Lopez på grus

Förra veckans spel är redo att summeras. Djokovics finalseger mot Lopez på hemmaplan i Belgrad innebär 27-0 för året, och fem turneringssegrar, däribland Australian Open. För att finna liknande segersviter får vi blicka tillbaka mot Federers bästa år, 2004-2006. Nadal har liknande bragder, men då rörande grusmatcher. När Djoker och Murray för ett par år sedan seglade upp som hot mot Federer och Nadals hegemoni trodde jag mer på skotten. Djoker, som är mer samlad och koncentrerad i år, håller ihop spelet bättre, framstår nu som den mer kompletta spelaren, med en bättre, tyngre forehandsida än Murray som den kanske viktigaste skillnaden.

Davydenko vinner första titeln sedan januari 2010 (ett projekt försvårat av skada och svårigheter att återfå formen). Davydenko har för övrigt 21-6 i finaler. Med det har han bäst vinstprocent i världen (källa: ATP:s Reliability Zone. Minst 15 finaler måste ha spelats).

Del Potro utklassar Verdasco på gruset i Estoril, vinner sin andra titel sedan återkomsten, har vunnit 23 av sina senaste 26 matcher, och ser alltmer ut som spelaren som vann US Open 2009. Kul. Jag gillar den välvuxne argentinarens pumphagelgevär från baslinjen.

Söderling föll mot Del Potro i semin av Estoril, är 3-4 i senaste sju matcherna. I Madrid har han tredjeseedade Federer i eventuell kvartsfinal.

Till förra veckan prestationer hör Feliciano Lopez finalplats på grus i Belgrad (karriärens andra dito). Lopez föredrar, till skillnad från många spanjorer, snabba underlag. I Grand Slam har han varit starkast i Wimbledon, med två kvartsfinaler. Han har en bra serve och volley, en fin slice. På gräs går han gärna fram på nät efter serven. Han föredrar att avgöra poängen fort, kan slå ganska hårt på forehandsidan. På gruset har han det svårare. Förra veckans vinster mot grusprototyper såsom Juan Monaco och Albert Montanes är fjädrar i hatten för den tekniska eleganten.

Spel i Asien och min Yonex

Sverige slog Rumänien i Davis Cup i helgen, stabilt. Hur ser närmaste framtiden ut på touren efter helgens DC-spel? Efter kommande veckas två turneringar i Europa sätter ”the Asian swing” igång, en ny schemaläggning som sprider touren geografiskt. Fem turneringar spelas på olika platser i världsdelen, och avslutas med nystartade Shanghai TMS (i Shanghai har man haft slutspelet vid något tillfälle tidigare). Shanghai har ersatt Hamburg som en av årets nio Masters-turneringar.

Startfälten i Asien blir bättre än i Europa kommande vecka, där inga topp 10-spelare återfinns. Nadal spelar i både Bangkok och Bejing; i den senare turneringen har han sällskap av Djokovic och Roddick. Federer, som efter sommaren och helgens Davis Cup har ont i både armar och ben och meddelat att han behöver vila, spelar i Tokyo där han får sällskap av Murray och Del Potro. Söderling spelar i Malaysia.

Själv spelar jag varken i Malaysia eller Shanghai, men däremot fick jag möjlighet att testa min nya racket i fredags kväll på SALK; det rödskimrande Yonex RDiS 100 som jag talat mig varm om tidigare på bloggen (det ska vara Lleyton Hewitts racket, såvida jag inte är ännu ett offer i racket-tillverkarnas ökända lurendrejerier för att pracka på folk sina nya modeller). Kändes bra. Problemet är att det är noga att man träffat racketens ”sweet spot” för att få fart på bollen, men det sätter ju press på en att börja träna ordentligt. Och bättre än min juniortids racket, ett Wilson Ultra Graphite som jag spelade med i kanske fyra år och som sedan legat och samlat damm, är det ju i vilket fall.   

Hewitts titeltorka över

Förre världsettan Lleyton Hewitt vann sent igår svensk tid sin 27:e ATP-titel och första på två år. Houston var spelplatsen, Staternas enda grusturnering. I finalen slog han amerikanen Wayne Odesnik med 6-2, 7-5. Hewitt hade inte mer än 30% förstaservar i spel och bara det ska försvåra för vem som helst att vinna en final på touren, men han hade å andra sidan inga svårigheter med Odesniks serve. Australiern, en av tourens bästa returnerare, bröt sju gånger av tio och hade breakboll i samtliga gem.

