Davydenkos flärdfria talang

Davydenkos seger i slutspelet är svår att ta in, trots att han de senaste åren har gjort fina resultat. Han har vunnit tre Masters-titlar och samlat på sig 19 ATP-titlar, fler än till exempel Safin, som varit klart större i hemlandet. Det är i Grand Slam, tennisvärldens finrum, Davydenko inte räckt till. Det är måhända ett hårt omdöme att få om man nått två semifinaler i både US Open och Franska, men i förhållande till sin ranking och förmåga att rada upp titlar är ryssens facit diskutabelt. De riktigt stora matchvinsterna, att slå ut en Federer eller Djokovic i slutfasen av en Slam, har Davydenko inte haft.

Davydenkos relativa oförmåga i Slams har kommit folk, inklusive mig själv, att betvivla hans förmåga. Det har sagts att han inte har spelet, eller den mentala styrkan, för slutgiltiga prövningar. Han kan rada upp segrar i mindre turneringar där konkurrensen är svagare (han spelar dessutom väldigt mycket och ökar därigenom sina chanser), men mot stora spelare i stora sammanhang tar det stopp. Man räknar med att han ska ta sig till andra veckan i en Slam, sedan räknar man bort honom.

Jag tycker för egen del att Davydenko räknats bort väl enkelt ibland, låt vara att han inte alltid bjudit till i Slams. Att han förtjänar mer respekt och uppmärksamhet än han åtnjutit. För femte året i rad har ryssen tagit sig till slutspelet. För femte året i rad har han slutat i topp 6 (det är otroligt, jag måste studera siffrorna igen för att försäkra mig). Ärligt talat: hur många av er blir inte lite överraskade över det?

Jag tror det finns en särskild anledning till det, att man förbisett Davydenko – en förklaring vid sidan av hans resultat i Grand Slam. Och jag tror att den ligger i hans apparation och spelstil. Han har ju inte mycket flärd eller karisma, den gode ryssen (en kompis till mig håller lite på honom just för att han är ett ordinärt och oansenligt inslag i tourens stjärnglans). Han har inte den strålglans som, faktiskt, de flesta världsspelare har. Han är liten, tunnhårig, beskedlig, genomsnittlig. Han passar inte in i vår sinnebild av en idrottsman i världsklass. Han har inte Baghdatis vinnande leende, Verdascos skönhet, Tsongas intensitet. Inte heller spelstilen sticker ut för den vanliga tennispubliken. Där finns inte Federers allsidighet, Murrays oberäknelighet eller Del Potros power. Davydenkos begåvning är liksom Hewitts av ett annat slag: han har en förfinad radar som gör att han kan ta bollen tidigt (han skulle nog bli bli mästerlig i baseball), och han har fina fötter. Men i avsaknaden av tydliga vapen, och utan utstrålning, har ryssen blivit tourens minst uppmärksammade världsspelare.

Jag hade ingen personlig glädje i att Davydenko vann Masters, karriärens tyngsta titel – en titel som kanske förändrar saker framöver för Davydenko, både i publikens respekt och i hans förmåga i Slams. Däremot tycker jag att det är tillfredsställande att Davydenkos genialitet nu skördat honom en framgång så stor att den kanske kan lära en och annan tennistittare (och junior) att akta andra typer av egenskaper hos idrottsmän än flärd i apparation och spelstil, att se förbi det som omedelbart möter ögat.

Monfils och Mohammed Ali

Termen Rope-a-dope kommer från boxningen och för tankarna till Mohammed Alis match mot George Foreman 1974 - Rumble in the Jungle. Termen beskriver hur Ali hängde på repen som en defensiv strategi i flera matcher. Mot George Foreman låg den åldrande Ali mot repen mot den hårdslående favoriten för att därigenom trötta ut sin motståndare. Ali tog mycket stryk, men i åttonde ronden knockade han en slutkörd Foreman, som slagit sig själv trött, som sårats till döds av sitt eget svärd.

Termen rope-a-dope används även av amerikanska tennisjournalister, och beskriver då spelare med en defensivt väl utarbetad strategi (märk väl: att spela rope-a-dope är inte detsamma som att vara ’gnetare’). Spelare som inte omedelbart går på offensiven, som inte kontrollerar matcherna, men som alldeles tydligt är starka nog defensivt för att till sist skapa sig lägen, plötsliga öppningar i banan att utnyttja.

