Del Potros seger

Del Potros seger har kallats mycket i media. Enorm sensation, praktknall, allt det. På jobbet idag i lunchrummet när några av grabbarna bläddrade i Aftonbladets rosa och fann att Federer förlorat, utbrast man: ”Va, torskade Federer!”.

Jag försökte besinna perspektivet något. Det stora här är inte förlusten i sig (vilket media på sina håll gjort gällande); i en mindre turnering hade Del Potro mycket väl kunnat slå Federer utan att det blev sak om det bland initierat folk. Det stora i Del Potros femsetsseger är att han i sin första Grand Slam-final lyckades besegra Federer, som därmed förlorade sin första GS-final mot en annan spelare än Nadal.

Tänk som det kan bli. Del Potro är 20 år, sedan ett år tillbaka ”rock solid” i topp 10, och har nu vunnit US Open. Vid sidan av Djokovic och Safin är han den enda spelaren sedan 2003 som bestulit Federer och Nadal från total hegemoni. Del Potro räknades som en framtidsman som tonåring, men det talades mer om spelare som Gasquet, Monfils, Cilic när de var i samma ålder. Än en gång visar det sig att framtiden är dunkel också för en tennisspelare. Allt: motivation, skador, men kanske i synnerhet skenbar begåvning (läs: Donald Young) eller förborgad dito, förändrar utsikter alldeles.  

Hewitts ord tidigare i år om Del Potro som ”a future Grand Slam Champion” är så besannade tidigare än vi väntat oss. Inte mig emot. Jag gillar Del Potro. Jag har respekt för hans person och jag gillar hans hockeysvingar, hans märkliga (men coola) förberedelse på forehandsidan, hans dova stridsrop vid bollträff, och hans power. Det enda man lite lätt kan åberopa är att han lägger på lite mer muskler på armarna. Han är alltjämt inte, likt Nadal eller Moya en gång, karl för det linne han bär.

Svårspelade Isner

Har blivit en och annan instant classic hittills i Flushing. Blir inte matcherna som mest dramatiska just i the Open? Svårt att jämföra olika Slams, men i rent underhållningsvärde vinner nog US Open i min bok.

Volleykampen mellan Dent och Navarro (som trots sin spanska härkomst och knappast spektakulära serve ofta spelar serve och volley) slutade i tiebreak i skilje. Riktigt bra match, som avslutades med att Dent greppade domarens mick och tackade publiken för det enorma stödet. Blir dock tufft för Dent mot Murray, som kommer att få ner många returer på amerikanens fötter.

Även matchen mellan Isner och Roddick blev enastående dramatisk. Jätten Isner, 206 centimeter lång och 111 kg tung (jag skulle avstå en brottningsmatch med Isner, misstänker att han är hutlöst stark), vann femte sets tiebreak med 7-5 - en backhandpassering cross i Roddicks serve var enda minibreaket som behövdes. Roddick var osedvanligt behärskad på presskonferensen, normalt är hans tourens kanske drygaste spelare efter förluster. Journalister dumförklaras och attackeras. Det är sant att journalistkåren ställer obekväma, förenklade, klumpiga och ibland svårbesvarade frågor, men det är deras jobb att göra det. De måste underkasta sig vad folket vill ha.   

Roddick bekräftade vad vi såg: att Isner blivit mycket bättre sedan han kom fram på touren 2007, att hans attityd är mer professionell, att han tränar mycket fysik och fått en bättre volley. Och så avhandlades det eviga problemet med spelare som Isner, att matchen spelas på deras villkor. “the majority of matches that we play, it’s not really so much about if you execute, you’re gonna win. Sometimes you can play bad and win a match like that. Sometimes you can feel like you’re hitting the ball well, and that’s when you don’t want to see a guy like that floating in the draw.”

Annars: Söderling spelade mycket bra mot Querrey, som efteråt förkunnade att han ideligen besvärats av Söderlings “backhand down the line” (man borde definitivt tala oftare om Söderlings backhandsida). Hewitt gjorde vad han kunde mot Federer. Nadal stormar fram, och allt fler ångrar kanske att de inte satsade en slant på honom före turneringen. Men som jag sagt: Nadal med sin mentala kraft hade bättre förutsättningar än många andra spelare att efter frånvaro snabbt börja vinna på touren igen.

Av kommande matcher ska det bli särskilt skoj att se Isner mot Verdasco och Gonzalez mot Tsonga, om den senare vinner mot Benneteau. Och så förstås Le Sod mot Davydenko. Söderling har 4-2 i inbördes och slaktade ju ryssen i Paris.