Hewitt såg ut att gå mot en säker seger vid 3-0 och två break i andra set, men den 100-rankade amerikanen, som var i sin första final på touren, började spela utan press och utnyttja sin motståndares svaga servande. Odesnik servade för andra set vid ställning 5-3 när Hewitt åter kom in i ett godartat stim och vann fyra raka gem och matchen. Hewitt om segern: “It’s been a while coming, so it feels great. This is what the hard work’s for, to play weeks like this and to have this kind of feeling at the end of them. It makes all the hard work and gone through the surgery all worth it.”

Turneringen, som Hewitt genomgick utan setförlust, är hans blott andra på grus. Den första vann han i Delray Beach 1999, som inte längre spelas på underlaget. Hewitt är dock bättre på gruset än titelskörden antyder. Han har sällan spelat mindre grusturneringar, brukat koncentrera sig till underlagets tre Masters och Franska Öppna. Han har varit i två kvartsfinaler i Roland Garros och slagit många av underlagets bästa spelare, däribland Gustavo Kuerten i Davis Cup 2001, samma år som han vann Paris för tredje gången. Liksom för Ferrero, veckans andra glädjeämne för oss som har ett gott öga till tourens veteraner, är segern knappast karriärens tyngsta. Men den är viktig. Den ger arbetsro, bibehåller spelglädjen och stärker självförtroendet. Den ger hopp om större ting.

Ferrero vinnare igen

Federer har gift sig, Söderling åkte ut i första rundan av Monte Carlo, men veckans nyhet är ändå Juan Carlos Ferreros seger i Casablanca. I finalen slog han Florent Serra med 6-4, 7-5. På spel stod för Ferreros del första titeln sedan han vann i Madrid på hösten 2003, året då han för en kort tid var världsetta. Sedan Madrid har det blivit sex finaler för spanjoren, minst en per år, men inga vinster. Till sist måste den förre Franske mästaren börjat undra om det någonsin skulle bli fler titlar. Men Ferrero, rankad 115 när han gick in i turneringen efter svårigheter både med skador och spelstandard, har varit mycket fokuserad i veckan. Jag såg honom i semin mot förstaseedade Igor Andreev och jag såg finalen. Han har spelat som en ung, hungrig man, inte som den 29-årige, dalande stjärna han är. Han visade starka känslor under finalen, knöt nävarna och ropade ‘Vamos’, och han lät sig inte nedslås av att gång efter annan hamna i underläge med ett break i andra set.

Och när Ferrero slog in matchbollen, en otagbar rak backhand som satte punkt på ett kliniskt och tack och lov nervbefriat servegem, la han sig stilla på rygg, som av lättnad och stilla lycka. Något senare åkte racketen ut i den livliga publiken. Ferreros tolfte ATP-titel är långt ifrån hans tyngsta, men nog av särskild betydelse.

Ikväll vill jag se Lleyton Hewitt bryta ännu en besvärande titeltorka. Två år sedan var det han vann sin 26:e titel. Chanserna är goda. I finalen av Houston ställs han mot amerikanen Wayne Odesnik, rankad 100 i världen, som är i karriärens första final.

Förändringar i kalendern

Jag har uppmärksammat några förändringar i kalendern det här året som ska nämnas. Hamburgs Masters på grus, den Federer brukar spela, har försvunnit. Istället blir Madrid spelplatsen för årets tredje och sista Masters-turnering på grus. Startdatumet förblir intakt. Madrid höll som bekant tidigare en Masters på hardcourt på hösten, men har nu bytt säsong och underlag. Med Hamburgs försvinnande tillkommer en ny Masters-turnering, nämligen i Shanghai (som tidigare haft slutspelet). Turneringen, Asiens enda Masters 1000, blir slutmålet på en ‘Asian swing” som inkluderar Bangkok, Tokyo och Peking. En positiv nyhet är att Shanghai inte kommer att ligga så nära inpå Paris Masters 1000 som Madrid gjorde. Lite mer behövlig vila för spelarna att ladda om batterierna.