En sådan spelare är Lleyton Hewitt, och en annan är Gael Monfils. Jag såg den snabbfotade fransmannen igår i finalen av Paris TMS mot Djokovic (Monfils första Masters-final, inte en dag för tidigt), och det står bortom alla tvivel att han trots sin längd är en av tourens säg fem rörligaste spelare. Liksom brukligt när offensiva spelare möter defensiva spelare ser det ut som om dem offensiva spelarna har kontroll över bollduellerna (Monfils kan dock kontrollera poängen bakom sin förstaserve, som är ovanligt bra för att tillhöra en spelare med en defensiv strategi). Den kontrollen är dock inte sällan skenbar.

Monfils springer visserligen från hörn till hörn i många av sina matcher, som vore han en soldat som gäckades av övermakten, och vi ser ofta hur han lutar sig mot sina knän och tar djupa, tunga andetag mellan bollarna (och han har ofta småskador på grund av sin spelstil). Men vänder vi på det såg vi igår en världstrea som tvingades till obönhörligt stegrad precision, som vet att varje grundslag måste placeras prydligt nära linjerna, som måste hålla Monfils i rörelse för att inte själv stå i risk att bli genomslagen. Det är däri kärnan ligger hos en framstående contrapuncher eller rope-a-doper: de må inte vara offensiva jättar, men de är tillräckligt bra för att slå ut sina motståndare om de skymtar en öppning. De dödar inte genast och i ett slag, men de kommer motståndaren att förblöda.

När det gäller Monfils har det undrats på sina håll om inte han, som har gott om firepower både i serve och forehand, kunde vara lite mer offensiv och inte slita ut sig i onödan. Det kanske man har rätt i. Då vore det förstås ännu roligare att se honom. Hela paketet liksom. I vilket fall är det tilltalande, ja coolt med idrottsmän som vid en första anblick ser ut att vara sårbara, som är skenbart oansenliga, som saknar direkt dödliga vapen. Men som när allt kommer omkring har en tydlig och försåtligt livsfarlig idé om vad de ska göra för att gå segrande ur striden. Så som Mohammed Ali i Rumble in the Jungle.

Federers mäktiga replik

Jävlar.

Äntligen.

Jag som lät den här matchen vara. Som beslutade mig för att glida runt på stan lite, träffa min syster, ha ett möte med solen. Rafa hade visserligen varit ute på banan i fyra timmar igår mot Djoko, men vad spelade det för roll (minns hur pigg Rafa var efter semin mot Verdasco i Australien). Det var ju förgjort. Rafa på grus och på hemmaplan. Rafa i Rogers huvud. En dalande Roger. – Allt på Rafas sida.

Men så kom jag hem, och slängde utan alla förhoppningar på livestreamen. Det första jag såg var en inzoomad Federer sitta i stolen vid sidbytet. Kameran höll sig kvar länge, så länge att jag nästan vågade hoppas att schweizaren vunnit.

Sedan följde en sekvens av sevärda bollar från matchen. Jag visste fortfarande inte vem som vunnit. Hade hela tiden koll på ställningen nere i vänstra hörnet. Vad brydde jag mig om bollarna. Efter en halv minut eller så hade Federer vunnit första set. Jag började vittra det otroliga. Efter ännu någon minut höjde Federer armarna. Banne mig. Armarna i skyn. Då är det sant. Federer har äntligen slagit Nadal igen.

Det har varit jävligt mycket prat. Om Nadals förbättrade spel, om hur den nya generationen med Nadal, Djoko och Murray förbättrats, till och med om hur Federers tidigare suveränitet mycket haft att göra med att han verkade i en svag epok, i ett tomrum där Sampras var för gammal och de kommande stjärnorna för unga.

Jag har aldrig trott ett dugg på det. Det är bara mediers och människors eviga behov av att kategorisera. Av enkla förklaringar. Av att bara titta på resultaten. ’Se – Federer förlorade igen. Alltså var han aldrig så bra som vi trodde. Punkt.’ 

