Del Potros seger

 

Del Potros seger har kallats mycket i media. Enorm sensation, praktknall, allt det. På jobbet idag i lunchrummet när några av grabbarna bläddrade i Aftonbladets rosa och fann att Federer förlorat, utbrast man: ”Va, torskade Federer!”.

Jag försökte besinna perspektivet något. Det stora här är inte förlusten i sig (vilket media på sina håll gjort gällande); i en mindre turnering hade Del Potro mycket väl kunnat slå Federer utan att det blev sak om det bland initierat folk. Det stora i Del Potros femsetsseger är att han i sin första Grand Slam-final lyckades besegra Federer, som därmed förlorade sin första GS-final mot en annan spelare än Nadal.

Tänk som det kan bli. Del Potro är 20 år, sedan ett år tillbaka ”rock solid” i topp 10, och har nu vunnit US Open. Vid sidan av Djokovic och Safin är han den enda spelaren sedan 2003 som bestulit Federer och Nadal från total hegemoni. Del Potro räknades som en framtidsman som tonåring, men det talades mer om spelare som Gasquet, Monfils, Cilic när de var i samma ålder. Än en gång visar det sig att framtiden är dunkel också för en tennisspelare. Allt: motivation, skador, men kanske i synnerhet skenbar begåvning (läs: Donald Young) eller förborgad dito, förändrar utsikter alldeles.  

Hewitts ord tidigare i år om Del Potro som ”a future Grand Slam Champion” är så besannade tidigare än vi väntat oss. Inte mig emot. Jag gillar Del Potro. Jag har respekt för hans person och jag gillar hans hockeysvingar, hans märkliga (men coola) förberedelse på forehandsidan, hans dova stridsrop vid bollträff, och hans power. Det enda man lite lätt kan åberopa är att han lägger på lite mer muskler på armarna. Han är alltjämt inte, likt Nadal eller Moya en gång, karl för det linne han bär.

Veteranerna i Wimbledon

Veteran blir man inom tennisen  i den blyga åldern av 28. Det är en oskriven regel (som innebär att stackars Federer närmar sig, han fyller i augusti). Omnämnandet må vara en lätt kränkning, men faktum är att det finns fog för det. Både av fysiska och mentala skäl brukar veteraner ha svårare att åstadkomma storsaker. Safin sa för ett par veckor sedan att ’det är naturens gång att en del av hungern försvinner när man blir äldre’. Sporten har ett tufft schema som tär på sina utövare. Och Hewitt, som om någon sköter sin träning ordentligt, berättade häromdagen att kroppen nuförtiden behöver längre återhämtningstid.

I alla fall är det skoj att vi har en och annan veteran med oss till andra veckan i Wimbledon. Eller vad sägs om Hewitt, 28, Ferrero, 29, och Haas, 31. Denna en gång så framgångsrika trio gör mindre väsen ifrån sig i dessa dagar, ingen har lyckats härma undantaget Agassi som i någon slags omvänd världsordning var som bäst runt 30.  Hewitt och särskilt olyckskorpen Haas har haft skador, för Ferreros del är det lite svårare att avgöra varför han började dala. Han sa visserligen angående detta en gång att ’spelet har utvecklats mycket de senaste åren’. Det kanske är svårt att följa med för alla. Och Ferreros titeltorka får väl också sägas vara lite oturlig, han har varit i en hel del finaler utan att vinna.

Förutom att alla tre är framme i åttondelen i Wimbledon, har också alla efter ökenvandringar av törst vunnit titlar i år. Ferrero bröt en svindlande torka på över fem år på gruset i Casablanca, Haas och Hewitt satte punkt på två år gamla bedrövelser i Halle respektive Houston. Jag följde deras väg framåt i turneringarna som de vann. Stor njutning inte bara för mig, som ju gillar veteranerna, utan särskilt för spelarna själva. Som någon säkert sagt: när man passerat stadiet av självklar framgång, när motgångar stått i ens väg, blir varje ny erövring av framgång annorlunda och kanske lyckligare. Ständigt skadade och återvändande Mark Philippoussis, som trots allt lyckade nå finalen i Wimbledon, sa en gång: ’Life is a lot more beautiful when you have to struggle and fight for someting’.  