Till Houstons ATP-turnering. Åtta spelare återstår. Lleyton Hewitt möter spanske grusspecialisten Guillermo Garcia-Lopez, rankad 73:a i världen, i sin kvartsfinal. Hewitt har förlorat sex gem på två matcher mot habila grusspelare, men jag lägger band på min tillförsikt. Om jag förr följde den förre världsettan både i mol och dur, har jag idag, efter en rad nederlag och smärtsamma stunder, slagit en svångrem kring min hängivenhet. Jag följer honom bara med ett öga. Det andra ögat försöker se bort.

Kvar i Houston är även forne världstvåan Tommy Haas och jätten John Isner. Isner svarade för en ‘Isner’ genom att med vinna mot stackars Paul Capdeville med 4-6, 7-6, 7-6. Capdeville, som representerar Chile, var bättre i andra set, vann 16 returpoäng mot Isners 7, hade tre breakbollar mot Isners inga. Men Isner höll undan till tiebreaket, avlossade sina vidunderliga servar, och vann sedan också det tredje i tiebreak mot en förmodligen lätt demoraliserad Capdeville. 24 ess noterades från amerikanens racket. I kvarten spelar Isner mot landsmannen Wayne Odesnik. Också gamle räven Guilermo Canas finns bland kvarvarande spelare, argentinaren har haft en motig säsongsöppning med sju raka förluster under en period. Han har vunnit fyra turneringar på grus, och slog i andra rundan enkelt ut Taylor Dent. I kvarten möten han uppåtstigande ryssen Evgeny Korolev.     

Carlssons gruspreferens

Toppseedade James Blake och Mardy Fish åkte ut i första omgången av Houstons grusturnering. 29-årige Blake föll mot Guilermo Canas, och har haft problem med sitt spel den här säsongen. Canas möter i andra omgången Taylor Dent, som vann sin (återuppståndna) karriärs tredje grusmatch. Efter första dagens spel återstår faktiskt bara tre av dem åtta seedade spelarna, högst rankad av dessa är allsidige Jurgen Melzer. Houston är inte direkt ett getingbo – argentinaren Diego Junqueira, som fick stryk av Lleyton Hewitt med 6-0, 6-2 på en knapp timme, var seedad sjua. Junqueira har vunnit fem ATP-matcher i karriären och är rankad 78. Tillsammans med grästurneringen Newport torde Houston tillhöra tourens rankingmässigt svagaste ATP-turneringar.

I Casablanca är fem av åtta seedade vidare till andra rundan. Förstaseedade Igor Andreev, som nådde kvartsfinal i Franska Öppna 2007, är där. Duktiga grusspelaren Albert Montanes, seedad trea, har hunnit nå kvartsfinal genom dagens insats. Spanjoren vann sin första titel i fjol i Amersfoort, och var i final i Casablanca 2007. 27-årige Montanes tillhör en alltmer ovanlig, men likafullt förekommande, stam av spelare som i synnerhet håller sig till ett underlag. Montanes har på hardcourt, matta och gräs spelat sammanlagt 72 matcher. På grus har han spelat 208 matcher. Det är rätt ensidigt, även om det förstås inte är jämförbart med till exempel 80-talets Kent Carlsson, som spelade 201 av (den tyvärr alltför kortlivade) karriärens 214 matcher på grus.

Federer och Cahill

Gällande gårdagens förlust i DC-mötet mot Israel tänkte jag inte ägna mig åt några masochistiska djupdykningar. Den som har en böjelse för självplågeri, för mental späkning, kan se reprisen från söndagen, när Thomas Johansson börjar röra sig tillkämpat i fjärde setet, eller när “Vinci” skickar upp sitt sönderslagna racket på läktaren. Här lägger vi locket på. Vi kan nöja oss med att konstatera att dom svenska singelspelarna bjöd till så gott det gick, och spelade över förväntan. Särskilt kul är det förstås med den friskt spelande Andreas Vinciguerra, som vandrat genom skadornas skärseld, och i bästa fall slipper fler motgångar på den fronten. Vi får bara hoppas att han inte låter sina två knappa förluster inkräkta för mycket på spelglädjen framöver.

På onsdag börjar den amerikanska ATP-turneringen Indian Wells, som är årets första Masters (och bär tourens mest poetiska namn). Texten som skrivs om den glödande rivaliteten mellan Roger Federer och Rafael Nadal kan då bli några rader rikare. Federer har inte varit i spel sedan Australian Open. Med hänvisning till ryggbesvär tackade han nej till Dubai och avstod Davis Cup. Många tror att Federers anförda skäl är ett svepskäl, att han snarare ägnat sig åt mental kurering efter den gruvliga förlusten mot Nadal i finalen av Australian Open. Fysisk eller mental konvalescens är alltså spörsmålet som upptagit många.