Idag fick Federer en mycket viktigt boost. Hur viktig får vi aldrig veta. Men den kommer att underlätta hans väg tillbaka. Den ger honom tillbaka av ett dalande självförtroende, och den ger honom kraft och inspiration till andra stora ting. Federer har förlorat för mycket på sistone mot dom andra i kvartetten - mot Nadal, mot Djokovic och Murray. Nu slog han världens bästa spelare på sitt favoritunderlag. Punkt. 

Och allt detta inte långt innan titeln i Paris, den eftertraktade, den Federer behöver mer än allt annat, ska upp till spel.

Blake slog Dr.Ivo

Blake lyckades knäcka gåtan Ivo idag i Madrid. Vann 6-7, 6-4. 7-6. Skönt för stackars Blake, som haft svårt för fyrtornet från Kroatien.

Efter sina förlustmatcher mot Ivo (det står med dagens resultat 3-2 till Dr. Ace i inbördes) har Blake varit ovanligt bitter i sina uttalanden om dennes spel. Och då har ju ändå Ivos spel för vana att väcka ganska mycket känslor hos besegrat motstånd. Efter förlusten i Franska 2007 sa Blake: ’Jag har inget emot Ivo, det är en bra kille, men allvarligt, hans spel…’ Vilket förstås är ett diskutabelt uttalande. Att vinna är att vara bättre. Eller?

Idag dunkade fyrtornet in naturvidriga 26 ess på gruset. I avgörande set förlorade han bara fyra poäng i egen serve, men förlorade lik förbaskat matchen. Hur många gånger har en spelare på touren vunnit ett set trots bara fyra vunna poäng i motståndarens serve? Det är förstås inte riktigt friskt.

Blake kan inte ha spelat perfekt tennis i det tredje setet, även om Ivo servar bra är fyra poäng för ynkligt. Men mot Ivo (som vunnit turneringar på grus, gräs och hardcourt och därför faktiskt kan kalla sig för en all-court player – vilket han väl på sätt och vis är med en serve som biter överallt) kan man spela mindre bra och ändå vinna, liksom man kan spela bra och ändå torska. Det är halva charmen med Dr. Evil.

Jag njuter stort när Ivo är i farten. Man vet liksom vad man får. Man vet vilka premisser som gäller. En fruktansvärd serve. En ofantligt usel backhand, som han ofta skär så att den träffar nätets absolut nedersta del. Rena juniormissar, på min ära. Ett, förstås, klart begränsat rörelsemönster. Och en hel del dramatik, eftersom nästan varje set han spelar i avgörs med mycket små marginaler. Som någon sa: ’Han är alltid bara någon enstaka poäng från att vinna varje set han spelar’.

För Ivos motståndare gäller: inte förlora tålamodet fullständigt (jag hade tappat lusten på fem röda och skickat upprörda insändare till förbunden om regeländringar). Det gäller att inte som returtagare börja vandra uppgivet från sida till sida och tjura med den där ’jag anser att det här är löjligt och ovärdigt då jag är så mycket bättre än det där monstret-blicken’ som inte minst Blake haft när de spelat.

Nåväl. Jag diggar i alla fall Ivo. Han behövs på touren. Den är likriktad som den är. De flesta på touren numera har en jämnhet i sitt spel, en jämnhet som bidrar till att förhindra både spelets dynamik och profileringen av spelarna. Att någon å ena sidan gör något grymt bra och å andra sidan gör något grymt dåligt, och dessutom är fem meter högre än alla andra, är ett friskt inslag som vi ska välkomna till touren.

Nadal i planenlig seger

Nadal vann över Djokovic i finalen av Monte Carlo på söndagen, 6-3, 2-6, 6-1. Matchen tog två timmar och 44 minuter (med dessa serve-sniglar inblandade skulle också den mest ensidiga match ta sin tid). Det var spanjorens femte raka titel i turneringen – det är första gången en Masters-turnering har vunnits fem raka gånger. Djokovic, som nu förlorat sju raka matcher på grus mot spanjoren, tyckte att han gjort en av sina bättre matcher mot världsettan. Men i vanlig ordning tog Rafa kommandot när det började dra ihop sig. Serben, som vann i Rom i fjol, betonade åter hur svårt att det är att möta världsettan, så koncentrerad som han är vid varje boll: “You just have to be focused every single point because you have a player on the other side of the net that doesn’t really give you any points.”