Inför US Open

Fint att US Open kickar igång. Det är vid sidan av Wimbledon den Slam jag helst kollar på, och ingen turnering i världen kan skapa samma stämning som kvällsmatcherna i Flushing Meadows (med det nyinstallerade taket i Wimbledon märke man i år hur annorlunda det blir med senare speltider).

Vad gäller lottningen är Federer och nyblivna världstvåan Murray på varsin sida av fältet. Nadal, som ännu inte är den spelare han var före uppehållet, lottas mot Murray i semin, medan Federer får Djokovic eller Roddick i samma stadie. En kvartsfinal mellan hemmaspelaren Roddick och Djokovic en kväll med starka strålkastare, förbipasserande plan och bedövande publiktryck kan bli minnesvärd. Murray har före det högst spekulativa mötet med Nadal (som slåss om platsen med spelare som Tsonga, Berdych, Gonzalez och Monfils) Del Potro i kvarten. Skulle inte ha något emot, och tror det är fullt möjligt, att Del Potro sköt sig igenom Murrays arsenal med sina jättesvingar.

I övrigt har Söderling en hygglig lottning fram till kvarten, där Federer väntar på att slå ut honom för tredje Grand Slam-turneringen i rad. Söderling inleder mot Montanes och har Davydenko i åttondelsfinalen, som han har bra statistik mot och utklassade i Paris. Hewitt hade ej Sankte Per på sin sida då han åker på Federer i tredje rundan. Fed har slagit Come’on typ 50 gånger i följd. Trist.

Intressanta matcher i första omgången: Nadal mot Gasquet, tillbaka tidigare än han befarat efter sin incident. Andra matcher av visst intresse: Lopez mot Dent, Gulbis mot Murray, Young mot Robredo, Santoro (som spelar sin sista Grand Slam) mot Ferrero. Även Safin spelar sin sista Slam och öppnar mot Melzer.

Vem som vinner alltsammans? Fed. Han rider på en av sina vågor igen, och när han gör det vinner han.

Veteranerna i Wimbledon

Veteran blir man inom tennisen  i den blyga åldern av 28. Det är en oskriven regel (som innebär att stackars Federer närmar sig, han fyller i augusti). Omnämnandet må vara en lätt kränkning, men faktum är att det finns fog för det. Både av fysiska och mentala skäl brukar veteraner ha svårare att åstadkomma storsaker. Safin sa för ett par veckor sedan att ’det är naturens gång att en del av hungern försvinner när man blir äldre’. Sporten har ett tufft schema som tär på sina utövare. Och Hewitt, som om någon sköter sin träning ordentligt, berättade häromdagen att kroppen nuförtiden behöver längre återhämtningstid.

I alla fall är det skoj att vi har en och annan veteran med oss till andra veckan i Wimbledon. Eller vad sägs om Hewitt, 28, Ferrero, 29, och Haas, 31. Denna en gång så framgångsrika trio gör mindre väsen ifrån sig i dessa dagar, ingen har lyckats härma undantaget Agassi som i någon slags omvänd världsordning var som bäst runt 30.  Hewitt och särskilt olyckskorpen Haas har haft skador, för Ferreros del är det lite svårare att avgöra varför han började dala. Han sa visserligen angående detta en gång att ’spelet har utvecklats mycket de senaste åren’. Det kanske är svårt att följa med för alla. Och Ferreros titeltorka får väl också sägas vara lite oturlig, han har varit i en hel del finaler utan att vinna.

Förutom att alla tre är framme i åttondelen i Wimbledon, har också alla efter ökenvandringar av törst vunnit titlar i år. Ferrero bröt en svindlande torka på över fem år på gruset i Casablanca, Haas och Hewitt satte punkt på två år gamla bedrövelser i Halle respektive Houston. Jag följde deras väg framåt i turneringarna som de vann. Stor njutning inte bara för mig, som ju gillar veteranerna, utan särskilt för spelarna själva. Som någon säkert sagt: när man passerat stadiet av självklar framgång, när motgångar stått i ens väg, blir varje ny erövring av framgång annorlunda och kanske lyckligare. Ständigt skadade och återvändande Mark Philippoussis, som trots allt lyckade nå finalen i Wimbledon, sa en gång: ’Life is a lot more beautiful when you have to struggle and fight for someting’.  

Så inför andra veckan: Jag hejar på Hewitt, Ferrero och Haas i deras matcher. Och så håller jag förstås ett öga på Le Sod, som Robin kallades i Paris.

Come’on!

Jag hade egentligen tänkt säga något om den överreklamerade Wimbledon-finalen 1980, men det får bli imorgon. Något kom i vägen:

Äntligen en tung skalp. Det har varit ont om dem. Den senaste mot en spelare i topp 10 var mot Davydenko sommaren 2007. Har blivit många förluster mot de bästa spelarna på sistone. Jämna matcher, men nederlag.

