Söderling och Pim-Pim

Det är krig om de sista slutspelsplatserna. Söderling spelar även denna vecka (Bejing), liksom hans närmaste konkurrenter om sjunde och åttonde platsen: Davydenko (som kommit starkt efter att ha varit borta i början av året och enligt bruket vunnit en uppsjö mindre turneringar), hårdslående hunken Verdasco, den aningen färglösa och i förhållande till sin ranking märkbart anonyma Simon (Davydenko höll den platsen förut, men har med åren blivit alltmer sedd, ja nästan kultförklarad i vissa kretsar), och Crazy Gonzalez.

Söderling har Roddick i kvarten i Bejing; Nadal spelar i samma turnering sin första match sedan US Open. Federer och Murray avstår också andra veckan av ”the Asian swing”. Murray skulle ha spelat i Tokyo men känner sig inte återställd efter skadan; Federer har dragit sig ur både Tokyo och Shanghai TMS för att vila kroppen efter vad han beskriver på sin hemsida som ”a physically challenging year”. Bejing går att streama gratis men med tveksam kvalité på channelsurfing.net, en portal för sportsändningar världen över.

Grymt med Pim-Pims seger över Hewitt förra veckan. Han är förlåten trots att han omutligt skickade hem min polare, lejonhjärtat Lleyton. Jag har glömt allt. Jag drog även en lättnadens suck när det visade sig att dippen mot Gasquet i tredje set inte var axelrelaterad, men orsakad av stelhet i ’akterkastellet’.

Du oförsonliga axel, håll dig nu lugn och stilla, ge din bärare lite kontinuitet, ett halvår eller ett år med spel vecka in och ut. Då jävlar kan det hända saker. Någon ignorant gaphals sa på ett tennisforum för några år sedan att Pim-Pim inte är mer än en sämre klon av Roddick. Det är att hårddra det hela. Pim-Pims förstaserve är banne mig bättre, och han har minst samma firepower i sin forehand.

Dagens quiz, apropå serverörelser: vilken ATP-spelare drar upp shortsen högt upp på låret på stödjebenet inför serve?

Pim-Pims starka comeback

Pim-Pim vann än en gång omedelbart i sin comeback på touren. Motståndare var Lleyton Hewitt (7-6, 6-3, ett break, 13 ess), som inte är lika stark som förr, men som efter diverse höftproblem, i år visat att han ännu kan spela utsökt tennis. Om vi bortser från att en sträng enligt seden brast i mitt hjärta idag med Hewitts förlust, kunde jag samtidigt glädjas med Pim-Pim. Det var bitterljuvt; det var både gitarr och dragspel.

Jag gillar Pim-Pim, alltid gjort (en av mina, säg fem favoriter sedan sitt genombrott), och är imponerad av hans förmåga att tämligen omgående vinna matcher efter sina uppehåll. Det bekräftar känslan man fick 2004 (då han vann i Memphis och gick till semi i US Open) och tidigt 2005 (då han snabbt nöp åt sig två titlar), att han utan tvivel var en stadig man för topp 10. 2006 slog han efter ett längre uppehåll Nadal i Stockholm Open, och Davydenko veckan därpå i Madrid. Därför märkligt att han tydligen haft problem med att få WC till tävlingar mellan Wimbledon och Stockholm Open.

Pim-Pim gav en av förklaringarna till sin startsnabbhet i sin blogg, som jag tycker är rolig att läsa då det varit dåligt med information om hans tillstånd och hälsa tidigare. Man har ju undrat hur axeln har mått, hur spelet fungerar, när nästa återkomst till touren stundar (bloggen är dessutom grymt intressant att läsa; han bjuder in läsaren i sin tennisvärld). Förklaringen lyder: ”Jag brukar alltid se träningsmatcher som riktiga matcher vilket gör att när jag gjort “alla” mina comebacker så har jag varit “startsnabb”.