För Nadals del väntar som brukligt spel i Barcelona härnäst, där han i andra rundan möter Frederico Gil, ni vet den portugis som pressade spanjoren i Miami tidigare i år. Den 24-årige portugisen har aldrig varit bättre än i år. Med sina elva segrar på touren 2009 har han tagit hälften av sina sammanlagda 23. Ett annat kärt återseende, inte för Nadal men för tennisvärlden, är att Gaston Gaudio fått ett wild card till turneringen i sitt comeback-försök, efter att under ett års tid ha hållit sig borta från tennisen. Det blir argentinarens andra match på touren i år. Han fick ett wild card till turneringen i Buenos Aires, på hemmaplan, men förlorade direkt, och har också spelat några challengers utan vidare lycka. I första rundan ställs han mot landsmannen Diego Junqueira, utpräglad grusspecialist, men inte rankad bättre än 77:a i världen.

I övrigt har Roddick gått och gift sig. En vecka efter att Federer blivit äkta make har också amerikanen tagit steget. Hans gemål är den 21-åriga modellen Brooklyn Decker, som han träffade i New York 2007.

Murrays grusproblem

Det är bäddat för final i Monte Carlos anrika grusturnering, som under åren intecknat prispokalen med grusfantomer som Björn Borg, poeten och kvinnotjusaren Guilermo Vilas, Mats Wilander, Sergi Bruguera, Tomas Muster och den kulört klädda Gustavo Kuerten. Nadal vann idag sin 26:e raka match i turneringen genom seger mot Andy Murray, 6-2, 7-6. Murray hämtade upp underläge 3-1 i andra set, men räckte inte till i tiebreak. Murrays semifinal i Monte Carlo är ett fall framåt. Faktum är att ingen spelare på topp 20, mig veterligen, har sämre meriter på grus än världsfyran. 21-åringen har bara spelat 29 matcher på underlaget, vunnit 14. Jag tycker ännu att det är oklart hur bra Murray kan bli på gruset. Å ena sidan rör han sig bra och har mycket vinklar och stoppbollar i sitt spel; å andra sidan är han en “contra-puncher”, en spelare som livnär sig på motståndarnas fart och som därför lättare avgör poängen på snabbare underlag.

Vad gäller Nadal är han, utan tillbörlig uppståndelse, på god väg att bli den bäste grusspelaren i historien. Med sina fyra titlar i Franska Öppna är han vid 22 års ålder på delad andra plats i tennishistorien, med bara Björn Borg framför sig, som vann sex titlar. Spanjoren har vunnit 22 grustitlar i karriären, och har med det sedan länge passerat giganter som Bruguera, Kuerten, Moya och Ferrero.

Nadal möter i morgondagens final Novak Djokovic, som slog Federers överman Stan Wavrinka i tre set idag. Djokovic har inte Murrays tvekan inför gruset, han har vunnit tre titlar på underlaget, däribland i självaste Rom 2008. Mot Nadal blir det tufft. Spanjoren har slagit honom i samtliga sex grusmatcher spelarna emellan, senast i Davis Cup tidigare i år då Nadal vann enkelt i tre raka.

Federers ofrivilliga mättnad

Det börjar dra ihop sig i Monte Carlos Masters-turnering på grus. Idag ska semifinalisterna bli klara. Efter gårdagens regn betyder det två matcher för ett antal spelare. Nadal har just besegrat Ljubicic i två raka set, båda hade spelat tidigare under dagen. Ljubicic, en gång semifinalist i Franska Öppna, var ute i två timmar och slet mot italienaren Simone Bolelli. Inte bästa förberedelsen mot den väldige Nadal. Klara för semifinal är också Stan Wavrinka, som håller grus som sitt bästa underlag, och världstrean Djokovic. Djokovic, som varit oberäknelig i år, var imponerande i dagens seger över Verdasco. Senare idag gör Murray och Davydenko upp om den fjärde semifinalplatsen. Davydenko har vackert slagit Karlovic och Nalbandian i sin comeback efter seglivade skadebekymmer.

