Djokovic starkast i vinden

Roger Federers problem fortsätter. I semifinalen av Miami åkte han dit mot världstrean Djokovic i tre set, 6-3, 2-6, 3-6. Federer gav okarakteristiskt bort matchen genom en uppsjö av unforced errors, återigen många på den förr ofelbara forehandsidan. Det är sant att det var mycket vind på banan som försvårade spelet, men det är lika sant att schweizaren förr hanterade störande element orubbligt. I en match som mest av allt handlade om att spela efter vindens förutsättningar, att stoiskt hantera bollbanans nyckfulla grymhet, var det serben, inte Federer, som bäst anpassade sig.

I tredje gemet av avgörande set – serben hade då 2-0 – havererade den förre världsettan sin racket i ett ovanligt utfall av frustration. Publiken slöt då alltmer upp bakom schweizaren, kände med honom – ville hjälpa honom att bringa fram den gamle Federer igen. Många av världstvåans fans är säkert oroliga över att skönja sprickor i hans solida, trygga temperament. Lite sarkastisk humor kunde han dock bjuda på under presskonferensen, när han förklarade matchens utgång: “I finished worse than him. He played so bad in the first set, I had a great effort by finishing even worse than him. It was good.”

I den andra semifinalen segrade Andy Murray över Juan Martin Del Potro med 6-2 i skilje. Skotten, som orsakade en storm när han inför fotbolls-VM 2006 aviserade att han skulle “support anyone but England”, blev med sin fina defensiv för stark för argentinaren. Del Potro servade stadigt i andra set som han vann med 7-5, men räckte annars inte alls till. Den tre timmar långa matchen mot Nadal satt dessutom i benen. Argentinaren når med sin semi i Miami nya höjder rankingmässigt, han är nu femma i världen.

Nadals mentala trötthet

Har tagit del av nyheten att Rafael Nadal smått sensationellt åkte ut mot Juan Martin Del Potro i kvartsfinalen av Miami. En rysare som slutade 7-6 för argentinaren i avgörande set, efter nära tre timmars spel. Är på resande fot i dagarna och hann därför inte se matchen. Men att döma av världsettans uttalanden på presskonferensen spelade han långt under sin förmåga. Spanjoren är försiktig med orden, och brukar heller inte vara särskilt mån om att ursäkta sina förluster. Men dessa ord, hämtade från intervjun, talar för sig själva: “I think I played really bad all the time. That’s the true of the match.” Nadal var för övrigt underhållande när han skulle förklara den tappade ledningen med 3-0 (två break) i skiljeset. Följande pregnanta sats dök upp när han varit och famlat i sin begränsade kunskapsbank för engelska uttryck: “it was amazing disaster”.

Nadals turnering har överlag inte varit bra; han fick slita mer än brukligt både mot en portugisk kvalspelare och mot ‘Stan’ Wavrinka . Det är förstås inte omöjligt att Nadals mentala fokus, hur pålitlig den än månde vara, grumlats efter alla matcher han spelade för att vinna Indian Wells nyligen. Två så stora turneringar i följd är som bekant inte en optimal schemaläggning. Den välvuxne kraftspelaren Del Potro möter Murray i sin första semifinal i en ATP Masters.

Jag hinner tyvärr inte mer idag. Mer än att jag häromdagen hade en mailkonversation med Aftonbladets tennisskribent Stefan Holm (inte att förväxla med höjdhopparen). Har ju märkt att Aftonbladet har bättre tennisbevakning sedan en tid – i synnerhet under Grand Slam, då Holm besöker spelplatsen, men också i allmänhet. Vad har fått er att öka bevakningen, frågade jag. – Vi har märkt att intresset för tennis har ökat. Detta beror inte minst på Nadal och Federer, svarade han. Där ser man vad en sann rivalitet kan göra för tennisen. Minns Borg och McEnroe eller Sampras och Agassi.

Dent mot hårdträning

Kvartsfinalklart i Miami, Key Biscayne. Två av dessa spelas under onsdagen. Federer möter Roddick och Tsonga möter Djokovic. När detta inlägg är färdigt drar jag ut telefonjacket för den senare matchens skull. Tsonga har slagit Djokovic fyra gånger i rad, men serben spelade bra mot Tomas Berdych.

