Ivos nya serverekord

Vi har ett nytt essrekord. ”Big” Ivo Karlovic putsade sitt rekord på 55 från tidigare i år (satt i Franska mot duktiga returneraren Hewitt) riktigt ordentligt – 78 är det nya rekordet. Vi ska inte som tennisnördar helt förlora perspektivet och jämföra det här med exempelvis Bob Beamons jätterekord i längdhopp på 8.90 som förbättrade världsrekordet med 55 cm, men 78 ess på grus mot en knappast dålig spelare som Stepanek, är ganska imponerande. Frågan är hur länge det dröjer innan någon rör detta.

Det är visserligen sant att det blev en lång match; det är en förutsättning för att rekord ska sättas. Siffrorna i DC-mötet skrevs till 6-7, 7-6, 7-6, 6-7, 16-14. 82 game spelades, nära nog sex timmars tennis. Ivo hade 175 förstaservar i spel under matchen och slog alltså 78 ess. Det innebär att nästan varannan förstaserve slutade i ett ess (ett ess kom bakom andraserven). Det är fullständigt osannolikt.

Enligt essrekordens förbannelse förlorade Ivo matchen. Det gjorde Krajicek när han dånade in 49 mot Kafelnikov i US Open, Pim-Pim när han slog 51 mot Agassi i Australian Open, och Karlovic när han slog 51 mot Bracciali i Wimbledon och 55 mot Hewitt i Franska. Inga exempel är väl bättre om en tränare vill övertyga sina juniorer om att serven inte är allt. Dr. Ivo tappade serven två gånger på 41 game, men förlorade.  

DC – om spets och bredd

Dubbelspecialisterna Simon Aspelin och Robert Lindstedt levde upp till förväntningarna genom att besegra det israeliska paret Andy Ram och Amir Hadad i fyra set. Segern innebär en svensk 2-1-ledning och ett övertag inför söndagens avslutande singlar. Tredje setets tiebreak var med facit i hand matchavgörande. Sverige bärgade setet genom ett dubbelfel och en enkel volleymiss från Hadads racket. Fjärde set vann Sverige med 6-4, och Lindstedt satte punkt med en smeksam stoppvolley. Svenskarna spelade periodvis svagt, men israelen Hadad, som kallats in som tredjealternativ bredvid Andy Ram, var den achilleshäl vi förväntat oss (även om han servade bra). Hadads fysionomi har fått ett omfattande medialt utrymme idag. Och i sanning: maken till övervikt har jag aldrig skådat i elitsammanhang. Hadads magparti var inte jämförbart med den trivsamma utbuktning exempelvis Henri Lecontes ståtade med mot slutet av sin karriär, övervikten var mer grundligt anlagd än så.

Nåväl. Nog raljerat över det. Jag hade ett skäl till att tala om Hadad, han sätter fingret på något. I Hadad blottades Israels svaga bredd. Davis Cup är en nationstävling och borde tydligare blottlägga vilken bredd ett land har. Som det är nu har varje land två singelspelare och två dubbelspelare. I det formatet gynnas nationens spets. Det är förstås svårt att komma undan det utan att göra omvälvande förändringar. Men en liten ändring i rätt riktning kunde man göra – skaka fram en singelspelare till. Hur man därmed skulle tvingas omforma själva matchandet är en annan sak som kräver viss eftertanke.

“Vincis” återkomst

Igår kväll visade Andreas Vinciguerra glimtar av sig själv. Han visade han vilken spelare han är förutan sitt sargade vänsterknä (han vet knappt om han gjort fyra eller fem operationer sedan problemen började 2003). Andreas Vinciguerra drev 63-rankade Dudi Sela till branten i fredagens andra singelmatch mot Israel, men föll med 11-9 i femte och avgörande set. Vi behöver ge ett perspektiv här för att frilägga vidden av “Vincis” prestation: 28-åringen har inte spelat varken på ATP eller challenger-touren sedan 2006. I höstas spelade han elitserietennis för malmöklubben Fair Play TK. Sela, som nyligen nådde semifinal i tunga ATP-turneringen i Memphis genom att slå spelare som Florent Serra och Igor Kunitsyn, hade före matchen inte sett Vinciguerra spela tennis. Men efter nästan fyra timmars spel med skåningen vet han allt om vinklarna “Vinci” kan producera från forehandsidan, både via cross och ‘inside-out’. Wilanders bloggande häromdagen om att Vinciguerra bör nå topp 50 igen om han förblir obesvärad av sitt knä förvånar nog ingen längre.