Monte Carlos händelse är förstås Roger Federers förlust igår mot Wavrinka. Federers landsman och kompis vann med 6-4, 7-5, och bröt världstvåans serve tre gånger. Åter klickade Federers en gång så dominerande forehandslag, åter ville inte serven lyda honom. Federer har visserligen bara fått 10 dagars träning på gruset, och ankom till Monte Carlo först för två dagar sedan (minns att han accepterade ett wild card i elfte timmen), men förlusten tydliggör ändå Federers nedåtgång, hans försvagade spelstandard, hans förlorade jämnhet. Även om det bekymrar mig att den förre världsettan förlorade igen, är det min stilla förhoppning att den här typen av förluster också mot spelare utanför den absoluta toppen, kan hjälpa till att förflytta diskussionen om Federers detronisering till rätt forum – att man slutar prata om andra och mer om honom.

Federers fler förlustmatcher har nämligen inte sin grund den ökade konkurrensen, låt vara att Nadal, Murray och Djokovic blivit bättre spelare. Den springande punkten, problemets yttersta orsak, är att Federer inte är en lika bra spelare som förut. Det är märkligt hur lite utrymme detta självklara faktum fått i media, och de gånger det vidrörts, har det sällan talats om vad jag tror är pudelns kärna: att Federer vunnit så mycket och varit med så länge att motivation, idrottsmannens livsluft, avtagit. Förstå mig nu rätt. Federer är förstås fortfarande full av hunger. Han tränar plikttroget och han spelar vecka in och vecka ut, och han bjuder alltjämt på spektakulära resultat – något han lär fortsätta att göra. Förlusterna svider ännu alldeles förfärligt (minns efter finalen i Australian Open), så som dom ska göra hos en idrottsman i yttersta eliten. Men jag menar att en ofrivillig mättnad har intagit den förre världsettan, en lättare avmattning i segerviljan som han inte själv råder över och som han kanske inte ens kunnat identifiera än. På den högsta av nivåer är det vad som räcker för att också ett geni ska börja förlora matcher.

Lapentti i rysare

Monte Carlo Rolex Masters, som spelas för 103:e gången i år, dukade idag för världsettan Nadal och världstvåan Federers uppvisningar. Nadal slog enkelt tillbaka solida, ja sega argentinaren Juan Ignacio Chela. Federer vann över Andreas Seppi, 6-4, 6-4, och möter kompisen och landsmannen Stan Wavrinka i tredje rundan. Nadal möter Nicolas Lapentti, som alldeles nyss vann en mycket långdragen historia på tre och en halv timme mot Safin. Siffrorna skrevs till 7-6 (6), 2-6, 7-6 (6). Den bildsköna 32-åringen från Ecuador, som har en yngre bror på touren, ser inte mycket äldre ut än för tio år sedan, då han rankades så högt som sexa i världen. Och det finns fortfarande kamplust i kroppen. I tredje set ledde Safin med 4-0, och hade alltså då vunnit 10 av de 12 senaste gemen. Det blev gruvligt hårt i tiebreaket, Lapentti hade två matchbollar vid ställning 6-4. Vid 6-6 slog Safin ett tämligen olägligt dubbelfel, och Lapentti kunde sedan vinna matchen när serven var hans.

Naturligtvis är chansen rätt obefintligt för Lapentti mot Nadal. Spanjoren har både ett överlägset spel och en piggare kropp inför mötet. Vi ska nämna den igen – Nadals talande statistik på gruset sedan 2005: 134 segrar, fyra förluster. Ge honom ett par år till och förskona hans utsatta knän, och han koras till grusets bästa spelare genom tiderna. Men kul att se att Lapentti harvar på, ännu med den bakåtvända kepsen och sina höga, loopade forehand-slag, som inte minst drivit Nikolay Davydenko till vansinne och orsakat honom tre förluster. Osökt når vi alltså fram till Davydenko som idag spelade sin fjärde match för året mot Dr. Ivo. Och ryssen vann i två raka set, bröt jättens famösa slägga hela fyra gånger. “My season starts from Monte Carlo, not from [the] Australian Open”, sa Davydenko efteråt. Världsnian möter Nalbandian i nästa omgång.

Övrigt värt att nämna: Ljubicic, som fått ett wild card till turneringen, satte överraskande krokben för nyblivna världsfemman Del Potro, 6-4 i skilje.

