Om fans, Håkan Mild och Ronaldo

Jag gillar Lleyton Hewitt. Därmed tillhör jag ena falangen i en bland fans ständigt uppdriven debatt om vilka idrottsmän man ska gilla, och varför. Den är lite svår att definiera annat än genom exempel. På den ena sidan återfinner vi Håkan Mild, Klas Ingesson, Thomas Muster; på den andra Ronaldo, Rios, Feliciano Lopez.

Det som i grunden urskiljer den förra gruppen är att dess medlemmar inte har samma tekniska kunnande; de är alla begåvade men har sällan fått erkännande för det hos en allmänhet som tyvärr, i sin okunnighet, bara har öga för tekniska nummer. De är också, delvis just därför, andra personligheter. De är mer folkliga. De är mindre fåfänga (studera hårgelémängden hos tekniska idrottare och jämför med hårt arbetande idrottare, och ni ska se en förbluffande skillnad). De arbetar hårdare och gnäller mindre. De vet att inget kommer gratis (detta gäller även spelare som är mycket begåvade ifråga om speluppfattning, då även detta är en egenskap som i viss mån förbises av den breda publiken).

Min poäng är att de som gillar en Mild eller Muster ofta är, liksom sina förebilder, andra och bättre människor. De tycker att Ronaldo använder för mycket hårgelé, att han borde fimpa ringen i örat, sluta lägga sig så billigt, och visa lite mer hederlig jävla vänlighet. Visst gillar de tekniska nummer, men de vet att det finns andra minst lika viktiga talanger (jag är inte säker på att en spelare som Bojan Djordjic någonsin varit ”begåvad”, han är visserligen teknisk men tycks sakna spelsinne), och framförallt vet de att tekniska gudar ofta är ganska vidriga människor. Att ständigt hyllas för ett framträdande attribut är en utmärkt plantskola för svineri. Det där har vi sett i alltför många sammanhang. Minns bara hur det var på högstadiet: de snyggaste och coolaste killarna eller tjejerna (vilket ju var centrala attribut på den tiden) blev dryga och odrägliga.  

Jag gillar alltså Hewitt av två anledningar: dels har han den typen av begåvning inom idrott som jag respekterar högst (inte teknik, men split vision, rörlighet och koncentrationsförmåga), och dels har han aldrig, inte heller när han blev världsetta, varit den dryga idrottsman som Ronaldo. Det där tror jag hänger samman med vad jag talat om: att den skenbart oansenliga Lleyton aldrig fått något serverat på ett fat, aldrig per automatik fått hyllningar. Och världen över myllrar det av människor som känner igen sig i det, att saker och ting inte har ordnat sig av sig självt för dem, att de har varit tvungna att arbeta för att bli sedda, och därför alltid ska hålla på en Mild eller en Hewitt före en Ronaldo.

Avslutningsvis bara: jag gillar Federer, jag gillar Zlatan, jag kan gilla teknik och artisteri nära nog lika mycket som de som endast tillkännager den falangen. Ingenting behöver utesluta något annat. Trevlig helg på er, oh lojala läsare.

Om junioren Devin Britton

Apropå det oavlåtligt sinande och enligt somliga snart utdöende serve och volley-släktet finns en 18-årig amerikan, Devin Britton, som siktar på att bära dess fladdrande fackla bland nästa generations proffs.

Britton, som är 190 centimeter och trivs bäst på gräs, var i final i US Opens juniorklass i fjol då han föll mot Grigor Dimitrov. Folk fick upp ögonen för Bollettieris elev, och presskåren blev varse att han spelat serve och volley i många år (annars väntar ju många spelare länge med att särprägla sig tills serven och kroppen vuxit till sig). I januari i år började Britton på college i Mississippi, där han föresatt sig att vara i ett till två år. Men segern i NCAA Championships som yngste spelare någonsin har förändrat planerna, med siktet helt på touren. Debuten och hittills enda matchen kom för några veckor sedan i Indianapolis mot Rajeev Ram, ni vet han som oväntat gick och vann i Newport.   

Brittons debut i finrummet, via sitt wild card till US Open, blir bitterljuvt. Han har lottats mot Federer. För den som hamnat på den här bloggen av misstag och inget vet om tennis – så här illa är ynglingens lottning: i omklädningsrummet hade grabbarna Ginepri, Jesse Levine och Brendan Evans brustit ut i skratt åt ödet.

Ska bli intressant att följa Britton, som jag tyckte påminde lite om Feliciano Lopez när jag såg honom i Wimbledons juniorturnering. Möjligt att det inte blir något namn av honom. En 18-årig tennisspelare kan ge fingervisningar om framtiden, sällan några svar. Och vem vet om Brittons serve och volley-taktik kan bli ett vapen också på touren. “It’s tough because the guys return and pass so well. You gotta put a lot on the ball to give them trouble.”Jag hoppas det faller väl ut för Britton. Om inte annat så för spelstilens skull.