Så inför andra veckan: Jag hejar på Hewitt, Ferrero och Haas i deras matcher. Och så håller jag förstås ett öga på Le Sod, som Robin kallades i Paris.

 

 

 

 

Come’on!

 

Jag hade egentligen tänkt säga något om den överreklamerade Wimbledon-finalen 1980, men det får bli imorgon. Något kom i vägen:

Äntligen en tung skalp. Det har varit ont om dem. Den senaste mot en spelare i topp 10 var mot Davydenko sommaren 2007. Har blivit många förluster mot de bästa spelarna på sistone. Jämna matcher, men nederlag.

Jag höll på att gå under när Hewitt servade för matchen i tredje och blev bruten. Det var första gången han tappade serven. Jag var ändå inte förvånad. Jag var beredd. Jag som följt Lleyton de senaste åren har sett att också han, så stark i anden och hjärtat, låtit förlusterna fräta på självförtroendet.

Nu är det banne mig kört, tänkte jag. Skulle Del Potro vinna tredje, vore hans utsikter att vinna plötsligt bättre än Lleytons. Nästan bättre än om han själv haft ledning med 2-1 i set. Så mycket betyder psykologin.

Men Hewitt bröt omgående med några blixtrande returer och servade hem det, trots jättelika problem med förstaserven mot slutet. Han sjönk ner på knä också, såg ni det. En spelare som vunnit Wimbledon, varit världsetta, faller ner på knä efter seger i andra omgången. Tala om att vilja komma tillbaka till toppen.

Och när Lleyton vunnit utropade han sitt signerade vrål, ropet som Federer och Murray tagit till sig, det eggande rop som kommentatorerna McEnroe och Henman med leenden på läpparna anade skulle komma:

Come’on!

Ett försvarstal för Dr. Ivo

Ett inlägg i debatten om Ivo:

Det sägs att Ivo Karlovic endast lever på sin serve. Det är förstås ett inkorrekt och missunnsamt uttalande som jag här inte ska angripa. Däremot ska jag här, medan jag kollar på Ivo mot Darcis i Wimbledon, försvara hans serve. ’Vafalls? Behöver någon ta den där monstruösa serven i försvar?’, tänker ni kanske. Ja det behövs.

Ivo har nämligen, beroende på sin storlek och kraft (så fort en idrottsman är stor och stark försvinner tyvärr alla associationer till bollbegåvning) samt sin relativa svaghet tekniskt (märk väl: relativ svaghet. Hans grundspel är överlägset allt vanligt folk och alla duktiga amatörer som kallar honom talanglös), inte fått tillräcklig respekt för sin serve. Man tänker: ’han slår bara hårt och en massa ess’.

En studie av genomsnittliga servehastigheter ger dock detta vid handen: ett flertal spelare servar lika hårt som Dr. Ivo. Bara som exempel hade Söderling en högre genomsnittshastighet på förstaserven än Ivo i deras senaste matcher. Eller för att ta ett annat exempel, fransmannen Jeremy Chardys genomsnitt på förstaserven mot Roddick på tisdagen tangerade Ivos idag mot Darcis. Hur många kallar Chardy en stor servare?

Poängen jag vill förmedla är att Ivos styrka inte är servens hastighet, utan hans fenomenala placeringsförmåga. Ivo snittar sedan flera säsonger runt 20 ess per match. Det har inte Chardy gjort, det gör inte Söderling, och Roddick ligger på ungefär hälften trots sin power. Så ni som säger att Karlovic saknar all begåvning och bara har kraft, vet detta: att regelbundet placera bollar i servekryssen och längs T:et kräver sin bollkänsla.

Federers fullbordan

Federers seger i Franska Öppna eliminerar återstående tvivel om vem som är världens genom tiderna bäste tennisspelare.

