Corias tillbakagång

Murray mästare i Rotterdam

Vi gör ett inlägg till idag, kan inte skada. Skottlands Andy Murray vann på söndagen mot Rafael Nadal i finalen av Rotterdams ATP-turnering, årets första i 500-klassen, med siffrorna 6-3, 4-6, 6-0. Segern hade en fadd eftersmak, eftersom Nadal fick knäbesvär i inledningen av andra set (det är just spanjorens knän många befarar kommer haverera i förtid som en följd av hans slitsamma spelstil och många matcher). Nadals serve och rörelser hämmades svårt, och att han ändå lyckades hemföra andra set är ganska mirakulöst. Setet bjöd på åtta raka servegenombrott; Nadal förlorade enkelt sin reducerade serve men gick i gengäld på knock i Murrays servar, och satsningarna gick hem. Murray uttryckte saken så här: “Rafael was hurt at the beginning of the second set. On one leg he could still go on. That’s how good he is.” I tredje set orkade inte spanjoren göra våld på sin kropp längre, därav nollningen. Murray plockar med segern sin andra titel för året.

I veckan och några veckor framöver fortsätter man spela ATP-turneringar på amerikansk mark, den här gången gör touren stopp i Memphis. Robin Söderling är där efter att ha återhämtat sig från ryggbesvären som omöjliggjorde spel i Rotterdam; världsfemman Andy Roddick och ett koppel amerikaner, samt Juan Martin Del Potro och Lleyton Hewitt är också klara för spel (legendaren Pete Sampras, som spelade uppvisningsmatch i San Jose mot Tommy Haas, bjuder den här gången publiken på en match mot Lleyton Hewitt). Söderling, seedad fyra och finalist i fjol, möter Florent Serra i första rundan. Nästa vecka bjuder även spel i Marseille, där startfältet är krönt av världstrean Novak Djokovic. Men serben får det hett om öronen; ett pärlband av glittrande fransmän, däribland Tsonga, Monfils och Gasquet, tänker göra vad dem kan för att vinna på hemmaplan.

Törnrosdalen Roddick

Vi har varit inne på det förut, vilka uppseendeväckande ting vi finner när vi tittar på inbördes möten mellan spelare. Ibland tycker man att det finns rim och reson i det, i andra fall är det inte fullt lika begripligt. Ta statistiken mellan Stefan Edberg och Boris Becker till exempel. I ålder (Becker är född ett år före Edberg) och i meriter räknat är de jämbördiga. Båda har sex Grand Slam-titlar. Båda har varit världsettor (Edberg slutade etta 1990 och 1991 medan Becker var etta tidvis mellan 1989 och 1991). Edberg slutade på 42 titlar mot Beckers 49. Båda rusade på nät efter serven. Allt bäddar så för en tät ekvation. Men icke. Av deras 35 möten på touren har Becker vunnit 25 och Edberg 10 (låt vara att Edberg vann två av tre Wimbledonfinaler). Då har ändå Becker alltid varit artig när han talat om Edberg, exempelvis sagt i en intervju om klassiska rivaliteter att det inte går att urskilja den ena från den andra. Kanske talar han dessutom sanning. Kanske vet den gode Becker att frågan om vem som är bäst inte alltid kan besvaras i den inbördes statistiken.

Annars rullar det stadigt på i Rotterdam och San Jose. I Holland tog sig Andy Murray - om än slirigt - vidare idag. Australian Opens saknade världsfemma Nikolay Davydenko är däremot utslagen av Julien Benneteau. Kvällens sevärdhet blir Rafael Nadals match mot juniorettan Grigor Dimitrov. Dimitrov grät av lycka och kanske också förvåning när han igår skrällde mot Tomas Berdych. Över till Robin: trist med återbudet. Uppgifter gör i alla fall gällande att det inte är någon fara med ryggen och att han ska kunna vara igång igen snarast. I San Jose hoppas jag återuppståndna Taylor Dent går ett par steg till. Närmast möter han en kvalspelare. För övrigt skulle jag inte begråta om Andy Roddick fick stryk mot lovande letten Ernests Gulbis. När Roddick är inblandad låter jag min objektivitet och mitt kloka von oben-perspektiv falla. Jag gillar inte karln. Men jag ska väl inte hamna i Dantes Inferno för det. Vi behöver alla en fiende, en törnrosdal. Vi behöver ett mörker så att brytningen i ljus blir starkare. Allting blir liksom vackrare då.

Dimitrovs första byte

Peter Lundgrens nya adept och utmaning Grigor Dimitrov, 17-årig junioretta från Bulgarien, lyckades idag fälla bjässen Tomas Berdych, rankad nummer 23 i världen, med 4-6, 6-3, 6-4. Det var i första omgången av turneringen i den holländska hamnstaden Rotterdam, Wimbledonmästaren Richard Krajiceks hemstad. Dimitrov var där på ett wild card med nytillsatta vapendragaren Lundgren för att se och lära. Bulgaren hade inte vunnit på ATP-touren, han stod utan vinst även på challengernivå, det är i futures ynglingen mestadels hållit till. Lundgrens varsel igår i svensk press om en möjlig skräll är alltså besannat, stjärnan har klarnat hos 478-rankade Dimitrov, tjecken Berdych är ett verkligt byte. Knivens första skåra är ristad. Och samarbetet mellan tränare och spelare kunde knappast fått en mer vitaliserande start.