Jag höll på att gå under när Hewitt servade för matchen i tredje och blev bruten. Det var första gången han tappade serven. Jag var ändå inte förvånad. Jag var beredd. Jag som följt Lleyton de senaste åren har sett att också han, så stark i anden och hjärtat, låtit förlusterna fräta på självförtroendet.

Nu är det banne mig kört, tänkte jag. Skulle Del Potro vinna tredje, vore hans utsikter att vinna plötsligt bättre än Lleytons. Nästan bättre än om han själv haft ledning med 2-1 i set. Så mycket betyder psykologin.

Men Hewitt bröt omgående med några blixtrande returer och servade hem det, trots jättelika problem med förstaserven mot slutet. Han sjönk ner på knä också, såg ni det. En spelare som vunnit Wimbledon, varit världsetta, faller ner på knä efter seger i andra omgången. Tala om att vilja komma tillbaka till toppen.

Och när Lleyton vunnit utropade han sitt signerade vrål, ropet som Federer och Murray tagit till sig, det eggande rop som kommentatorerna McEnroe och Henman med leenden på läpparna anade skulle komma:

Come’on!

Ett försvarstal för Dr. Ivo

Ett inlägg i debatten om Ivo:

Det sägs att Ivo Karlovic endast lever på sin serve. Det är förstås ett inkorrekt och missunnsamt uttalande som jag här inte ska angripa. Däremot ska jag här, medan jag kollar på Ivo mot Darcis i Wimbledon, försvara hans serve. ’Vafalls? Behöver någon ta den där monstruösa serven i försvar?’, tänker ni kanske. Ja det behövs.

Ivo har nämligen, beroende på sin storlek och kraft (så fort en idrottsman är stor och stark försvinner tyvärr alla associationer till bollbegåvning) samt sin relativa svaghet tekniskt (märk väl: relativ svaghet. Hans grundspel är överlägset allt vanligt folk och alla duktiga amatörer som kallar honom talanglös), inte fått tillräcklig respekt för sin serve. Man tänker: ’han slår bara hårt och en massa ess’.

En studie av genomsnittliga servehastigheter ger dock detta vid handen: ett flertal spelare servar lika hårt som Dr. Ivo. Bara som exempel hade Söderling en högre genomsnittshastighet på förstaserven än Ivo i deras senaste matcher. Eller för att ta ett annat exempel, fransmannen Jeremy Chardys genomsnitt på förstaserven mot Roddick på tisdagen tangerade Ivos idag mot Darcis. Hur många kallar Chardy en stor servare?

Poängen jag vill förmedla är att Ivos styrka inte är servens hastighet, utan hans fenomenala placeringsförmåga. Ivo snittar sedan flera säsonger runt 20 ess per match. Det har inte Chardy gjort, det gör inte Söderling, och Roddick ligger på ungefär hälften trots sin power. Så ni som säger att Karlovic saknar all begåvning och bara har kraft, vet detta: att regelbundet placera bollar i servekryssen och längs T:et kräver sin bollkänsla.

Federers fullbordan

Federers seger i Franska Öppna eliminerar återstående tvivel om vem som är världens genom tiderna bäste tennisspelare.

Utan titeln i Franska och en fullbordad Grand Slam hade en och annan kunnat resa invändningar mot statusen. Gett utnämningen till Laver, eller kanske till och med på ett eller annat sätt krånglat in Sampras i topp.

Att Federer haft oturen att verka samtidigt som Nadal, historiens kanske bäste grusspelare som slagi honom i tre finaler, hade inte hjälpt honom. Historieböckerna räknar stora titlar, inget annat. Det är också därför den väldige Pancho Gonzalez inte fått det eftermäle han skulle haft (somliga av er vet inte ens vem det var).

Nu har Federer, liksom Laver och Agassi, en fullbordad Slam. Och delar med Sampras rekordet på 14 Slam sammanlagt (men har långt fler Masters-titlar). Federer är dessutom fyra år yngre än Sampras när han vann sin sista Slam, och uppenbarligen ännu mycket stark. Och allt detta i en tid där konkurrensen är mördande.

Ängsliga statistiker och romantiserande reaktionärer som talar om gamla tiders spelare måste nu kuva sig under vetskapen allt förnuftigt folk har (vi som verkligen sett hur Federer hanterat en tennisboll år efter år): han är den störste.

Idag fick Federer frid. Minns vad schweizaren, som gråtande föll ner på knä efter matchbollen, berättade efteråt. Att Nadals förlust, i motsats till vad han velat ge sken av tidigare i veckan, lagt en omänsklig börda på hans axlar, och att varje match efteråt känts som en final. “I think that now and until the end of my career, I can really play with my mind at peace, and no longer hear that I’ve never won Roland Garros.” Federer har nu äntligen hunnit ifatt sin övermänskliga tennisbegåvning också på papper.