Utan titeln i Franska och en fullbordad Grand Slam hade en och annan kunnat resa invändningar mot statusen. Gett utnämningen till Laver, eller kanske till och med på ett eller annat sätt krånglat in Sampras i topp.

Att Federer haft oturen att verka samtidigt som Nadal, historiens kanske bäste grusspelare som slagi honom i tre finaler, hade inte hjälpt honom. Historieböckerna räknar stora titlar, inget annat. Det är också därför den väldige Pancho Gonzalez inte fått det eftermäle han skulle haft (somliga av er vet inte ens vem det var).

Nu har Federer, liksom Laver och Agassi, en fullbordad Slam. Och delar med Sampras rekordet på 14 Slam sammanlagt (men har långt fler Masters-titlar). Federer är dessutom fyra år yngre än Sampras när han vann sin sista Slam, och uppenbarligen ännu mycket stark. Och allt detta i en tid där konkurrensen är mördande.

Ängsliga statistiker och romantiserande reaktionärer som talar om gamla tiders spelare måste nu kuva sig under vetskapen allt förnuftigt folk har (vi som verkligen sett hur Federer hanterat en tennisboll år efter år): han är den störste.

Idag fick Federer frid. Minns vad schweizaren, som gråtande föll ner på knä efter matchbollen, berättade efteråt. Att Nadals förlust, i motsats till vad han velat ge sken av tidigare i veckan, lagt en omänsklig börda på hans axlar, och att varje match efteråt känts som en final. “I think that now and until the end of my career, I can really play with my mind at peace, and no longer hear that I’ve never won Roland Garros.” Federer har nu äntligen hunnit ifatt sin övermänskliga tennisbegåvning också på papper.

 

 

 

 

 

Söderlings nya karriär

Jag hade idag ett samtal med en kille på mitt jobb om hur böjlig och känslig för tryck en idrottsmans karriär är. Han sa: ’Det känns som om en karriär lika gärna kan vara lyckad som mindre lyckad. Att det inte alltid är självklart var en karriär kommer att landa och att det är så små marginaler som avgör det.’

Jag höll med. Ibland är det så små marginaler att enskilda händelser eller matcher kan förändra allt. Kan vara  den avgörande skiljelinjen. Utan de händelserna kanske ingenting någonsin blir vad det hade kunnat.

Söderling har idag trasat sönder Davydenko för en semifinal i Franska Öppna mot Gonzo på fredag. Han kan förlora, ja få storstryk där, och ändå tror jag att det här blir Robins skiljelinje. Före och efter Franska Öppna 2009.

Jag är inte säker på att Söderling när det här är över kommer att cementera en plats i topp 10, däremot är jag ganska säker på att han kommer att ha fler perioder av jämnhet (prestera på sin högstanivå under längre tider och inte bara i enstaka matcher), vinna fler turneringar, och vara bättre i större sammanhang.

Hur gick det till? Hur blev Franska Öppna 2009 en skiljelinje i Söderlings karriär (vilket den är oavsett om han åker ut eller går ännu längre – vilket nu faktiskt flera experter håller som fullt möjligt)? Norman sa en sak angående Söderlings seger mot Ferrer. Efter den både mentalt och spelmässigt mycket väl genomförda matchen, och första biljetten till åttondelen i en Slam, fick han för första gången uppleva stående ovationer från en publik. Han hade aldrig varit med om det, inte på det sättet. Inte i en Slam.

Kanske betydde det något. Kanske kände då Robin att han välkomnats. Att han genom applåderna, acceptansen, och också genom sitt klanderfria, professionella uppträdande, blivit en del av det tennisens finrum han sökt efter. Först utanför. Sedan insläppt. Och väl där har han redan hunnit ställa till det och möblera om på ett sätt som kommer att kommas ihåg långt efter att turneringen är över.  

 

 

 

Inför andra veckan

För att få det ur världen bara: Nadal vinner tyvärr för femte gången. Han ser grym ut. Hewitt blev slaktad. Jag kollade aldrig ens på matchen; jag vaknade upp med dåliga vibbar den dagen. Tur var väl det. 