I den andra kvartsfinalen möter Federer Roddick för 19:e gången (16-2 till Fed). Presskåren ställde några frågor till Federer om mötet. En och annan gällde om, och hur, schweizaren upplevde att Roddick förändrat sitt spel under säsongen. ‘Han spelar stadigare’, sa Federer. Det var något vi märkte mot Monfils igår. Fransmannen bjöd in amerikanen i sitt försåtliga ‘counter-punching game’, men Roddick slog metodiskt, utan överdåd, ut honom med sin forehand. När Roddick kom till touren för många år sedan var han ibland ganska vild i sitt spel, han hade en anstrukning av Fernando Gonzalez i sig när han slog sin forehand. Med åren har han lärt sig att mer varsamt välja sin offensiv. Men Federer har hunnit slå Roddick i år, i Australian Open, och har som bekant ett spel som passar amerikanen illa. Jag kommer att rusa bort till en önskebrunn här i närheten, kasta ett mynt, och önska att Roddick, denna inkarnerade Djävul, åker dit så att det sjunger om det.

Det var kul att se den sena matchen mellan Federer och Dent, låt vara att min dygnsrytm nu är satt ur spel. Dent föll visserligen 6-3, 6-2, men det fanns en hel del att glädjas åt om man gillar 27-åringen och hans lika ovanliga som uppfriskande spelstil. Mot slutet rann det iväg på grund av utmattning hos den återvändande amerikanen – många gem pågick så länge att det trots siffrorna blev en ganska lång match. Dent om matchen: “You know, I felt like I played decent tennis. The next level for me is going to be foot speed and fitness. I felt like that was the only thing really hurting me out there. So it’s pretty exciting”. Dent annonserade att han skippar grussäsongen för att arbeta upp fysiken borta hos Nick Bollettieri, allt för att vara optimalt förberedd för Wimbledon.

Monfils frisyr

Börjar bli allvar i Miami nu. På tisdagen spelas samtliga åttondelsfinaler på herrsidan. Djokovic och Tsonga spelade sig fram till ett möte i kvarten. Djokovic slog ut oberäknelige tjecken Tomas Berdych, medan Tsonga har besegrat Gilles Simon, den högst rankade men minst namnkunniga av fransmännen. Och Fernando Verdasco pulvriserade Radek Stepanek, 6-2, 6-2. Den tvålfagre spanjoren, som tidigare stod i avundsvärt umgänge med sköna Ana Ivanovic, går från klarhet till klarhet.

I skrivande stund kollar jag på mötet mellan Andy Roddick och Gael Monfils. Monfils kände som bekant dödens andedräkt mot Safin, men kom undan. Jag har efter många turer börjat gilla tionderankade Monfils. Jag gillar hans inställning, hans koncentrerade ansikte, och hans publiktillvända utstrålning. Det enda jag inte riktigt köpt är frisyren. Den är minst sagt föremål för diskussion. Men låt oss diplomatiskt nöja oss med att säga att 22-åringens blonderade, märkligt klippta hår inte direkt marknadsför honom som en estetiskt sinnad eller modemedveten varelse.

När det kommer till spelstil tycker jag att fransmannen är intressant. Å ena sidan står han som bekant ett stycke bakom baslinjen i motståndarnas servegem, redo att utmana all offensiv med sina snabba fötter. Å andra sidan har han en bra serve, och kraft nog i spelet för att leverera one-two punches (avgöra med ett grundslag direkt efter både bra och hyggliga servar). Hans tränare är förresten Roger Rasheed, som Lleyton Hewitt bröt med under uppmärksammade former för ett par år sedan.

För ett par dagar sedan efterlyste jag registering av hastighet i grundslagen. Finns i Miami. Monfils slog en forehand winner som uppmättes till 103 mph (miles per hour). Det är dock enda dokumentationen hittills i matchen efter att första set avklarats, vilket dessvärre gick till min huvudfiende på touren, Roddick.