Davydenko mot Dr.Ace

Det har varit fokus här och där på missnöjda, arga spelare i den här bloggen. Senast har Gilles Simon bjudit på ett verbalt missnöje som heter duga. Fransmannen förlorade idag mot kvalspelaren Andreas Beck i Monte Carlo och gav efteråt följande pregnanta omdöme om sin insats: “This match was completely rotten from the first to the last point. I was moving well. But I don’t remember ever playing so badly. Nothing was right. Nothing was working. My forehand, my backhand, my serve, nothing.” Detta är snäppet värre än när Nadal beskrev sitt spel mot Del Potro som “amazing disaster” häromveckan.

Murray och Djokovic är vidare genom dagens insatser. Däremot åkte Hewitt, titelvinnare på gruset förra veckan, ut mot Safin. Inte helt oväntat. Det fanns inte mycket tid till att ladda om batterierna och Hewitts höft är fortfarande inte återställd efter operationen, varför mycket speltid kan försvåra rörligheten. Det var 14:e mötet mellan ‘Rusty’ och Safin sedan 1999 – 7-7 står det inbördes. Ett par mindre överraskningar är noterade. Ojämne Tomas Berdych åkte dit mot en kvalspelare, Gael Monfils förlorade mot tatuerade serben Janko Tipsarevic, och smått överviktiga Nicolas Almagro åkte ut mot Albert Montanes.

Imorgon spelar Nadal och Federer. Schweizaren gifte sig i all stillhet i hemlandet för några dagar sedan, och talade idag om hur han känner att perspektivet har skiftat som en gift man, trots att han levt nära sin Mirka så länge. Får se vad som händer på banan. Italiens Andreas Seppi står för motståndet. Nadal, som tagit fyra raka titlar i Monte Carlo, går in mot Juan Ignacio Chela. Blir för övrigt intressant att se hur återvändande Nikolay Davydenko står sig, som bara spelat tre matcher i år. Dr. Ace, Ivo Karlovic, står för motståndet. Inte mycket tid till att spela in sig och återfinna sitt spel där inte.

Murray levererar igen

Andy Murray vann i Miami. I finalen slog han världstrean Djokovic med 6-2, 7-5 (han räddade två setbollar i andra set när serben servade vid 5-3). Det var skottens tredje Masters-titel i karriären. I år har den begåvade och sevärda skotten förlorat endast två matcher: mot Verdasco i Australian Open och mot Gasquet i Dubai (genom walk over). Världsfyran Murray kryper allt närmare Djokovic rankingmässigt. Serben har dessutom mycket fler poäng att försvara under den stundande grussäsongen. Både Murray och hans motståndare var eniga om orsaken till hans förbättrade spel dom senaste sex månaderna: den stärkta fysiken. “I think physically he’s moving much better all over the court. The balls he wasn’t getting before he is now”, sa Djokovic. Sedan Wimbledon ståtar Murray med tourens bästa matchfacit: 57-7. Det är bättre än Nadal, som har 50-7 under samma period.

Grussäsongen – “the European claycourt swing” – har inletts idag med turneringen i Casablanca. Nästa vecka är det spel i ansedda Monte Carlo. Det blir grus för hela slanten på touren framöver med avslutning i Roland Garros, som börjar i slutet av maj. Därefter är det förstås gräs och Wimbledon som gäller. I USA spelar man i veckan på ett snabbt grusunderlag i Houston, som senaste åren uppvisat grusallergiska vinnare som Andy Roddick, Mardy Fish och Ivo Karlovic. Topseedade James Blake och Mardy Fish är i Houston för att försöka vinna titeln. Lleyton Hewitt och Taylor Dent, opererade och angelägna om att börja vinna igen, hoppas kunna bygga på sina självförtroenden.

Till sist: en gammal favorit har varit på löpsedlarna i dagarna. Max Mirnyi vann dubbeltiteln i Miami tillsammans med Andy Ram. Efter ett mellanår 2008 har den reslige veteranen åter satt sitt namn på tenniskartan. Tydligen var han dessutom i storform i veckan. Ram gav sådana överord om Björkmans förre partner i segerintervjun att man förstod att Max haft en bra vecka. Synd att vitryssen inte längre räcker till i singel. Jag gillade hans omutliga attackspel. Mitt sista minne av honom var när han slog ut Baghdatis i US Open 2007 i en hård match om fyra set. Mirnyi var lika idog som Taylor Dent i sina attacker – slicade och täckte nätet med sin jättelika och skrämmande räckvidd.

Next Page »