Grosjean i sikte

Veckans ATP-turneringar har nått ett stycke på vägen. I Johannesburg har Spaniens “over-achiever” David Ferrer tagit sig till semi på Marcos Baghdatis bekostnad. Turneringens tredje dragplåster Jo-Wilfried Tsonga har i sin kvartsfinal Kristofer Vliegen i andra ringhörnan. I Zagreb bär Cilic och Ancic Kroatiens förhoppningar sedan Karlovic och Ljubicic tvingats ge sig. Och i Vina Del Mar pågår för fullt ett slag mellan argentinare och spanjorer i årets första grustävling.

Men medan allt det där pågår letar jag i gömmorna efter min gamle vän Sebastien Grosjean. Idrottens brutala intresse för det pågående ögonblicket, dess snäva strålkastarljus, fick mig att förlora honom ur sikte. Men nu har jag tagit Grosjean tillbaka. Den lille fransmannen med kepsen bak och fram, Lacoste-mundering och shorts ner till knäna genomgick den 15 december i fjol en axeloperation. Fyra till sex månaders vila och återuppbyggnad väntar Grosjean, som gått och blivit 30 fyllda. Fransmannens två senaste säsonger har varit mindre lyckosamma. 2007 stod han inte riktigt att känna igen på banan. 2008 var ett år fyllt av besvär med axeln och sparsamt med spel. Tiden då Grosjean var världsfyra eller gång efter annan äntrade kvart eller semi i Grand Slam är förlorad. Men Grosjean ger sig inte. Han ska ge det en tid till. Och jag förlorar honom inte ur sikte den här gången.

Fin dag för Australien

Australiens Lleyton Hewitt och Chris Guccione vann till hemmapublikens glädje sina respektive matcher i Sydney under måndagen.

Hewitt, son till en prominent australisk rugby-spelare, skickade ut Julien Benneteau med siffrorna 5-7, 6-2, 6-4. Hewitt satte i vanlig ordning en alltför låg procent förstaservar i spel (55%) men bröt fransmannens serve fem gånger. Efter ett lätt passivt första set från australiern bestämde han sig med lyckosamt resultat för att spela mer aggressivt. Lleyton Hewitt har alltid varit som bäst när han blandar upp sin enastående defensiv med ’selective agressiveness’; när han ligger på gränsen till att själv begå de misstag han så ofta provocerat sina motståndare till, ja när han tillåter sig att balansera på det offensiva spelets knivsudd. Det har varit en av punkterna som Hewitt och Tony Roche, Federers förra tränare, arbetat med sedan de inledde sitt samarbete för två år sedan.

I andra omgången möter Hewitt Janko Tipsarevic, professorssonen från Kroatien som säger sig läsa filosofen Nietzsche och mästerliga romanförfattaren Dostojevskij, som för övrigt fäst sig på kroatens vänstra arm med sin text “Beauty will save the World”. Hewitt vann det senaste mötet, en mycket tuff Davis Cup-match på grus 2007.

Australiens Chris Guccione fick också vinna på måndagen och skalpen var inte dålig: Tomas Berdych fick ge sig i två raka set. Välvuxne Guccione (två meter prick mäter 23-åringen) avfyrade tio ess mot en motståndare han faktiskt besegrade i samma turnering ifjol, då han nådde final. Guccione tycks trivas i Australien, hans karriärs två ATP-finaler har han nått här, och det var i Australian Open 2007 han satte personligt serve-rekord när han dånade in 45 ess i förlustmatchen mot Olivier Rochus. Annars väntar vi ännu på den omvittnat underpresterande australierns verkliga genombrott.

Guccione möter sympatiske Jarkko Nieminen i andra rundan och jag skulle inte ha några direkta invändningar mot ännu en seger.

Stepanek mästare i Brisbane

Murray tar täten

Skottlands Andy Murray försvarade sin titel i Doha genom lördagens finalseger över forne världsettan Andy Roddick. I kvartetten av spelare många spått en särställning i år (Nadal, Federer, Djokovic och Murray) tar skotten därmed täten.

Murray vann finalen med 6-4, 6-2 och bröt amerikanens serve tre gånger trots dennes höga 70 % förstaservar i spel. Att skottens returer är extraordinära behöver dock inte vidimeras. Det vet vi. Desto mer noterbart dock att Murray bara tappade tre av veckans 50 servegem; statistik som vittnar om att Murrays ’service game’ utvecklats. Mot Roddick mötte han en breakboll som han, enligt modell Sampras, räddade med ett ess.

Murray torde med sina sex segrar på åtta möten mot Roddick vara en av dennas absolut svåraste motståndare. Roddick, sällan stor i nederlagets stund, medgav motståndarens prestation för dagen: “He played great, he is in top form right now. The one time I had a break point, he hit the line. He was just better than me.”

I Murrays finalplacering i US Open ifjol visade han både sig själv och belackare i omgivningen att han numera har både mental styrka och fysik för att gå långt i en Grand Slam. Lägg därtill att Murray genom veckans titel ytterligare cementerar sitt accelererande självförtroende (samt befäster sitt psykologiska övertag på Federer).

Varken Murray, Federer eller Nadal deltar i kommande evenemang i Sydney och Auckland. Samtliga väljer att träna på egen hand inför Australian Open. Djokovic däremot, som sannolikt känt sig i behov av matchträning efter den tidiga förlusten i Brisbane i veckan, har beviljats ett wild card till Sydney.

« Previous Page