Mitt offensiva spel

Jag hade en kompis på besök i huvudstaden i veckan. Eftersom vi båda rankar tennis rätt högt på listan över behagliga sysselsättningar, bokade vi in tre tider. Två på Stockholms tennishall, en på SALK. Tre dagar i följd. Ben och rygg har mått bättre.

Efter matcherna har mina problem som spelare åter gjort sig påminda. Jag måste öva på det offensiva spelet. Det defensiva spelet har jag i blodet, det var så jag spelade när jag tävlingsspelade som junior. Men det offensiva spelet fattas mig. En midcourt ball, en mumsbit för de flesta, ställer ofta till besvär. Jag har svårt för dessa “enkla”, korta, lite högre studsande bollar: saknar tekniken för det och spänner mig. Det är trist det här. Det är ju kul att kunna avgöra. Inte sant?

Bollar som studsar högt vid baslinjen klarar jag utan problem, eller för den delen bollar med högt tempo. De möter en gnetare/kontringsspelare som jag i sömnen. En lite högre studsande boll utan längd kräver däremot lite annorlunda teknik. Mer uppifrån och ner. Jag lärde mig aldrig det som junior, och har fortfarande svårt för det, även om jag är starkare. 

Det är även mentalt. Jag spänner mig. Jag är ju så ovan vid att driva spelet. Fick jag som junior en kort boll, ilade jag fram, mötte den med ett obeskedligt, högt slag, och rusade sedan som vore jag jagad av en galning tillbaka till min säkerhetszon, metervis bakom baslinjen. Jag slog hellre bollar från baslinjen än från servelinjen. Jag hade mer ackuratess därifrån.

Det har blivit en ond cirkel. Jag vill så gärna att jag spänner mig mer än i andra situationer på banan. Får jag till exempel ett liknande läge när motståndaren är framme vid nät, gör jag ofta bättre ifrån mig. Känner inte samma press då. Men med dessa lägen är det något annat. Har jag på ett snyggt sätt spelat mig fram till en kortare boll, som jag sedan bara har att “put away”, som kronan på verket efter en bra bollduell, är det mycket bra odds på att jag missar tämligen grovt.

Nu lyckades jag till sist ändå slå min kompis. 7-5, 6-0 i första matchen (i andra set släppte nervositeten; jag har ju press på mig att vinna då han inte har ett aktivt förflutet); 6-2, 6-4 i andra. Det är okej. Men det är inte okej att det är min orutinerade polare som slår flest vinnare. Jag måste verkligen ta tag i det här. Vill ju inte sluta helt bedrövad på en divan med en allvarlig själsläkare över mig.

årets game och tennisnörderi, del 2.

Årets bästa game hittills, på ATP-touren, kan mycket väl ha spelats i semifinalen av Monte Carlo, Nadal mot Murray. Andra set, 2-1 till Murray och serve. Skotten hade förlorat första set, men just brutit spanjoren och arbetade för att koppla greppet, få momentum.

Murray drev på med sin kritiserade forehand, och förstås sin sublima backhand, så fort han fick in en förstaserve, fick möjligheten att styra. Och Nadal gjorde vad han är bäst i världen på, minst på grus, kanske också på andra underlag: försvarade sig fantastiskt, så fantastiskt att inte bara hinner upp bollar utan vänder defensiven till offensiv. Han kan göra det från båda sidorna. Efter ungefär 20 minuter hade skotten hållit undan för 3-1, bjudit på offensivt, men ändå tålmodigt spel. Murray vann sedan det andra setet. Han kunde förstås inte hålla nivån i tre och en halv timme, så länge som matchen pågick, han mattades, men det var kul så länge det varade.

Murray har haft svårt för gruset, av sina sexton singeltitlar har ingen skett på underlaget, inte ens någon finalplacering har det blivit. Semifinalen i Monte Carlo är bland det mest meriterande han gjort. Något har det förstås med grusets lägre tempo att göra, hans slag får mer bett på snabbare underlag. Nadal däremot, är, kanske är det bekant, något mer framgånsrik på underlaget.

tennisnörderi, del två:

Matsuoka och tennisnörderi

Japanen Kei Nishikori lyckades inte, trots visst favoritskap, slå finaldebutanten Ryan Sweeting på Houstons snabba grus, och får därmed vänta på epitetet Japans bäst rankade spelare genom tiderna. Epitetet tillhör, åtminstone ett tag till, Shuzo Matsuoka.