Jag tar inte ställning i frågan. Men vad som nu är bekräftat är att finalförlusten slutligen fått självrådiga Federer att ta hjälp utifrån. Federers agent Tony Godsick har nyligen konfirmerat uppgifterna att Federer och australiern Darren Cahill har tränat tillsammans i Dubai, där schweizaren har ett residens. Cahill har som ni vet fört Lleyton Hewitt till förstaplatsen på rankingen och även tränat Andre Agassi. Mindre känt är att han känt Federer i 14 år, och att det finns en ömsesidig respekt där. Inget är klarlagt om samarbetets framtid: “It is a test for both. One cannot yet say whether it will be something long-term. They work together now and see how it works out”, säger Godsick. Blir intressant att följa utvecklingen; om det blir ett fortsatt samarbete och om det får avtryck i Federers spel.

Fish bröt förbannelse

Förra veckan medförde, bland annat, ATP-segrar för Novak Djokovic i Dubai och Mardy Fish i Delray Beach. Djokovic finalslog snabbfotade spanjoren David Ferrer i två raka set. För serbens del var segern säkerligen välkommen. Världstreans årsinledning har lämnat en del i övrigt att önska. Året har innehållit ett par oväntade förluster, samt hans omdiskuterade beslut att ge upp under pågående kvartsfinal mot Andy Roddick i Australian Open. Poängmässigt far Djokovic heller inte illa av segern; 2009 års omläggning av tourens poängsystem har föga oväntat gett Dubai status 500. Turneringen har på grund av sin starka ekonomi haft besök av den absoluta världseliten i några år.

Värt att uppmärksamma desto mer är Mardy Fishs seger i Delray Beach, låt vara att startfältet där enligt tradition är ganska blygsamt. 27-årige Fish slog kvalspelaren Evgeny Korolev i två raka set för sin tredje ATP-titel; en siffra som knappast står i paritet med amerikanens förmåga (tennisen består av allsköns häpnadsväckande siffror). Fish vet allt om det: “I certainly would like to feel like I’m a better player than three titles, but it is what it is. I’m happy to win this tournament.” Jag kan ännu gräma mig över att Fish förlorade finalen i TMS Cincinnati 2003 mot min nemesis, den förhatlige Roddick. Fish hade matchboll, men förlorade i tiebreak i skilje. Det dröjde sedan till 2008 innan han nådde ännu en final i en Masters Series; sin första av två kvartsfinaler i Grand Slam nådde han inte förrän 2007. Fish må ha tourens mest underutvecklade vadmuskulatur (det är ta mig tusan bara skinn och ben), men hans serve är mäktig som en fältkanon, hans volley är fullt duglig och hans backhandslag står sig väl i konkurrensen. Genom att som första toppseedade spelare vinna i Delray Beach bröt han dessutom en 17-årig förbannelse.

Till det svenska. ‘Pim-Pims’ feber håller honom dessvärre borta från spel i challengern i Bergamo i veckan. Däremot har Filip Prpic och Johan Brunström lyckats kvala in till turneringen. En annan ung man imponerar också i dagarna, nämligen DC-lagets skåning Daniel Berta. I sin blogg på Aftonbladet skriver Wilander att Berta varit berömlig på träningarna. Lovord strör han också över 16-åringen för Radiosporten: “Han är otroligt vuxen på tennisbanan, har en jättestor talang. Hans tennis kommer må riktigt bra efter den här Davis Cup-helgen.” Återstår att se om Berta får spela. Thomas Johansson kämpar ännu mot klockan och kan bli aktuell för spel. Laget presenteras oåterkallerligt på torsdag, matchen mot Israel börjar på fredag. Under några tävlingsbefriade dagar får vi därmed tid att tala om annat tennisrelaterat; bland annat tänker jag som utlovat skriva om Wimbledonfinalen 1999 mellan grek-ättlingen Sampras och Andre Agassi.