Dagens tennis är inte “bara kraft”

Det är tillfredsställande när initierat folk då och då genom uttalanden vänder och vrider på förstenade föreställningar. Federer gjorde det häromdagen, när han på en presskonferens för tusende gången ställdes inför påståendet att dagens tennis bara är kraft utan inslag av konst. Jag håller inte med, sa Federer, som spelade grym tennis mot Djokovic (och i intervjun förklarade segertåget sedan Madrid med att han hade ryggbesvär tidigare i år – ett faktum gamarna som skrev av Fed som tennisspelare visade lite intresse för).

Vad hade då Fed att säga om den tröttsamma och säkert uråldriga föreställningen att nutidens tennis bara är kraft? ”I just think it’s become so much more athletic, you know. Before it was more guiding the ball around, because with the wooden racquets you couldn’t really generate a lot of pace. So like even an overhead wouldn’t mean it was the end of the point. Today if a guy gets an overhead you know it’s gone, you know. I think today we’re seeing incredible plays.” Federer menar alltså att förbättrad utrustning med högre tempo framtvingat bättre atleter, och att spelet därför kan bli ganska fantastiskt.   

En sak till som Federer inte säger explicit, men som jag utgår från att han innefattar i diskussionen om moderna racketar, är dess förbättrade möjligheter till den typen av slag som förknippas med skönhet och estetik. Rackethuvudet är större idag, träffen bättre, och du kan enklare ”slice and dice” och ”mix it up”. Det är ju bara att titta hur vackert och varierat slicen används av många spelare, såsom Federer själv. Jag har med uppriktigt ambition spelat med träracket några gånger, och även om det som allt annat är en vanesak, råder ingen tvekan om att det sätter begränsningar.  

Visst har vi mer av kraft i spelet idag än förr. Men vi behöver nyansera debatten lite. Som det är nu är den överdrivna idén om att tennisen bara består av kraft och servar så utspridd att allmänt sportintresserat folk, utan några särskilda kunskaper om vår sport, brukar kommentera den på ungefär följande sätt: ’Nej, jag vet inte. Det känns som att tennis inte har någon estetisk dimension längre, att den bara är hårda slag och inga bolldueller längre”. Tanken är skadlig för tennisens popularitet och måste bekämpas.

Mitt rödskimrande Yonex RDiS 100 Mid

Jag har gjort det nu. Tagit det ultimata steget till idoliserandets förtvivlade dårskap. Jag har beställt det racket som Lleyton Hewitt uppges använda. Ett rödskimrande Yonex RDiS 100 Mid för 1800 kronor (tyckte visserligen att den gula racketen han spelade med förut var ännu snyggare, men man kan inte få allt). Pengarna är dragna från kontot. Ingen återvändo. Tärningen är kastad.

Jag vet. Det är ogenomtänkt och irrationellt. Det är barnsligt. Som när man som barn var övertygad om att man skulle bli snabbare med Agassis eller Couriers Nike-skor eller bättre med Edbergs Hammer-racket. Det här är en racket för elitspelare. Om den härliga nyheten på marknaden står det att läsa: “This racquet rewards those with solid technique. Those with the ability to utilize the mass of this racquet will find excellent plough through from the baseline.” Teknik är väl inte direkt min starka sida. Och faktum är att jag spelat tennis alldeles för lite på sistone för att göra mig förtjänt av racketen. Ja, kanske kommer jag aldrig, ens när jag börjat träna kontinuerligt igen, leva upp till denna racket.

Men fint känns det. Fint för att jag här tillåter mig att vara mänsklig. Att vara människa är att vara full av brister och att göra saker trots att man, någonstans i fjärran, vet att det är fel och orimligt. Att vara människa är att följa instinkt och känsla. Inte att sitta med passare och linjal över sina beslut. I teorin har jag alltid varit klok, kanske till och med klokare än de flesta, men inte i verkligheten. Jag är glad över racketen, som blänker så skönt och lockande på reklambilderna. Och jag är glad att jag ännu i dessa dagar, snart 30 år gammal, kan idolisera en annan människa som en pojke.

Sergei Bubka Jr

Sergei Bubka Jr – son till stavhopparlegenden Sergei Bubka som satte världsrekord på löpande band, vann sex raka VM-guld och ett OS-guld – har ett tungt arv att bära.