Matsuoka, aktiv under tidigt 90-tal, var som bäst rankad 46:a. Den rankingen nådde han sommaren 1992, inte långt efter att han verkat som giant slayer och nått finalen på gräset i Queens. I åttondelsfinalen slog han ingen mindre än åttonde-rankade Goran Ivanisevic i två raka. Goran var, som bekant, särskilt farlig på gräset, med en seger och tre finalplaceringar i Wimbledon. Queens var förvisso en annan historia - Goran sa en gång på sitt rättframma sätt att han hade “lost to a lot of crazy players there”.

Matchen jag minns från Matsuokas turnering, eller rättare sagt scenen jag minns, är från semifinalen där han slog Edberg, då rankad tvåa i världen. Han vann med 1-6, 7-6(6), 10-8. Servade 12 ess mot Edbergs sex, berättar ATP:s utmärkta statistiska tjänst.

Matchen var vunnen och spelarna möttes vid nätet för att tacka varandra. Matsuoka omfamnade världstvåans hand med båda händerna, bugade. Som en slags vördnadsfull gest över att ha fått spela mot mästaren. Ingen dålig scen. Kändes japanskt också. Med alla våra (säkert onyanserade) föreställningar om hur viktig ära och respekt är i deras idrottskultur. Detta lilla minne om Matsuoka bara, som blev mig varse sedan Nishikoris rankingklättring aktualiserat honom.

Angående tennisnörderi: den här ringsignalen har jag sedan ett par veckor på min mobil:

http://www.audiosparx.com/sa/summary/play.cfm/sound_iid.271856

Ivos serverekord

Dr. Ivo smällde till med en serve på 251 km/h när Kroatien mötte Tyskland i Davis Cup i helgen. Det var i dubbelmatchen rekordet sattes. Se klippet nedan. Rätt imponerande av stackars Petzschner att få träff på returen, låt vara att den seglar ut.

http://tennisconnected.com/home/2011/03/06/karlovic-breaks-serve-speed-record-in-davis-cup-tie/

Det tidigare rekordet på 249.4 hölls av Roddicks. Det överlevde i sex år. Jag trodde inte att Ivo skulle sätta rekordet. Han har världens effektivaste förstaserve, men inte den hårdaste. Numera pensionerade Taylor Dent, eller Joachim Johansson, om han fått vara skadefri, låg bättre till. Stjärnskottet Raonic, ännu bara 20, har goda chanser att slå rekordet (han har i år slagit historiens fjärde hårdaste serve). Eller, förstås, Roddick själv.

Medelhastigheten av Karlovics förstaserve är hög, men inte en av världens, säg, fem-sex högsta. Han brukar heller inte tillhöra dem som uppmäter de snabbaste servarna i Grand Slam, där man ju listar dessa (i Australian Open noterade förresten Raonic den högsta hastigheten, före Isner och Roddick). Ivos hemlighet som servare ligger i en hög hastighet kombinerad med fenomenal ackuratess (att pricka sina punkter blir förstås enklare om man är 208 cm lång). 

Nu återtog Ivo ett världsrekord han förlorade då Isner passerade honom på ess-statistiken i fjol i den där sagolikt långa Wimbledon-matchen.

Ett annat rekord Ivo har är hans 94% vunna servegame 2007. Det året förlorade han, som kuriosa, fem matcher utan att tappa serven.

Tipsarevics titeltorka

Tipsarevics tredje ATP-final slutade inte i en första titel. Ingen tredje gången gillt när han ställdes mot Del Potro i finalen av Delray Beach. Den tatuerade professorsonen från Serbien, som var med och vann Davis Cup i fjol, står ännu utan titel.

26-årige Tipsarevic är en av tourens absolut bästa titellösa spelare. På topp 50 har de flesta spelare, nära nog samtliga, vunnit titlar. Nu har ju till och med ständigt challenger-harvande Kevin Anderson, sydafrikanen med teleskoparmarna och serven, tagit steget till finrummet. Ukrainas Sergiy Stakhovsky, till exempel, har fyra. Thomaz Bellucci från Brasilien har två. 

Vem skulle ni satsa mest på – Stakhovsky, Bellucci eller Tipsarevic i en Slam? Minns t.ex. 2008 när den senare slog ut självaste Roddick ur Wimbledon och föll mot Federer med 10-8 i skilje i Australian Open. Visst är det så att Janko är ojämn, och att förmågan att spela bra kontinuerligt och inte bara på den stora scenen borde räknas in i en sån här undersökning, men nog skulle han – med sina 143 ATP-vinster och sitt fina, känsliga spel - om någon, haft en titel till sitt namn.