Mac och Gilbert

Jag halkade in i avgörande set i tredje omgången av Sony Ericsson Open i Miami mellan Gael Monfils och Marat Safin igår. Då jag har ett klappande hjärta för sjunkande skepp, var det glädjande att Safin bröt fram till 5-2 och var på väg mot seger. Men Monfils bröt tillbaka och höll sedan till 5-4, och passade på att rädda två matchbollar. Jag började vid det här laget bli orolig och smått frustrerad. Monfils såg ut att backa ytterligare från sin redan defensiva position, ett bra stycke bakom baslinjen. Där for han omkring med sina snabba fötter och fiskade upp Safins tunga artilleri, tills veteranen slog bort sig. Monfils defensiva strategi slet hårt på honom igår, mellan bollarna mot slutet av den tre timmar långa matchen tog han långa pauser, satte händerna mot knäna och andades häftigt. Men under bollarna bar adrenalinet den starka, muskulösa kroppen. Monfils hade ju dessutom fått igång publiken ordentligt som stöd – han vet hur det går till.

Förre världsettan Safin fortsatte att slå unforced errors i sina försök att slå ut den tålmodige världstian, och tappade sin serve igen vid ställning 5-4. Till sist blev det ett tiebreak där fransmannen drog det längsta strået. Trist för Safin som hade en fint byte inom räckhåll i dessa för honom skrala tider. Tyckte att han kunde använt sig av mer vinklar och stoppbollar mot sitt defensiva motstånd, men det är lätt att säga där man sitter tillbakalutad i fåtöljen med en skål chips framför sig. Monfils firade segern som om han vore den yttersta hjälten i Trojanska kriget, och bjöd på en riklig dos av sin omisskännliga segergest: den knutna näven mot bröstet, serverad med ett ljudligt brölande.

Annars var jag på stadsbiblioteket i Stockholm idag och kollade in tennislitteraturen, för att se om där fanns något annat än Björn Hellbergs gamla böcker om Björn Borg, som var allt min hemstads bibliotek hade att tillgå. Och faktiskt fanns ett par roliga titlar. Bland annat bläddrade jag lite i Brad Gilberts omtalade “Winning Ugly”, som innehåller mentala tips och strategier mot olika spelartyper. Gilbert var ju ingen stor tekniker, men vinna matcher, det kunde han. 1985, året då John McEnroes väg nerför påbörjades, förlorade han mot Gilbert i Masters. I sin självbiografi “Serious” filosoferar Johnny Mac över förlustens innebörd: ‘Someone is telling me something here. Because if I can lose to Brad Gilbert, something is seriously wrong. I’ve got to reevaluate not only my career but my life.” Nog kan man ana att Gilbert, om han läst detta, känner sig lätt förolämpad.

Dents slice

Det regnar idag i Miami. På herrsidan har i skrivande stund bara matchen mellan Andy Roddick och Dmitry Tursunov spelats. Roddick vann med 7-6, 6-2, men det blev ett och annat regnavbrott. Innan andra regnavbrottet blev officiellt förlorade Roddick sin serve. Han blev uppretad på domaren därför att han menade att denne borde ha avbrutit matchen under gemet. Som det var nu stördes Roddick av det regn som hunnit falla på banan. “You fucking asshole”, lät Roddick artigt titulera domaren. Domaren försvarade sig med att regnet inte hunnit komma på allvar under gemet. “How do you know that, sitting there on your fat ass”, replikerade Roddick. Någon reprimand blev det inte. Märkligt kan man tycka. Då gillade jag bättre Fernando Gonzalez utbrott mot Roger Federer i Indian Wells. Racketen, inte domaren, blev hans vredes ventil. Tre duktiga smällar i marken, racket havererat. Publiken visslade och buade. Då lyfte Gonzo skämtsamt armarna, manade på publikens reaktioner, varpå racketen fick sig en avslutande känga i asfalten.

I detta nu tittar jag på Taylor Dent mot Tommy Robredo. Dent, som överraskande återvänt till touren efter en lång tids frånvaro på grund av ryggproblem, har tagit första set, 7-5. Jag gillar att kolla på Dent. Han har en cool, actionbetonad serve som skickar tröjan ett stycke över ryggen och sänder högerbenet på en märklig resa, och han söker sig mot nätet med samma idoghet som Mark Philippoussis sökte sig till kvinnfolk. Amerikanen har likt många attackspelare en sevärd backhandslice som han kan slå både med längd och kort, vinklat. Det är lika vackert som det är sällsamt att skåda. Dent har karaktärsfast kvalat in till turneringen, något wild card har han inte givits. I första rundan räddade han matchboll mot spanjoren Nicolas Almagro och vann med 7-6 i skilje.