Idag är det dubbel. Där är vi favoriter. Andy Ram (som får mig att tänka på Randy “The Ram” i fjolårets uppburna film “The Wrester”) är förstås en mycket bra dubbelspelare som vann i självaste Australian Open i fjol. Hans partner Amir Hadad är inte fullt lika namnkunnig. Han spelar visserligen kontinuerligt dubbel, men håller till i futures, har inte gjort många matcher på ATP-touren, och bör ha svårt att komma in i tempot.

I övrigt: är det bara jag som häpnades vid åsynen av Viasats kommentator och tennisexpert Fidde Rosengren? Jag tänker då på glasögonen. Dessa balanserade på nästippens yttersta brant under nio timmars sändning, snuddande nära att trilla av honom. Men samtidigt: glasögonens kamp vid nästippens brant, i stormens öga, formulerade bättre dramatiken i första dagens tennis än några ord kunde göra.

DC-laget formerat

Vid det här laget vet ni hur det svenska DC-laget mot Israel är formerat. Kapten Wilander tog ut Thomas Johansson och Andreas Vinciguerra för singlarna, och satsar på specialiserade dubbelspelarna Simon Aspelin och Robert Lindstedt. Något understöd om eventuella skador skulle drabba Johansson eller “Vinci” finns alltså inte (Aspelin och Lindstedt skulle inte stå sig i singel). Wilander har sålunda valt den vågade vägen. Han satsar på det optimala dubbelparet, och håller sedan tummarna för att singelspelarna håller fysiskt. Vi kan lugnt konstatera att Wilanders risktagande som kapten är ganska avlägset från hans procenttennis som aktiv. Freud skulle säkert säga att Wilander i dagarna tar igen det allmänmänskliga behov av spänning och effekt som han tillbakahöll som spelare; minns exempelvis det monumentala säkerhetsspel han uppvisade i den ökända finalen av Franska Öppna 1982 mot Guillermo Vilas, då spelarna till leda utbytte ‘ballongbollar’ med varandra. Nej – skämt åsido. Wilander vet säkert vad han gör. Före uttagningen hade han långa samtal med Johansson och Vinciguerra om deras fysiska status och möjligheter att stå sig över helgen. Står spelarna sig fysiskt tycker jag att det är knapp slagsida för svensk seger.

I skymundan har idag Filip Prpic åkt dit i andra rundan av challenger-turneringen i italienska Bergamo. Synd, då han satt på en fin lottning efter att i första rundan besegrat tredjeseedade tjecken Ivo Minar, rankad 103 i världen, med 7-6, 6-4. Segern mot Minar som i fjol var rankad så högt som 64 är en av 26-åringens främsta. Jag såg faktiskt den lille skåningen en gång i en turnering i min hemmaklubb i Kristianstad i norra Skåne. Vill minnas att han var ung tonåring. Den gången överlevde han knappt mot en medelmåttig spelare från vår klubb (oskicklig nog att notoriskt få stryk av mig), som hade satt för sig att spela ‘do or die’-tennis och fick in överraskande många av sina satsningar. Hur hans tennis ser ut vet jag inte. Får se om jag kan få skymten av honom någon gång på channelsurfing.net, som streamar ATP-turneringar och somliga challengers.

Berta och Davis Cup

Det händer stora saker kring den svenske junioren Daniel Berta i dagarna. I veckan har han tilldelats ett stipendium på 100 000 kr av Stiftelsen Streber Cup för att ges bättre möjligheter att spela mycket internationella tävlingar. Desto större är förstås ändå att 16-årige Berta under sin sejour i Australien härförleden blev uppsökt av självaste Mats Wilander och tillfrågad om han ville vara med i upptaktslägret inför Davis Cup-mötet mot Israel i mars.

Det må vara illa ställt med återväxten inom svensk tennis, men en lätt avdankad Edberg i landslagskläderna – om nu någon nappade på det ryktet – får vi alltså inte se. Möjligen blir det istället en ung och hungrig skåning som axlar uppdraget. Berta gjorde en fin insats i Australian Opens juniorklass. Vann två matcher, slog ut en tiondeseedad spelare i första rundan, och var snuddande nära att vinna över femteseedade fransmannen Julien Obry. Och då är ändå Berta född ett år senare än flera av juniorturneringens deltagare.

Jag har ännu inte sett Berta spela tennis, men han rör sig omvittnat bra på banan och sägs ha fin teknik och bra inställning. Nu väntar man på att han ska växa till sig lite. Jag tittade på inslaget från Sydnytt där man intervjuade helsingborgaren angående Davis Cup och tyckte han gjorde ett sympatiskt intryck. Skulle Berta få spela en singel för Sverige, ja då blir han vår yngste deltagare sedan Björn Borg.