Om Bubka inte tycks störas särskilt av frågor om sin far, är det tydligt att han vill bli omtalad på egna meriter. “I wish that there is going to come a time when I am recognised for something I have achieved, when I’m ‘Sergei Bubka the tennis player’ rather than ‘Sergei Bubka, the son of the great athlete’. That is my goal in tennis, to be famous for being me.”

I år har 22-årige Bubka Jr börjat vinna lite matcher. Skulle hans karriär vara över imorgon skulle man om honom kunna säga: han blev ingen världsspelare, men han var inget skämt som solade sig i pappas glans – han var en klart duglig elitspelare.

Jag har lusläst hans spelaraktivitet på ATP:s hemsida och här följer höjdpunkterna. Första bytet kom 2006 då han besegrade Daniele Bracciali i första omgången av en challenger på hemmaplan i Ukraina, en hårdservande italienare då rankad 67:a i världen. 2007 slog han den emellanåt ATP-spelande sydafrikanen Rik De Voest i första rundan av en challenger i Polen. 2008 slog han thailändaren Danai Udomchoke i andra rundan av en challenger i Uzbekistan. Han nådde samma år sin första challenger-final i Ukraina genom att bland annat besegra då 122-rankade (numera 67-rankade) Denis Istomin från Uzbekistan.

2009 har varit bästa året hittills. Första challenger-titeln kom i Japan, i Turkiet slog han 119-rankade tysken Michael Berrer, och i en challenger på gräs i Nottingham gick han till semi genom att slå både 122-rankade amerikanen Jesse Levine och hans landsman, 74-rankade Robert Kendrick, som senare gjorde en mycket bra match mot Murray i Wimbledon. Hans ranking är nu 193, en placering under rekordet 192 som sattes i juni.

Välvuxne Bubka är som spelare hårdslående och trivs bäst på snabba underlag. Segrarna mot en och annan högt rankad spelare antyder viss kapacitet. “I think I can go high up the rankings, as I have some good qualities. What I have to do is to put it all together, and to be more consistent. My results have been up and down. I think a lot of it is psychological. My serve is the best bit of my game and I am fast around the court.”

Ska bli kul att följa fortsättningen. Än så länge har han ett grepp över ett annat kändisbarn i idrottens värld, Miloslav Mecir Jr, 21-åringen som i år vann sin första future, men som återfinns först på plats 506 på rankingen.

Federers allsidighet

Det finns ingenting som 15-faldige Grand Slam-vinnaren Federer saknar som tennisspelare. Mot Roddick i söndagens final var det serven som räddade honom. Från bakplan var amerikanen minst lika stark, liksom Nadal var i Wimbledon-finalen 2007, då Fed också överlevde i fem set genom att serva utmärkt i kritiska skeden i avgörande set. Feds baslinjespel nådde inte sin fulla vidd mot Roddick, men istället slog han 50 ess, det är fem från Ivos rekord från Franska Öppna, och bara ett från andraplatsen Ivo delar med ’Pim-Pim’.

Fed är bra på så mycket att det är saker hos honom som tidigare under hans karriär förbisågs. Bland spelarna själva, som oftast begriper spelet långt bättre än i stort sett samtliga journalister och experter (ställer man bara rätt frågor till dem och inte vaggar in dem i en distanserande journalistisk jargong inser man det), räknas till exempel Feds fotarbete som det vid sidan av Nadals, Monfils och Murrays, allra bästa.

Det iögonfallande med Fed har alltid varit tekniken, den estetiska skönheten på banan, hans aristokratiska grace, hans textbokslag och variation. Men all fulländning och skönhet blir förstås så mycket mer värdefull om man nästan alltid hinner upp, och kommer rätt till bollen. Det är det som också gör en fotbollspelare som Zlatan ganska unik (Federer är givetvis en långt större idrottsman): till Ibras begåvning hör inte bara artisteriet, utan dess samröre med fysiken. Som någon insiktsfull tränare sa: ’En och annan har Zlatans teknik. Men mycket få har också hans fysik. Det är det som gör honom unik’.

Zlatan är en av Europas snabbaste spelare, men det tog många år innan någon nämnde något om hans snabbhet. Och Federers begåvning är så rik och omfattande att det tog ett par år innan man såg förbi hans variation och skönhet från baslinjen och började uppmärksamma styrkan i hans serve och fotarbete (hur ofta ser man inte hur Fed smidigt som en katt skickar tillbaka motståndarens aldrig så välriktade och kraftfulla slag?). Först på senare tid har vi lyckats veckla ut hela begåvningen att se i sin fulla glans. 

Apropå McEnroe

Apropå McEnroe (förra inlägget). Det lönar sig att leta wallpapers till datorn. Detta är en av mina snyggaste från tennisvärlden. Jag har döpt den till: “McEnroe – dödligt giftig”. Håll med om att den är rätt sensuell.