Jag såg nu inte matchen mot Hewitt, men om Lleyton inte besvärades av höften eller någon annan skavank är segern mycket imponerande (låt vara att Johansson spelade mycket med Lleyton då han var tillsammans med dennes syster, och tydligen då lärde sig att slå löst mot backhandsidan och varva med dräpande forehandslag). Hewitt får dig att slå många bollar, prövar din säkerhet, testar din matchvana. Det är inte som att efter en lång tids frånvaro besegra en Querrey eller Isner.

I andra rundan väntar Gasquet eller Victor Crivoi. Jag siktar på att se matchen, som man tydligen kan streama. Jag missar inte Pim-Pim, som under Australian Open 2005 fick en journalist att ställa frågan om inte denne framåtskridande svensk ”could blow anyone, even Federer, off the court”.

Spel i Asien och min Yonex

Sverige slog Rumänien i Davis Cup i helgen, stabilt. Hur ser närmaste framtiden ut på touren efter helgens DC-spel? Efter kommande veckas två turneringar i Europa sätter ”the Asian swing” igång, en ny schemaläggning som sprider touren geografiskt. Fem turneringar spelas på olika platser i världsdelen, och avslutas med nystartade Shanghai TMS (i Shanghai har man haft slutspelet vid något tillfälle tidigare). Shanghai har ersatt Hamburg som en av årets nio Masters-turneringar.

Startfälten i Asien blir bättre än i Europa kommande vecka, där inga topp 10-spelare återfinns. Nadal spelar i både Bangkok och Bejing; i den senare turneringen har han sällskap av Djokovic och Roddick. Federer, som efter sommaren och helgens Davis Cup har ont i både armar och ben och meddelat att han behöver vila, spelar i Tokyo där han får sällskap av Murray och Del Potro. Söderling spelar i Malaysia.

Själv spelar jag varken i Malaysia eller Shanghai, men däremot fick jag möjlighet att testa min nya racket i fredags kväll på SALK; det rödskimrande Yonex RDiS 100 som jag talat mig varm om tidigare på bloggen (det ska vara Lleyton Hewitts racket, såvida jag inte är ännu ett offer i racket-tillverkarnas ökända lurendrejerier för att pracka på folk sina nya modeller). Kändes bra. Problemet är att det är noga att man träffat racketens ”sweet spot” för att få fart på bollen, men det sätter ju press på en att börja träna ordentligt. Och bättre än min juniortids racket, ett Wilson Ultra Graphite som jag spelade med i kanske fyra år och som sedan legat och samlat damm, är det ju i vilket fall.   

Herren och Dödens Ängel

Då var det dags igen. Mötet mellan Gud och Lucifer. Mellan Herren och Dödens Ängel. Livets skapare och Liemannen.

Jag talar inte om ännu en tungviktare mellan Federer och Nadal, där får vi kanske vänta ett tag med tanke på Nadals förmodade knäbesvär. Jag talar om min viktigaste föreställning varje år: den mellan Hewitt och Roddick.

I Queen’s drabbar dem samman. Idag på gräset i Storbritannien ska slaget stå. Är det någonstans 28-årige, dalande Hewitt ännu kan ställa till det är det på gräset. Han har tappat i snabbhet, men han har fortfarande bra reflexer. Gräs är mycket reflexer. Dessutom har han ju, australier som han är, gräs i blodet. De flesta andra måste kämpa för att bli vän med underlaget. Inte Hewitt. Han brukar tala om hur han får ‘a big smile in my face’ när kliver in för säsongens första träningspass på gräs.

Roddick däremot - jag är ledsen att behöva säga det - stortrivs också på underlaget. ’Det är underlaget som ligger närmast mitt naturliga spel, där jag behöver anpassa mig minst’, sa han häromdan. Den otrevliga amerikanen, som jag gissar var en elak, beräknande man som red på trender och tryckte ner sin omgivning när han gick i high school, kan slå sin hårda forehand i mitten av banan och vinna poängen. Speed är allt som behövs, han behöver inte syssla med vinklar och placering så som på sitt förhatliga grus.

Så visst är jag orolig. Jag menar: hela min dag står på spel. Det är nästan otäckt hur jag låter Lleytons sorger bli mina. Ibland när han förlorat kommer jag på mig med att tänka: ‘Det är ingen idé, vad ska det vara bra för alltsammans?’ Som om Lleytons kamp på tennisbanan lägger förutsättningar för min egen livskamp.