Koubeks hårskörd

Kortvuxne Christophe Rochus är klar för semi i Delray Beach. I går slog han veteranen Stefan Koubek (österrikaren bär ännu linne på banan och armstyrkan verkar det inget fel på, men hårskörden är definitivt inte lika fruktbar som den varit) i två raka. Det blir Christophes första semi sedan Rotterdam 2006. Den gången gick han till final. Faktiskt med viss draghjälp av sin bror Olivier. Jarkko Nieminen hade tömt sig i kvarten mot Olivier, och var inte beredd på ännu en bollsnål utmanare när han i semi ställdes mot Rochus nummer två. I semi tar sig Rochus an snabbt spelande ryssen Evgeny Korolev. I andra semifinalen spelar toppseedade Mardy Fish (frågan är om amerikanen förr varit förstaseedad i en ATP-turnering) mot uppåtgående fransmannen Jeremy Chardy. Jag tittade lite på kvartsfinalen mellan Chardy och numera snaggade Baghdatis, och fann att fransmannen har en bra förstaserve och ett dugligt tempo från bakplan. 22-åringen besitter sin karriärs högsta ranking – nummer 52 – efter finalplatsen i Johannesburg tidigare i år.

I peningstinna paradiset Dubai blir det senare idag final mellan Djokovic och David Ferrer. Serben överlevde en tuff och värmetyngd match (som mest 36 grader) mot Gilles Simon, 3-6, 7-5, 7-5. Simon var ett break upp i skilje och hade åtskilliga chanser i andra och tredje set som han slarvade bort genom ofokuserat spel. Världstrean Djokovic har haft ett otillfredsställande år hittills, och att tröjan åkte av som segergest belyste hur viktig segern var för honom. David Ferrer – ‘the pitbull’ – hade en lättare färd till finalen. Spanjoren vann med 6-2, 6-2 mot en passiv Richard Gasquet. Gasquets ständigt omtalade och uppburna begåvning (dom kallar honom inte minst för “baby Federer”) bär honom i dagarna inte längre än till 26:e plats på rankingen, omsprungen av tre fransmän. Jag känner inte Richard Gasquet, men jag får för mig att fransmannens välkonstruerade backhandslag och fina bredd behöver assistans inifrån, bäras fram av själ, hjärta och uppkavlade ärmar.

Rapport från Delray Beach

Medan mer meriterade lillebror Olivier harvar på challengertouren i dessa dagar spelar storebror Christophe sin bästa tennis på länge. Förra veckan slog han Mardy Fish i Memphis. I går i Delray Beach blåste han Sam Querrey av banan på 51 minuter, 6-4, 6-1. Rochus lät sig verkligen inte skrämmas av underläget gentemot Querrey i storlek (170 cm mot 198 cm). Belgaren returnerade amerikanens skräckinjagande serve på bästa sätt och serverade även en och annan välplacerad stoppboll från backhandsidan. “He was returning some serves I couldn’t believe. I mean, when I’m hitting 140 mile-per-hour serves, that shouldn’t happen.”, meddelade en lätt skärrad Querrey. 30-årige Rochus visade tennisens pessimister att tanke och känsla i handleden ännu kan segra över kraft. Eller som Rochus själv summerade saken: “I know I can’t win on my strength so I have to play it like a chess game.”. Apropå anmärkningsvärda längdskillnader inom tennisen: brodern Olivier har spelat mot Ivo Karlovic tre gånger. Där kan vi snacka David mot Goljat. Olivier har olyckligt bestraffats med samma ‘hottentott-gener’ som sin bror och är mig veterligen tourens kortaste spelare med sina 167 cm (i varje fall är han kortast på topp 150). Karlovic är längst med sina 208 cm. Skillnaden är alltså 41 cm – nästan en halvmeter.

I kvarten spelar Christophe mot veteranen Stefan Koubek. Koubek slog ut taiwanesen Yen-Hsun Lu som i sin tur haft mage att slå ut – just det – Lleyton Hewitt. Lu hade dessutom behagat avfärda Hewitt på dennes födelsedag och står därmed högst upp på listan i min svarta bok. Det var 28-årige Hewitts tredje förlust i första rundan på dom fyra senaste turneringarna. ‘Tar lite tid att komma igång efter en bortavaro’, förklarade australiern. Jag försöker också – delvis tillkämpat – se dessa tidiga förluster som tillfälliga, som orsakade av initiala anpassningsproblem, och väntar ännu stora ting från australiern med de glödande ögonen. Den dissident som till äventyrs i ‘kommentarer’ framför en annan uppfattning i frågan har en utskällning att vänta.

Next Page »