen man med smala ögon och begynnande flint, var väldigt initiativrik vad gällde sonens karriär. Han köpte Jörgen den dyraste utrustningen; försökte få tränarna för att placera honom i dom bästa grupperna; körde med honom långväga till tävlingar med landets bästa startfält; fixade fram ett så kallat ’b-kontrakt’ med klubbens materialförsäljare; pratade med skolan så att han befriades från en del läxor; skickade honom slutligen till en klubb längre bort för att Kristianstad ’inte utvecklade honom längre’.

Inget märkvärdigt i något av detta, tänker ni kanske. Och ni har rätt. Om Jörgen varit en lovande spelare vore allt i sin ordning, men det var han inte. Han var en medelmåtta. Han lyckades inte ens – tro det eller ej – besegra mig. Jörgen tillhörde inte ens topp 20 i sin ålder i Skåne, vårt landskap. Ronnys ursäkter när jag slagit honom var fantastiska hopkok. En gång var det att ’Jörgen har svårt för spelare som slår höga bollar’. En annan gång förklarade pappan för min far att ’Jörgen växt två centimeter på en vecka och därför inte längre kan serva’. Jag minns hur en av de andra mer sunda tennispapporna gratulerade mig särskilt för en av mina segrar mot Jörgen; pappans diverse knepigheter var ökända i klubben.

Mot slutet av en av våra matcher när jag kopplat ett stadigt grepp ropade Ronny sarkastiskt till sin son: ’Sådär ja, slå ut bollarna nu Jörgen, så att vi kan åka hem’. När jag duschat och bytt om mötte jag Jörgen i korridoren. Han tittade med bruten blick på mig och sa att hans pappa hotat honom med att han skulle sluta spela tennis (vilket han gissningsvis gjorde så fort det inte gick bra). Jörgen hade säkert själv gärna slutat för länge sedan, om han vetat några alternativ. Men nu var Jörgens relation till sin pappa, ja hela familjelyckan uppbyggd kring Jörgen och hans tennis. Ronny hade bestämt att Jörgen var skapad för detta. ’Jag är bra på två saker; jag har bra bollsinne och bra balanssinne’ sa Jörgen en gång till mig när han en liten ofärdig pojke, tio år gammal. Så hade pappan ritat och utstakat ett barns hela värld och möjligheter.  

Jörgen och jag kom ändå bra överens, det var en fin kille. Han berättade en del saker för mig, jag var en av få han pratade med, många tyckte att han skröt. En gång kom det upp att hans pappa varit en mycket lovande löpare som ung men att hans föräldrar, som ville att han skulle skaffa sig ett ’vanligt hederligt yrke’, inte tillät det. Jörgen nämnde det en gång när han, jag och Ronny stod om pratade. Pappan svarade då allvarligt och avfärdande: ’Det är inget vi behöver diskutera nu Jörgen’. Den gången anade jag roten till Ronnys sätt mot sin son. Det var klassisk kompensation, sonen skulle bli den stjärna fadern aldrig kunde bli.

Men tiden gick, och Jörgen blev aldrig någon stjärna i tennis. Min pappa fick höra, en tid efter att Jörgen bytt klubb, kanske ännu senare, att han blivit placerad på ett hem för ungdomar med problematiska familjeförhållanden. Vad han gör idag vet jag inte. Men jag tror inte att han spelar tennis ens på skoj.

Min stulna enhandsbackhand

När jag började spela tennis som tioåring slog jag enhandsbackhand. Inte för att jag hade sett Edbergs visserligen lockande dito, det föll sig så naturligt. Det fungerade bra: backhanden var mitt bästa slag (och näst efter rörligheten min styrka).

När jag spelat i ungefär två år, blivit tolv, skickades vi på ett tennisläger i Hässleholm, en mindre stad någon mil från Kristianstad. Första dagen på lägret sa en av dess ledare: ’Varför slår du enhandsbackhand? Har inget sagt åt dig om det?’ Jag svarade som det var: ingen hade sagt något om det. ’Testa med två händer’, sa tränaren. Och jag testade, och vidhöll testet under hela lägret (hade väl inte mod att göra annat). Jag fortsatte med det också efteråt, tills jag slutade min juniorkarriär, utan att ägna saken mer tanke.

Idag undrar jag om jag inte blev bestulen. Jag fick aldrig samma känsla med den dubbelfattade backhanden. Jag tycker när jag ser tillbaka att jag hade mer frihet att placera bollarna med en hand, att jag lättare fick dem dit jag ville. Javisst, de flesta spelare får en bättre backhand med dubbelfattning, men det verkar förstås alldeles orimligt om det blir en norm. Fråga Edberg, Sampras, Federer, Kuerten, Gaudio, Gasquet.

Jag vet inte hur det ser ut i Sverige när det gäller tränarnas syn gällande backhandslaget. Det vet flera andra på den här portalen bättre, de som spelat och varit tränare på högre nivåer. Men jag kan inte tänka mig att det tillhör god tränarkultur att beordra en liten knatte att byta från enkel till dubbel fattning, särskilt om knatten i fråga självmant valde att börja spela med en hand och därför rimligtvis trivdes med det.

När jag om ett par månader äntligen planerar att mer kontinuerligt ta upp tennisen igen, då ska jag dumpa dubbelfattningen och ge mitt ursprungliga slag en chans igen. Om inte annat är det ju grymt mycket snyggare.

Holms bensprattel

En hågkomst i väntan på Indian Wells:

När två glada noviser jag känner en gång i världen tillbringade somrarna med att spela tennis på en nött asfaltsbana vid ett sjukhusområde, hade den ena för vana att vid returtagande imitera Henrik Holm. Ni minns honom säkert. Täbysonen som rätt vad det var började vinna matcher på ATP-touren 1992. Han gick under året från plats 129 till nummer 19, och utsågs av ATP till “most improved player of the year”. Slog på vägen ut världsettan Jim Courier ur Stockholm Open, besegrade Ivan Lendl i Washington. Ett par år senare försvann han ur rullorna igen. Några titlar vann han aldrig trots att han som bäst var rankad nummer 17 (inte många med så hög ranking kan ha lämnat touren titellösa).

Det klaraste minnet jag och min kamrat, imitatören, har av Henrik Holm är dock inte hans insats i Stockholm Open, men hans sällsamma rörelsemönster i samband med att motståndaren skulle serva. Som hos en sprattelgubbe for benen ut längs sidorna, nästan till horisontellt läge, och tillbaka. På det viset gungade Holm fram och tillbaka, än med ena benet och än med det andra, innan motståndaren fick iväg serven. En modern arvtagare till Holm är Radek Stepanek, men tjeckens omvittnat provocerande sprattlande och sparkande med benen är ändå inte lika extravagant.

Nå. Min kompis hade alltså för vana att imitera detta sällsamma rörelsemönster. Själv påstår han än idag att han ville hålla igång fötterna inför returen, men förhållandet att imitationen alltid blev mycket skarpare och mer autentisk under matchavgörande sekvenser, vid breakbollar eller mot setsluten, avslöjar honom. Han ville helt enkelt bringa sin motståndare ur fattningen. Och att döma av dubbelfelen som tenderade att hagla fram, lyckades han med sin plan. Holm må ha lämnat karriären utan titlar, men efter sin karriär skulle han alltså skörda många segrar åt en sentida imitatör.

När Dementieva mötte Ikaros