Söderling och Thomas Muster

I skrivande stund återstår bara minuter innan Söderling går in mot Nadal i tredje omgången av Rom. Det blir tredje gången spelarna möts. Sist vann Nadal en mycket tät uppgörelse i tredje rundan av Wimbledon 2007, 7-5 i skilje. En del ont blod flöt då mellan spelarna - Söderling tyckte att Nadal dröjde för mycket mellan bollarna och tänjde avsiktligt själv på tiden mellan sina servar. Efteråt talade spelarna illa om varandra, spanjoren sa att många spelare irriterade sig på Söderlings uppförande på banan och vice versa.

På tennis.com skrevs häromdagen om tennishistoriens svagaste världsettor, en lista som bland annat inkluderar Thomas Muster, den kanske segaste grusspelaren världen har tvingats dras med. Det är överhuvudtaget intressant att ställa ranking i förhållande till prestationer, att ställa begåvning i förhållande till resultat. Om Thomas Muster lugnt kan luta sig tillbaka och säga att han maximerade sin potential, gjorde allt han kunde och mer därtill, befinner sig Söderling på andra änden av diskussionen.

Inte många spelare på touren idag av Söderlings kaliber uppvisar ett så svagt facit i större turneringar: som bäst har han nått två kvartsfinaler i Masters och tredje omgången i Grand Slam (fyra gånger). Nu kan man förstås ganska ofta gentemot denna typ av resonemang invända: ’Vadå, man är väl inte mer begåvad än sina prestationer? Om man inte presterade bättre, då var man kanske inte bättre och var aldrig menad att bli det?’. I Söderlings fall är det dock ingen tvekan om saken. Internationell expertis talar samstämmigt om Söderlings kapacitet, han har en mycket bra serve och en mycket bra forehand. Men han arbetar fortfarande med sin mentala sida, med att inte bli hängig och ofokuserad under matcherna.

När jag kollar in Söderlings match mot Nadal, som nu är igång när som helst, är det ständig koncentration jag hoppas få se från Söderling. Ingen hängande läpp, inget destruktivt missmod. Det är det viktigaste i hans fall.

Hewitts titeltorka över

Förre världsettan Lleyton Hewitt vann sent igår svensk tid sin 27:e ATP-titel och första på två år. Houston var spelplatsen, Staternas enda grusturnering. I finalen slog han amerikanen Wayne Odesnik med 6-2, 7-5. Hewitt hade inte mer än 30% förstaservar i spel och bara det ska försvåra för vem som helst att vinna en final på touren, men han hade å andra sidan inga svårigheter med Odesniks serve. Australiern, en av tourens bästa returnerare, bröt sju gånger av tio och hade breakboll i samtliga gem.

Hewitt såg ut att gå mot en säker seger vid 3-0 och två break i andra set, men den 100-rankade amerikanen, som var i sin första final på touren, började spela utan press och utnyttja sin motståndares svaga servande. Odesnik servade för andra set vid ställning 5-3 när Hewitt åter kom in i ett godartat stim och vann fyra raka gem och matchen. Hewitt om segern: “It’s been a while coming, so it feels great. This is what the hard work’s for, to play weeks like this and to have this kind of feeling at the end of them. It makes all the hard work and gone through the surgery all worth it.”

Turneringen, som Hewitt genomgick utan setförlust, är hans blott andra på grus. Den första vann han i Delray Beach 1999, som inte längre spelas på underlaget. Hewitt är dock bättre på gruset än titelskörden antyder. Han har sällan spelat mindre grusturneringar, brukat koncentrera sig till underlagets tre Masters och Franska Öppna. Han har varit i två kvartsfinaler i Roland Garros och slagit många av underlagets bästa spelare, däribland Gustavo Kuerten i Davis Cup 2001, samma år som han vann Paris för tredje gången. Liksom för Ferrero, veckans andra glädjeämne för oss som har ett gott öga till tourens veteraner, är segern knappast karriärens tyngsta. Men den är viktig. Den ger arbetsro, bibehåller spelglädjen och stärker självförtroendet. Den ger hopp om större ting.