Vilka kan fler utmana om titeln “bästa titellösa spelare”? Dolgopolov, detta roliga tillskott till världstennisen, kan inte riktigt räknas; han har just slagit igenom och inte hunnit etablera sig på serbens vis. Tysken Mayer, rankad 36, kanske. Tre finalförluster. Annars svårt att hitta någon. Eller?

Kafferast

Hej på er. Tillbaka efter ett års bortavaro. Utvilad, pigg, redo. Och med mig är säsongen, alltid lika plötsligt och hastigt, igång. 

Spjuten har vässats under försäsongen. Pistolesi (som slog Wilander på grus 1988 och Kent Carlsson på samma underlag 1989) har jobbat med Söderling på att följa upp sitt power game på nät; Baghdatis har tränat fysik för att förbättra styrka och rörlighet (kanske inspirerad av Fish, som tränade bort 12-13 kilo i fjol för att sedan göra karriärens bästa säsong); Nishikori vill, med Brad Gilberts hjälp, bli en säkrare, klokare spelare. 

Vi hinner knappt börja förrän saker har hänt. Nishikori får en bra start på året och slår titelförsvararen Cilic i Chennai. I Doha tar Sergei Bubka, stavhopparlegendens hårdslående son, en av karriärens största skalper i segern mot 56-rankade Daniel Gimeno-Traver. I Hopman Cup återser Isner-Mahut varandra i en kafferast till match: efter endast 90 minuter är det över. Isner tvingades bevittna Mahut hålla serven 84 gånger i rad i Wimbledon under de tre sista, mardrömslånga seten. Idag bröt han omgående i första set. 

I Doha hamnar Nadal och Fed på varsin halva av lottningen. Spända förväntningar som ska stiga för varje match om ett möte. Under säsongerna 2009-2010 möttes de bara fyra gånger, vi vill se fler matcher. De bästa spelarna är inte i Doha, vilket förbättrar oddsen. Djokovic och Murray spelar inte i turneringar i veckan; Söderling, Roddick och Berdych är på annat håll. 

Tennisrelaterade nyårslöften: spela mer tennis, se på mer tennis. Det senare blir enkelt, inte minst sedan tennistv.com utökat sin bevakning sedan i fjol. Samtliga masters-turneringar, och mycket annat, för knappa 600 kr. Det förra, att spela mer, blir årets lättaste, ja minst masochistiska nyårslöfte.Vi hörs.

Statistik vid säsongens slut

Lite statistiskt godis. Ivo vann som vanligt ess-statistiken (vore underligt annars, vi pratar om en man som slog 78 ess mot Stepanek i Davis Cup). Ivo uppmättes för 890 ess, att jämföra med 1318 2007. Ivo har även rasat betänkligt i den viktigaste servekategorin, antalet vunna servegame, som han satte ATP-rekord i 2007 med 94%. Han återfinns efter ett medelmåttigt år inte bland dem 44 högsta. Rekordet i ess per säsong har Ivanisevic på 1477 (1996). Likafullt är Ivo alltjämt bäst i världen på antalet ess per match, där han legat runt 20 i flera år. Goran snittade runt 14-15 ess under sin karriär.

Hårdservande Roddick vann kategorin antalet vunna servegame (91%), säkert med god hjälp av att han satte flest förstaservar i spel (70%) trots sin hårda satsning (otroligt). Många spelare som återfinns högt i den senare kategorin servar med säkerhetsmarginal, såsom Verdasco och Nadal. Roddick slutade vidare fyra i antalet vunna poäng bakom förstaserven. Vinnare där blev den aggressiva, dynamiska fransmannen Tsonga. Söderling slutade sexa i antalet vunna servegame och femma i antalet vunna poäng bakom förstaserven (Söderling har legat högt i dessa kategorier även tidigare). Notabelt i övrigt är att 34-rankade jätten Isner slutade på fjärde plats i vunna servegame efter sitt bästa år. Framförallt beror det på att Isner slipat grundslag och rörlighet, serven har alltid funnits där.

Federer slutade tvåa i antalet vunna servegame och antalet poäng bakom förstaserven. Som ni vet har schweizaren inte tourens bästa eller hårdaste serve, men den är fint varierad och maskerad, och ger honom tillräckliga fördelar för att gå på knock med sin fantastiska forehand. Nadal är först på 13:e plats i antalet vunna servegame. Djokovic är åtta, Murray nia, och Del Potro nummer 14. Men i poäng bakom andraserven, när det blir mer ställningskrig och spel om bollen, är baslinjemästaren Nadal etta.