Till sist: Filip Prpic gick hela vägen till finalen i den thailändska challengern i Khorat, där det blev stopp i två raka set mot förstaseedade Andreas Beck. På vägen slog skåningen ut storservande australiern Chris Guccione. Prpic förlorade förlorade inga set före finalen. Fin prestation av 26-åringen, som inte varit i en challengerfinal på länge, och nu avsevärt förbättrar sin ovärdiga ranking på 328.

Isners “swing speed”

Lördagen i Sony Ericsson Open i Miami bjuder 16 matcher av andra omgången. Jag kommer att med särskilt intresse se matchen mellan John Isner och David Ferrer. Får se om den förre college-spelaren kan skaka sönder rytmen hos den den snabbfotade evighetsmaskinen från Spanien. Isner måste leverera än bättre servar än brukligt, och gå mer på attack. Och det finns ju gott om eldkraft hos amerikanen för uppdraget. På presskonferensen igår, med 206 cm Isner och hans 198 cm långe landsman Sam Querrey, sattes fingret på en förbisedd fördel med att vara lång (oftast talas det ju bara om servandet och räckvidden – även om Karlovic faktiskt i ett svagt ögonblick framhållit att damerna uppskattar det). Querrey om denna fördel: “We have a big wing span, so we can generate a lot of racquet head speed. If my arm is this long plus the racquet, you know, I might have an extra foot.”

Isner talade om klippet i sin forehand, som blir alldeles kolossalt om han får tid. Problemet för längre och därmed långsammare spelare är förstås att få detta tidsutrymme (dock är Querrey snabb för sin längd). Att komma rätt till bollen finns det sällan tid till, mer än bakom förstaserven, och ibland andraserven. Titta på ‘Pim-Pim’. Att han när han var skadefri dominerade i sina servegem berodde inte enbart på den starka serven, utan också (bland annat) på den ’swing speed’ han får på sin forehand. Efter sin serve får han tid till hela svingen. Då smäller det. Å andra sidan tvingades man frustrerat konstatera hur lätt spelarna låste fast honom, mest på backhand men också på forehand, i deras servegem. Var han bara ett steg efter på bollarna kunde han inte vända duellerna.

Isner menade av den anledningen, på grund av det tidsutrymme man behöver som lång spelare, att han tror att han kan bli en lika bra grusspelare som hardcourtspelare (i fjol ledde han med två noll i set mot Juan Ignacio Chela i Franska Öppna). Serven kommer fortfarande att vara farlig, menar Isner, samtidigt som han har mer tid att returnera och komma rätt till bollarna. Visst ger tanken ett nytt perspektiv på den lite förenklade kopplingen mellan spelartyper och underlag.

Federer inför Miami

Ett inlägg till idag: Huvudturneringen av Miami Masters 1000, Florida – “the fifth Grand Slam” – påbörjades igår. Turneringen, som somliga än idag envist kallar för Key Biscayne, omfattade 128 spelare när Wilander finalslog Connors under sitt fantastiska 1988. Idag är det 96 spelare. Ett par dagar efter Indian Wells är det alltså tid för ännu en Masters 1000 med 48 av världens 50 bästa spelare, också denna gång spelad på hardcourt i tryckande värme. Denna sammanfogning är ett av många exempel på ATP:s huvudlöshet vad gäller spelschema. Även Masters-turneringarna i Montreal och Cincinnati spelas, till många spelares indignation, i följd. En och annan spelare kommer att låta sig påverkas fysiskt eller psykiskt av sviterna från Indian Wells. Blir intressant att se vilka.

Federer, den bortpetade världsettan, den förmänskligade övermänniskan, gjorde en presskonferens inför turneringen som lämnade en del intressanta, om än diskutabla svar. Världstvåan avfärdade en av många delad föreställning om att hans förluster mot Nadal och Murray gått åt honom mentalt, och vill istället framställa dom som olycksfall i arbetet: “But honestly, it doesn’t really play on my mind a whole lot, you know, because I go out there and try to play every point as tough as I can. When errors happen, it’s disappointing; and when they don’t happen, it’s what you expect, kind of.”