Spanjorens gamle polare Söderling (som berättat att de trots allt hälsar på varandra) borde för att slippa förnedring göra vad Youzhny och Blake gjort: använd din eldkraft mot Nadals forehand för att öppna upp backhandsidan. Det gör ont att gå mot stormens öga, men vad annat kan du göra. Nadals tuffaste matcher blir Verdasco i kvarten (som med sin form tar Davydenko) och Federer i finalen.

Gonzo, tennisens underbara vilde, har goda möjligheter att nå semi mot Nadal.  Hanescu i åttondelen och grusosäkre Murray eller orutinerade Cilic i kvarten. Inte talats så mycket om Fernando hittills. Han har ju missat en del tävlingar på gruset. Men vunnit 14 av 16 matcher på underlaget i år och ser restaurerad ut.

Sedan Djoko åkte ut (utan att skylla på något efteråt) ser det bättre ut för Fed. Haas i åttondelsfinalen blir en munsbit. Roddick eller Monfils väntar i kvarten. Får han Roddick blir det lekstuga. Får han Monfils blir det svårare. Men det hänger ju på Monfils knä. Det är ömt och spelar han längre matcher får han ont.

Ska förresten bli grymt kul att se Monfils mot Roddick. I bästa fall blir det en uppvisning i grustennis och defensivt spel från fransmannen. ’Kom du, Roddick, med dina forehandslag. Du kan slå så hårt du vill. Så länge du inte lär dig att använda ytor och vinklar kommer du ingen vart på gruset’. Jag hoppas på förnedring.

Svårt vem som möter Federer i semi. Tsonga, Del Potro eller Robredo. Ingen vet hur bra Tsonga är på gruset, men han har hemmaplan. Del Potro är högst rankad och den som varit jämnast senaste tiden. Robredo är den utpräglade grusspelaren.  

Snart vecka två. Vi gnuggar våra händer.

Söderling bröt trenden

Det här var första gången jag hade en lättare knut i magen när jag kollade på Söderling. Har inte hänt förut. Av svenskarna är det Pim-Pim som gäller (jag tycker Pim-Pim är cool och älskar hans power game). Annars höjer jag mig över nationsgränser när det gäller tennis. Har inget emot svenskarna. Bara att jag gillat andra mer.

Men idag hade jag knut i magen när det tätnade i fjärde. Det har blivit en och annan förlust när Robin borde eller kunde ha vunnit, kanske särskilt på den stora scenen. Inte idag. Idag nådde han sin första åttondelsfinal i en Slam.

Särskilt av två skäl tyckte jag Robin skulle få vinna idag. Det ena var att han stundtals spelade förbannat bra. Hans offensiva forehand, när han får tid att slå den, är när den flyter en av världens bästa, åtminstone på snabba underlag (den är inte vinklad eller skruvad nog för att vara så bra på gruset). Perioden då han gick från 5-5 i andra set till 7-5 och ledning 3-0 i det tredje var det bästa jag sett Söderling producera.

Det andra var att Söderling var grymt koncentrerad idag. Han lät sig knappt störas av några moment. Egentligen kändes en Ferrer på grus över fem set som just den typen av uppdrag som skulle störa den ibland fragile Söderling. Ni vet, det krävs att man är enormt fokuserad och tålmodig mot en spelare som Ferrer, som slår tillbaka så många bollar. Men Söderling grejade det. Drev på för allt var han var värd, från sida till sida i över tre timmar, tills inte heller Ferrer längre kunde stå emot. Starkt gjort.

Verdascos kanon

Verdascos förmodade möte mot Nadal i kvarten kan bli en jäkla match. Verdasco utstrålar enormt självförtroende. Han får ständigt frågor om det; ständigt svarar han lika rakt att han stortrivs på banan. Det syns ju också.