Ferrero vinnare igen

Federer har gift sig, Söderling åkte ut i första rundan av Monte Carlo, men veckans nyhet är ändå Juan Carlos Ferreros seger i Casablanca. I finalen slog han Florent Serra med 6-4, 7-5. På spel stod för Ferreros del första titeln sedan han vann i Madrid på hösten 2003, året då han för en kort tid var världsetta. Sedan Madrid har det blivit sex finaler för spanjoren, minst en per år, men inga vinster. Till sist måste den förre Franske mästaren börjat undra om det någonsin skulle bli fler titlar. Men Ferrero, rankad 115 när han gick in i turneringen efter svårigheter både med skador och spelstandard, har varit mycket fokuserad i veckan. Jag såg honom i semin mot förstaseedade Igor Andreev och jag såg finalen. Han har spelat som en ung, hungrig man, inte som den 29-årige, dalande stjärna han är. Han visade starka känslor under finalen, knöt nävarna och ropade ‘Vamos’, och han lät sig inte nedslås av att gång efter annan hamna i underläge med ett break i andra set.

Och när Ferrero slog in matchbollen, en otagbar rak backhand som satte punkt på ett kliniskt och tack och lov nervbefriat servegem, la han sig stilla på rygg, som av lättnad och stilla lycka. Något senare åkte racketen ut i den livliga publiken. Ferreros tolfte ATP-titel är långt ifrån hans tyngsta, men nog av särskild betydelse.

Ikväll vill jag se Lleyton Hewitt bryta ännu en besvärande titeltorka. Två år sedan var det han vann sin 26:e titel. Chanserna är goda. I finalen av Houston ställs han mot amerikanen Wayne Odesnik, rankad 100 i världen, som är i karriärens första final.

Ferrero i tufft tiebreak

Vi närmar oss sluttampen av veckans två grusturneringar, menade som uppvärmning inför kommande veckas Monte Carlo. I Casablanca kollar jag i skrivande stund på semifinalen mellan Juan Carlos Ferrero och Igor Andreev. Efter lång tid förutan gruset hade jag glömt hur annorlunda spelet ser ut på underlaget. Inte bara långsammare, utan som följd därav många bollar slagna högre över nätet, mer variation i grundslagen, mer kamp om bollen. Och så förstås fler felstudsar - till spelarnas förtret. Vinnaren möter i finalen fransmannen Florent Serra, som vann över Albert Montanes tidigare idag.

Första set är slutligen över. Ferrero vann det efter 80 minuters tennis, 11-9 i tiebreak (båda spelarna hade haft ett antal setbollar). Vid 10-9 servade Andreev och skaffade sig ett övertag under duellen med sin mäktiga, toppade forehand. Men Ferrero gjorde ett par fina räddningar innan ryssen slog bort sig grovt med en forehand. Setsegern betydde mycket för spanjoren. Gläder mig att se att han ännu, med sin zenit som tennisspelare sedan länge passerad, är full av motivation och segervilja.

Senare i afton kollar jag på Lleyton Hewitts semifinal mot ryssen Evgeny Korolev i Houston. Om man nu med kollar räknar ATP:s scoreboard, som jag i brist på sändningar kommer att tillgripa. Att följa sina hjältar på scoreboard är - banne mig - värre än att se matcherna. Hjälplösheten är än mer påträngande.

Avslutningsvis: Federer har tackat ja till ett wild card i Monte Carlo. Världstvåan hade tänkt sig en annan planering för grussäsongen i år, men nu blir det ändå så att han som vanligt spelar i Monte Carlo, där han är trefaldig finalist. Lottningen till turneringen har fallit. Nadal inleder mot Igor Kunitsyn eller Juan Ignacio Chela medan Federer börjar mot Andreas Seppi eller Jurgen Melzer.