Tacka Nadal för allt

Det kanske allra roligaste med Robins framfart i Paris är det uppblossade tennisintresset som syns överallt i Sverige.

Genomslaget i medier är större än vad jag någonsin har upplevt. Det har pratats tennis i flera dagar på jobbet bland vanligtvis total ointresserat folk. Igår satte någon på radion under matchen mot Gonzo och alla lyssnade, klart försinkade i sina sysslor. På facebook skrev några av mina ’friends’ statusuppdateringar efter bragdmatchen, bland annat skrevs det ”Sööööödeeeerliiiing” av en trendmedveten kille som bara intresserar sig för sport som en social inkörsport. Det vill säga fotboll och hockey då, idrotterna som man pratar om mest i Sverige över några öl.

Inte nu. Nu är det tennis man talar om.

Det uppväckta tennisintresset i Sverige är på sätt och vis profilen Nadals förtjänst. Alla, till och med min mamma, känner till Nadal, hon vet att han är spanjoren med de enorma musklerna som kämpar så vilt och som alltid tar sån tid på sig mellan bollarna. Nadal och Federer, duon som gjort så mycket för att profilera sporten. Att en svensk slår Nadal på hans hemmaplan, gruset i Paris, blir därför en enorm nyhet.

Jämför Thomas Johansson 2002 när han sensationellt vann i Melbourne. Det fick mycket mindre genomslag än det här. Också ’Pim-Pims’ semifinalplats i US Open 2004, när han slog Roddick i kvarten, lämnade många oberörda. Tennisen stod liksom utanför deras sfär. Det fanns ingen Nadal då som alla förstod sig på.

Men när en svensk slår Nadal på gruset, då vaknar också ett sömnigt tennisland i norr upp, ett land som en gång satte skräck i hela världen.

Och ingenting kunde vara mer välkommet.

Söderlings nya karriär

Jag hade idag ett samtal med en kille på mitt jobb om hur böjlig och känslig för tryck en idrottsmans karriär är. Han sa: ’Det känns som om en karriär lika gärna kan vara lyckad som mindre lyckad. Att det inte alltid är självklart var en karriär kommer att landa och att det är så små marginaler som avgör det.’

Jag höll med. Ibland är det så små marginaler att enskilda händelser eller matcher kan förändra allt. Kan vara  den avgörande skiljelinjen. Utan de händelserna kanske ingenting någonsin blir vad det hade kunnat.

Söderling har idag trasat sönder Davydenko för en semifinal i Franska Öppna mot Gonzo på fredag. Han kan förlora, ja få storstryk där, och ändå tror jag att det här blir Robins skiljelinje. Före och efter Franska Öppna 2009.

Jag är inte säker på att Söderling när det här är över kommer att cementera en plats i topp 10, däremot är jag ganska säker på att han kommer att ha fler perioder av jämnhet (prestera på sin högstanivå under längre tider och inte bara i enstaka matcher), vinna fler turneringar, och vara bättre i större sammanhang.

Hur gick det till? Hur blev Franska Öppna 2009 en skiljelinje i Söderlings karriär (vilket den är oavsett om han åker ut eller går ännu längre – vilket nu faktiskt flera experter håller som fullt möjligt)? Norman sa en sak angående Söderlings seger mot Ferrer. Efter den både mentalt och spelmässigt mycket väl genomförda matchen, och första biljetten till åttondelen i en Slam, fick han för första gången uppleva stående ovationer från en publik. Han hade aldrig varit med om det, inte på det sättet. Inte i en Slam.

Kanske betydde det något. Kanske kände då Robin att han välkomnats. Att han genom applåderna, acceptansen, och också genom sitt klanderfria, professionella uppträdande, blivit en del av det tennisens finrum han sökt efter. Först utanför. Sedan insläppt. Och väl där har han redan hunnit ställa till det och möblera om på ett sätt som kommer att kommas ihåg långt efter att turneringen är över.  

Ekot Söderling

Jag ska inte röra vid det här. Jag lägger istället örat till marken och lyssnar. För nu går ett eko i tennisvärlden om svensken, han som den 31 maj 2009 höjde sig över sina betingelser, och med brutal kraft slog ut Nadal ur Franska Öppna.

Jag lägger örat till marken och väntar ut rubrikerna världen över. På tennis.com, på atptour. I Frankrike, i Spanien. I Sverige.

Jag ser Sportspegeln och Tv 4-sporten - deras vinjett är klar. Zlatans skytteligaseger i Italien blev ett faktum idag, den är historisk, men detta är större. Idag får fotbollen flytta på sig. Det här är, visst är det, större.  

Next Page »