Nu var det dock inte det jag hade på hjärtat. Det jag ville avhandla var att Verdasco faktiskt leder ’serve speed’-listan i Franska, före namn som världsrekordhållaren Roddick och ess-mästaren Ivo (Söderling är trea på listan – och kom förresten i topp tio i fjol på tourens avdelning ”service games won”)

Verdascos ledning bygger på att han dunkade in en serve i 232 km i timmen mot Petzschner i andra rundan på onsdagen. Hur detta är möjligt övergår mitt förstånd. Spanjoren har alls ingen vek förstaserve, men som servare är han mer känd för att vara mycket solid (han snittar runt 70% förstaservar år efter år). Visst, han spar säkert ofta medvetet på krutet och kickar, men 232 km/h är ändå en väl hög siffra.

Kan man egentligen lita på den tekniska apparaturen i Franska? – Är den pålitlig har vi förmodligen att göra med en ganska sensationell lyckoträff från spanjorens racket, en unik insats som vi nog sällan om någonsin får se igen från hans håll. Sånt kan ju hända ibland. Jag slog en gång en boll som efter en studs på motståndarens planhalva skruvade tillbaka på min sida. Synd att det inte filmades.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hewitt väntar Nadal

Så var det klart. Hewitt blir nästa för Nadal.

Hewitt vann i tre raka mot Golubev från Kazakstan, en ung man påfallande klent byggd också för att vara tennisspelare (och innehavare av ett ansikte som aldrig skulle passera en Systembolagskö utan åldersintyg). Men kroppar kan bedra: Michael Stichs teleskoparmar såg inte ut att kunna skicka iväg missiler till servar.

Golubevs förstaserve och forehand visade sig ha gott om eldkraft, och han gjorde så gott han kunde för att slå ut Hewitt med sina vapen. Det blev en sådan match idag: Golubev attackerade, Hewitt försvarade. Attack mot defensiv. Golubev slog 40 unforced och 29 vinnare; Hewitt ynka 7 unforced och 11 vinnare.

För en ovan och naiv tittare kunde det se ut som att Golubev har ett större spel än Hewitt; att han bara behöver dra ner lite på misstagen för att komma närmare och kanske till och med vinna nästa gång. Sanningen är förstås inte så enkel. Golubev visste att han måste gå på knock enligt modellen ’Live by the sword, die by the sword’. Skulle han dra ner det minsta på sitt tempo skulle Hewitt flytta fram positionerna, själv bli den drivande parten. Det skulle inte vimla av winners, men många misstag skulle forceras fram.

Agassi, känd för att så skarpt och målande beskriva taktik, sa en gång att ett möte med Hewitt var som kattens jakt på musen. ’Du måste försöka slå igenom honom, men slå inte ut dig och var också mån om att inte dra ner på tempot för mycket. Han har kapaciteten att kliva in i banan.’ En delikat balansgång.

Innan man överhuvudtaget börjar kalla tourens säkra och försiktiga spelare (detta resonemang är alltså överförbart på långt fler spelare än min husgud Hewitt) för destruktiva och obegåvade gnetare ska man ha en sak mycket klart för sig: på touren har samtliga spelare en förmåga att slå vinnare. På touren vinner man mycket sällan på grund av den andras självsvåldiga misstag. Misstag – unforced errors – är ofta, precis som i fallet Golubev, minst lika mycket ett utslag av en framtvingad taktik, av en insikt om vad man måste göra för att inte helt säkert förlora, som av brist på tålamod eller koncentration.

Det om det. Mot Nadal, vår tids Achilles, blir det annorlunda. Det blir då Hewitts tur att spela enligt devisen ’do or die’. Det ska bli intressant att se hur han försöker göra. Om han söker sig på nätet som han gjorde så lyckosamt i Hamburg 2007. Givetvis kommer han att få stryk. Kanske blir det slakt. Men jag stålsätter mig. Jag bunkrar med ett par öl vid min sida som en möjlig nödutgång för att härda ut om det blir riktigt jävligt.  

Förresten: trist att Safin torskade i maratonmatchen. Det var stämningsmättat på Philippe Chatrier idag och en seger hade varit grymt skön också för en man som en gång var van vid större matcher än så här. Men kul för Ouanna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Next Page »