I antalet vunna returgame är Nadal etta, säkert mycket beroende på hans förmåga att bryta serve på grus (där han lättare kan spela sig in i poängen efter serven). Erkänt duktiga returneraren Murray är tvåa. Faktiskt är slitvargen Ferrer så högt som trea. Djokovic är fyra, Davydenko femma och Del Potro nia, alltså slående nog högre än han är i servekategorin, trots en slägga till serve. Söderling ligger på plats 16, vilket är hans stora statistiska förändring jämfört med förr. Rörligheten och grundspelet har blivit bättre och jämnare och gett honom bättre möjligheter som returtagare. Federer är faktiskt först på plats 21. Roddick ligger i vanlig ordning lägst bland toppspelarna på plats 42. En annan toppspelare som måste bättra på den kategorin är Tsonga, som kom på 39:e plats.

Det några axplock bara. Vi hörs.

Om kön och prispengar

Jag tänkte passa på att ta bladet från munnen i en fråga nu när ATP-säsongen är förbi och lite andra spörsmål kan få utrymme. Saken gäller kön och prispengar. Ja, det är ett hett ämne. Det är sprängstoff.

Jag menar att det i filosofisk mening är orimligt att män och kvinnor ska ha samma prispengar inom professionell tennis. Detta av två skäl.

Det ena är att män på grund av olika regelverk spelar längre matcher. Tittar vi på Grand Slam spelar män matcher i bäst av fem set och kvinnor i bäst av tre (historiskt har män ibland även spelat femsets-matcher i finaler av Masters-turneringar). Att spela matcher i bäst av fem set kräver mer fysiskt än att spela i bäst av tre. Män måste alltså vara mer vältränade än kvinnor för att vinna framgång.

Det andra skälet är att konkurrensen, liksom i många andra idrotter, är hårdare bland män än kvinnor. Fler män börjar spela tennis och fler väljer att elitsatsa. Det är med andra ord svårare att nå toppen som man. Jag säger inte att kvinnor inte arbetar hårt. Alla vet att damtennisen utvecklats mycket och att man numera har rena industrier för elitsatsande kvinnliga juniorer i USA och Ryssland. Tennis är en idrott där damsidan utvecklats långt. Jag säger att män är tvingade att arbeta ännu hårdare.  

Det här är ingen fråga om jämställdhet. Det här är inte som att propagera för lika lönesättning bland manliga och kvinnliga säg, advokater. Män och kvinnor lägger – i ett utopiskt samhälle – ner lika mycket möda för att nå befattningen och ska därför självklart ha samma lön. Men professionella manliga och kvinnliga tennisspelare lägger inte (vi talar i en generell mening, undantag finns) ner lika mycket tid på sin tennis. Män är tvungna att arbeta hårdare med sin tennis eftersom deras matcher är mer ansträngande, och eftersom konkurrensen sedan barnsben varit betydligt hårdare.

Det kan givetvis finnas skäl att argumentera för samma prispengar för män och kvinnor. Ett kan vara nyttobetonat: att som incitament för att få fler kvinnor att satsa på tennisen ge dem samma prispengar som män (på det sättet utvecklas damtennisen och blir – i bästa fall – mer förtjänt av att ligga på samma lönenivå som männen).

Men min ideologiska idé om att samma prispengar är orättvis står sig inte särskilt väl i ett kapitalistiskt samhälle där inkomst av nödvändighet styrs av popularitet och intäkter. Det är skillnad på filosofi och praktik.

Jag ville med detta inlägg presentera mitt idealtillstånd om vi slapp ta hänsyn till kapitalismens oundvikliga krafter: att rådande arbetsinsats borde vara det avgörande kriteriet för lönesättningen. Jag tror inte att damtennis – oavsett politiska aktioner – kommer att bli lika tuff som herrtennis. Att ha denna (fåfängliga) önskan om lön efter insats och möda är för mig inte kontroversiell antifeminism, utan den typ av förnuftiga och oomkullrunkeliga rättviseideal västvärlden menat sig axla sedan Upplysningen.