Mac: Sampras bättre än Federer

John McEnroe avger en och annan åsikt som, om inte annat, blir föremål för diskussion. Nu senast har ni kanske sett att han i en intervju publicerad på tennis.com sagt att Sampras är ”the greatest fast-court player who ever lived”. Diskussionen som föranleder citatet handlar om att Mac tycker att fler borde gå på nät för att bryta av Federers dominans i Wimbledon, på det sätt Sampras gjorde när han spelade.  

Det är ett ganska intressant uttalande, inte sant. Mac säger inte att Sampras var den bättre spelaren, han håller Federer högre, men han säger att grekättlingen var bättre på tennisens allra snabbaste underlag, där han, oavsett motståndarens artisteri och begåvning, kunde diktera spelet och ta bort dennes spel med sin aggressivitet: ”he had the ability to just bludgeon and shut you down”.

Sampras vann sju titlar i Wimbledon, fem i US Open.  På det långsammare underlaget i Australian Open vann han bara två titlar, och som bäst i en semi i Franska. Vad säger ni? Finns det en möjlighet att Mac har rätt? – att en Sampras i sin zenit skulle ha slagit Federer på gräset eller på en snabb hardcourt?

Power på gräs

Jag måste erkänna en sak. Det finns en annan anledning till att jag gillar gräs, vid sidan av de andra jag angav i ett inlägg för några dagar sedan. Jag gillar power, jag gillar släggor, jag gillar knockout blows.

Det i sin tur har psykologisk grund: Jag har aldrig genererat kraft i min tennis. Min kroppsstyrka är det inget fel på, men tennis är en teknikgren. När jag gick i skolan stötte jag längst i kula, men i kast med liten boll var jag under medel. En vän till mig har en annan profil. Han rör mig inte i kraftsporter, men kastar en boll dubbelt så långt som mig, och fast han bara spelat tennis ett tjogtal gånger servar han hårdare än jag.

Jag liknar så pojken som föddes utan händer och som inget hellre ville än att börja spela fiol. Det man inte har, saknar man.

Inte konstigt då att jag gillar gräset, som premierar spelare som kanske inte alltid är särskilt bra på att spela tennis, men som har knockout blows. Minns ni till exempel Alexander Popp? Av sina ynka 45 matchvinster på touren kom 24 på gräs, trots den korta säsongen. Popp var som bäst rankad 74:a i världen, men var i två kvartsfinaler och en åttondelsfinal i Wimbledon, och nådde final i Newport. 201 cm Popp spelade serve och volley, knockout genom ett slag eller genom ‘one-two punch’ – jag njöt av att se det.

Jag vet vad ni tänker: att jag gillar Hewitt passar inte in i profilen. Men man gillar ju olika spelartyper och personligheter av olika orsaker. I Wimbledon kommer jag att som vanligt hålla ett öga på grabbarna med knockout blows, till exempel fyrtornen Isner, Karlovic och Querrey. Det får gärna smälla ordentligt – jag stortrivs.

Mitt älskade gräs

Jag gillar gräs. Jag har aldrig själv spelat på det (hur många banor har vi i Sverige?) men jag älskar att titta. Gräs är mitt favoritunderlag.

Jag vet inte varför. Några förklaringar.

1. Det ger associationer till sommar (grussäsongen börjar ju långt innan det är sommar i Sverige).

2. Det är så få turneringar (vilket för övrigt är skandalöst – åtminstone borde man kunna ge en av turneringarna Masters-status), vilket gör att varje gräsmatch man får se känns som en liten ynnest.

3. Jag förstår spelet bäst på gräs eftersom elementen serve och retur får en om möjligt ännu större betydelse än på andra underlag.

4. Gräset premierar ännu i viss mån en tennis jag saknar: serve och volley (såg t.ex. grässpecialisten Nicolas Mahut igår).

5. Banorna är fina (särskilt innan fötter river hemska sår i det).

Queen’s har jag ett särskilt gott öga till. Banorna är fantastiska, man har säsongen framför sig, många världsspelare dyker upp, och så då inramningen med det eleganta klubbhuset, den intima läktaren och färgerna. Rött och vitt.

Det röda och vita Queen’s hade på läktarplats och skyltar var den vackraste turneringsfärg jag sett. Jag kan inte erinra mig någon färg jag så tydligt kopplat till en enskild turnering. Det röda och vita var synonymt med Queen’s.

Nu har Queen’s, Gud förbjude, en ny sponsor. Allt är blått. Läktare, skyltar. Jag har inte bestämt mig vad jag ska tycka. Fråga mig om några år.

« Previous Page — Next Page »