Förändringar i kalendern

Jag har uppmärksammat några förändringar i kalendern det här året som ska nämnas. Hamburgs Masters på grus, den Federer brukar spela, har försvunnit. Istället blir Madrid spelplatsen för årets tredje och sista Masters-turnering på grus. Startdatumet förblir intakt. Madrid höll som bekant tidigare en Masters på hardcourt på hösten, men har nu bytt säsong och underlag. Med Hamburgs försvinnande tillkommer en ny Masters-turnering, nämligen i Shanghai (som tidigare haft slutspelet). Turneringen, Asiens enda Masters 1000, blir slutmålet på en ‘Asian swing” som inkluderar Bangkok, Tokyo och Peking. En positiv nyhet är att Shanghai inte kommer att ligga så nära inpå Paris Masters 1000 som Madrid gjorde. Lite mer behövlig vila för spelarna att ladda om batterierna.

Till Houstons ATP-turnering. Åtta spelare återstår. Lleyton Hewitt möter spanske grusspecialisten Guillermo Garcia-Lopez, rankad 73:a i världen, i sin kvartsfinal. Hewitt har förlorat sex gem på två matcher mot habila grusspelare, men jag lägger band på min tillförsikt. Om jag förr följde den förre världsettan både i mol och dur, har jag idag, efter en rad nederlag och smärtsamma stunder, slagit en svångrem kring min hängivenhet. Jag följer honom bara med ett öga. Det andra ögat försöker se bort.

Kvar i Houston är även forne världstvåan Tommy Haas och jätten John Isner. Isner svarade för en ‘Isner’ genom att med vinna mot stackars Paul Capdeville med 4-6, 7-6, 7-6. Capdeville, som representerar Chile, var bättre i andra set, vann 16 returpoäng mot Isners 7, hade tre breakbollar mot Isners inga. Men Isner höll undan till tiebreaket, avlossade sina vidunderliga servar, och vann sedan också det tredje i tiebreak mot en förmodligen lätt demoraliserad Capdeville. 24 ess noterades från amerikanens racket. I kvarten spelar Isner mot landsmannen Wayne Odesnik. Också gamle räven Guilermo Canas finns bland kvarvarande spelare, argentinaren har haft en motig säsongsöppning med sju raka förluster under en period. Han har vunnit fyra turneringar på grus, och slog i andra rundan enkelt ut Taylor Dent. I kvarten möten han uppåtstigande ryssen Evgeny Korolev.     

Carlssons gruspreferens

Toppseedade James Blake och Mardy Fish åkte ut i första omgången av Houstons grusturnering. 29-årige Blake föll mot Guilermo Canas, och har haft problem med sitt spel den här säsongen. Canas möter i andra omgången Taylor Dent, som vann sin (återuppståndna) karriärs tredje grusmatch. Efter första dagens spel återstår faktiskt bara tre av dem åtta seedade spelarna, högst rankad av dessa är allsidige Jurgen Melzer. Houston är inte direkt ett getingbo - argentinaren Diego Junqueira, som fick stryk av Lleyton Hewitt med 6-0, 6-2 på en knapp timme, var seedad sjua. Junqueira har vunnit fem ATP-matcher i karriären och är rankad 78. Tillsammans med grästurneringen Newport torde Houston tillhöra tourens rankingmässigt svagaste ATP-turneringar.

I Casablanca är fem av åtta seedade vidare till andra rundan. Förstaseedade Igor Andreev, som nådde kvartsfinal i Franska Öppna 2007, är där. Duktiga grusspelaren Albert Montanes, seedad trea, har hunnit nå kvartsfinal genom dagens insats. Spanjoren vann sin första titel i fjol i Amersfoort, och var i final i Casablanca 2007. 27-årige Montanes tillhör en alltmer ovanlig, men likafullt förekommande, stam av spelare som i synnerhet håller sig till ett underlag. Montanes har på hardcourt, matta och gräs spelat sammanlagt 72 matcher. På grus har han spelat 208 matcher. Det är rätt ensidigt, även om det förstås inte är jämförbart med till exempel 80-talets Kent Carlsson, som spelade 201 av (den tyvärr alltför kortlivade) karriärens 214 matcher på grus.

Next Page »