Schweizaren menade sig även vara fullt på det klara med hur Nadal ska besegras på hardcourt: “Usually, it’s the aggressive playing style that makes me beat Rafa. And especially on the hardcourts, you know, I didn’t get that many chances if I look back. I’ve had so many more times on clay. You know, on a hardcourt I have to play aggressive against him. There’s no way around that. I know how I have to play him. I’ve beat him enough to know.” Federer tror inte att andra strategier, till exempel det nätspel som förordats av somliga, är rätt tänk. Jag instämmer. Den springande punkten är inte Federers strategi. Det centrala är att schweizaren, mot Nadal såväl som mot Murray, hittar tillbaka till det spel som varit honom så vägvinnande. Det är lättare sagt än gjort. Allt fler, såväl fans till Nadal som mer objektiva åskådare, tror att Federers spel ohjäpligt har försämrats.

Federer förlorade

Nadal red ut stormen

Indian Wells har lagt ännu en dag till handlingarna. Igår spelades åttondelsfinalerna i den drömlika turneringen ute i den amerikanska öknen, ett arrangemang som består i ett högkvalitativt, hypermodernt arenaområde som kostat 750 miljoner dollar att förfärdiga. Kvartsfinalfältet är skrivet. Federer är där, Nadal är där; Murray, Djokovic och Roddick är också vidare. Nadal räddade matchbollar mot Nalbandian, fem stycken i andra set, och inskärper sin ryktbarhet som en mental övermänniska. Lleyton Hewitt, som kanske ser något av sig själv i Nadal, sa angående spanjorens inställning för något år sedan: “He’s carved from very special wood”. Luften gick ur Nalbandian när han förlorat andra setet, och spanjoren rusade iväg med en ‘bagel’ i skilje. 3-6, 7-6, 6-0.

Roger Federer hade mest servat och returnerat i sina två första matcher men fick känna på lite spel från baslinjen mot Fernando ‘Gonzo’ Gonzalez. Gonzalez kunde inte desto mindre komma runt mycket med sin forehand, mer än vad schweizaren hade önskat, och förkorta duellerna. I kvartsfinalen mot kvinnotjusaren Fernando Verdasco (som av misstänkt fåfänga lägger vax i håret och snitsar till det grundligt inför varje match), som med segern mot Kohlschreiber når sin första kvart i en Masters på hardcourt och rider på en framgångsvåg sedan Aussie Open, kommer det bli mer baslinjespel för världstvåan.

Titelförsvararen Djokovic möter i sin kvartsfinal Andy Roddick, som slog David Ferrer i tre set. Jag vet nu inte hur oddsen ser ut för en seger för amerikanen, men om dom är hyfsade skulle jag sätta en slant på honom. Roddick har gjort en bra säsongsöppning, uppvindad av sitt samarbete med Larry Stefanki och i gott fysiskt slag. Han har dessutom publiken på sin sida. Djokovic har haft ett svagare år, låt vara att han vann i Dubai för ett par veckor sedan. I Indian Wells har han inte övertygat. Djokovic siade själv om matchen på presskonferensen: “It’s never easy playing against Andy in [the] States, that’s for sure. He loves playing on these hard courts. We had a lot of really tough matches in last year, year and a half. Really close ones, so I wouldn’t rate myself as favorite in that match for sure, but it could go either way. It will be a big challenge for both of us.”

Et av årets bästa startfält på challengersidan står vanligen att finna i amerikanska Sunrise, Florida, som i år spelas för sjätte gången. Dit far spelare som åkt ut tidigt i Indian Wells (det ger matchträning inför mastersturneringen i Miami som äger rum veckan därpå, och turneringen är belägen bara 45 minuters resa därifrån). Bland dess spelare i år märks Robin Söderling, som i första rundan slog ut Gilles Muller från Luxemburg i raka set. Thomas Johansson åkte däremot ut i raka set mot en kvalspelare.     

« Previous Page — Next Page »