Gasquet vs Agassi

Ni som följt mig vet att jag gärna ser att man nyanserar tankar om vår sport tennis och dess utövare. Jag menar nu inte att man ska göra det krångligare än det är (vi pratat inte kärnfysik), men däremot tror jag att de flesta vettiga människor håller med mig om att idrottsjournalistiken är förenklad. Det finns en populär och uråldrig missuppfattning om att idrott skulle vara någon simpelt och lättbegripligt.

Låt mig ge ett exempel på hur detta ter sig inom tennisen. Alla har vi hört att Richard Gasquet har en fenomenal backhand. Det går naturligtvis inte att bestrida i teknisk mening. Tekniskt sett är den jämförbar med backhandslaget hos Ken Rosewall och Arthur Ashe. När Gasquet får träff på bollen blir resultatet förödande för motståndaren.

Men att ha en perfekt backhand rent tekniskt löser inte alla problem. Det finns fler variabler som avgör hur effektiv din backhand är. En är din split vision och tempostyrka, en andra din rörlighet, en tredje din säkerhet och en fjärde din sving. Titta på Agassi. Agassi gjorde sig känd för sina fantastiska returer, sin exceptionella split vision, och sin fina forehand, men backhanden talade man mindre om.

Nu till kärnan: om vi ställer Gasquets tekniskt perfekta backhand mot Agassis i ren effekt är jag inte säker på att jag skulle den välja den förras. Agassi kunde tack vare sin bättre split vision och kortare sving använda sin backhand på ett bättre sätt än Gasquet kan använda sin. Därför blir Agassis backhand i slutändan ett större vapen än Gasquets. På ett motsvarande sätt kan man hävda att Hewitts backhand, när han var yngre, mer rörlig och nådde varje boll, var ett minst lika effektivt vapen som Gasquets är idag.

Min poäng är alltså att det blir otillräckligt att tala i termer av hur bra forehandslag eller backhandslag spelare har i teknisk mening. Roddick sa en klok sak som delvis berör detta i en intervju om amerikanska juniorer. ’Jag tror inte man ska titta för mycket på hur grundslagen ser ut, men desto mer på hur bra deras fötter är’. På en tour där många spelare har fin teknik, där de flesta spelare kan slå ut sin motståndare om de bara kommer rätt och får tid, blir andra faktorer avgörande. Det går, för att summera det hela, inte att isolera tekniken från allt detta andra om man vill ha en rättvis bild av en spelares förmåga.

En jämförelse – Safin och Federer

Vad beträffar ”mental styrka” hos en idrottsman – ett samtalsämne där sunt bondförnuft och plattityder delar utrymme – önskade jag delge en liten iakttagelse idag. Det har att göra med en sak jag tror är ganska viktig i sammanhanget, nämligen attityden hos spelare när spelet sviktar. Två exempel att illustrera med:

Exempel ett: Marat Safin. Hur bedrövligt många gånger har vi inte sett hur Safin sjunker ner i en ändlös besvikelse över att ha missat ett par enkla bollar. Kroppsspråket, med plågat ansikte, utsträckta händer, och uppgiven gång, förmedlar: ”Jag är så mycket bättre än det här. Detta är löjligt och ovärdigt. Varför ska jag behöva hamna i den här situationen mot en motståndare som jag, egentligen, ska besegra? Det är under min värdighet. Jag låter bli.” Safin är förstås en professionell idrottsman med meriter som talar för sig själva och han tänker inget av detta medvetet eller avsiktligt, han övermannas av det. Jag tror att denna attityd är särskilt vanlig just hos begåvade spelare, eftersom den smärtfria begåvningen gjort dem bortskämda och mindre benägna att sätta spaden i marken.

Exempel två: Roger Federer. Federer har vunnit hur många jämna matcher som helst mot klart sämre spelare. Det är inte bara för att han i slutändan är en bättre spelare eller för att motståndaren ”chokar”, utan också för att han finner sig i att inte alltid vara på topp, han låter det inte bekomma honom på samma arroganta vis som Safin. ”Okej, jag spelar inte som jag borde idag. Det är okej. Jag kör på”.

Det är denna förmåga att höja sig över att man för dagen eller stunden inte förmår visa sin fulla potential som jag tror i huvudsak ligger bakom egenskapen somliga framstående idrottsmän eller lag tillskrivs, förmågan att ”vinna även när man inte är på topp”. När Federers spel inte stämmer är han ändå i allt beredd på en stunds ”ovärdighet”, beredd på att huka sig under sin egentliga överlägsenhet. Som om han tänkte: Att spela under min förmåga är inte ett hån mot min stolthet utan en möjlighet att vinna den.

Next Page »