Spel i Asien och min Yonex

Sverige slog Rumänien i Davis Cup i helgen, stabilt. Hur ser närmaste framtiden ut på touren efter helgens DC-spel? Efter kommande veckas två turneringar i Europa sätter ”the Asian swing” igång, en ny schemaläggning som sprider touren geografiskt. Fem turneringar spelas på olika platser i världsdelen, och avslutas med nystartade Shanghai TMS (i Shanghai har man haft slutspelet vid något tillfälle tidigare). Shanghai har ersatt Hamburg som en av årets nio Masters-turneringar.

Startfälten i Asien blir bättre än i Europa kommande vecka, där inga topp 10-spelare återfinns. Nadal spelar i både Bangkok och Bejing; i den senare turneringen har han sällskap av Djokovic och Roddick. Federer, som efter sommaren och helgens Davis Cup har ont i både armar och ben och meddelat att han behöver vila, spelar i Tokyo där han får sällskap av Murray och Del Potro. Söderling spelar i Malaysia.

Själv spelar jag varken i Malaysia eller Shanghai, men däremot fick jag möjlighet att testa min nya racket i fredags kväll på SALK; det rödskimrande Yonex RDiS 100 som jag talat mig varm om tidigare på bloggen (det ska vara Lleyton Hewitts racket, såvida jag inte är ännu ett offer i racket-tillverkarnas ökända lurendrejerier för att pracka på folk sina nya modeller). Kändes bra. Problemet är att det är noga att man träffat racketens ”sweet spot” för att få fart på bollen, men det sätter ju press på en att börja träna ordentligt. Och bättre än min juniortids racket, ett Wilson Ultra Graphite som jag spelade med i kanske fyra år och som sedan legat och samlat damm, är det ju i vilket fall.   

Ivos nya serverekord

Vi har ett nytt essrekord. ”Big” Ivo Karlovic putsade sitt rekord på 55 från tidigare i år (satt i Franska mot duktiga returneraren Hewitt) riktigt ordentligt – 78 är det nya rekordet. Vi ska inte som tennisnördar helt förlora perspektivet och jämföra det här med exempelvis Bob Beamons jätterekord i längdhopp på 8.90 som förbättrade världsrekordet med 55 cm, men 78 ess på grus mot en knappast dålig spelare som Stepanek, är ganska imponerande. Frågan är hur länge det dröjer innan någon rör detta.

Det är visserligen sant att det blev en lång match; det är en förutsättning för att rekord ska sättas. Siffrorna i DC-mötet skrevs till 6-7, 7-6, 7-6, 6-7, 16-14. 82 game spelades, nära nog sex timmars tennis. Ivo hade 175 förstaservar i spel under matchen och slog alltså 78 ess. Det innebär att nästan varannan förstaserve slutade i ett ess (ett ess kom bakom andraserven). Det är fullständigt osannolikt.

Enligt essrekordens förbannelse förlorade Ivo matchen. Det gjorde Krajicek när han dånade in 49 mot Kafelnikov i US Open, Pim-Pim när han slog 51 mot Agassi i Australian Open, och Karlovic när han slog 51 mot Bracciali i Wimbledon och 55 mot Hewitt i Franska. Inga exempel är väl bättre om en tränare vill övertyga sina juniorer om att serven inte är allt. Dr. Ivo tappade serven två gånger på 41 game, men förlorade.  

Del Potros seger

Del Potros seger har kallats mycket i media. Enorm sensation, praktknall, allt det. På jobbet idag i lunchrummet när några av grabbarna bläddrade i Aftonbladets rosa och fann att Federer förlorat, utbrast man: ”Va, torskade Federer!”.

Jag försökte besinna perspektivet något. Det stora här är inte förlusten i sig (vilket media på sina håll gjort gällande); i en mindre turnering hade Del Potro mycket väl kunnat slå Federer utan att det blev sak om det bland initierat folk. Det stora i Del Potros femsetsseger är att han i sin första Grand Slam-final lyckades besegra Federer, som därmed förlorade sin första GS-final mot en annan spelare än Nadal.

Tänk som det kan bli. Del Potro är 20 år, sedan ett år tillbaka ”rock solid” i topp 10, och har nu vunnit US Open. Vid sidan av Djokovic och Safin är han den enda spelaren sedan 2003 som bestulit Federer och Nadal från total hegemoni. Del Potro räknades som en framtidsman som tonåring, men det talades mer om spelare som Gasquet, Monfils, Cilic när de var i samma ålder. Än en gång visar det sig att framtiden är dunkel också för en tennisspelare. Allt: motivation, skador, men kanske i synnerhet skenbar begåvning (läs: Donald Young) eller förborgad dito, förändrar utsikter alldeles.  

Hewitts ord tidigare i år om Del Potro som ”a future Grand Slam Champion” är så besannade tidigare än vi väntat oss. Inte mig emot. Jag gillar Del Potro. Jag har respekt för hans person och jag gillar hans hockeysvingar, hans märkliga (men coola) förberedelse på forehandsidan, hans dova stridsrop vid bollträff, och hans power. Det enda man lite lätt kan åberopa är att han lägger på lite mer muskler på armarna. Han är alltjämt inte, likt Nadal eller Moya en gång, karl för det linne han bär.

Taktik bakom servehastighet

Det finns en väl utbredd villfarelse om att ATP-spelarna slår så hårt de kan vid förstaserve. I själva verket är tempot på förstaserven en fråga om avvägning för flera spelare. Ett exempel är Nadal. Spanjorens ökade tempo i serven (som kom för någon säsong sedan) var lika mycket ett utslag av ett medvetet val som av att hans klipp förbättrats.

Nadal sa uttryckligen i en intervju häromåret att han på grund av sin slitsamma spelstil kunde behöva lite fler ”enkla poäng”, och att han därför, liksom Hewitt, hade bestämt sig för att ”put some more juice on the first serve”. Hewitt har under hela karriären legat på runt 50% förstaservar, helt enkelt därför att han satsar stenhårt (vilket för den sakens skull inte betyder att hans serve är en slägga). Hewitt vet att procenten förstaservar blir lidande, men ser uppenbarligen fler fördelar än nackdelar.

Touren har å den andra sidan flera spelare som helt uppenbart kan ”beat the crap out of the ball” om de så skulle önska, men som funnit det bättre att gå ner lite i tempo på förstaserven. Det kan handla om att man bedömer sig ha en ”second punch”, en forehand tillräckligt stor för att likväl få ett stadigt kommando i bollduellen; det kan också ha att göra med att man har en väl utvecklad slice eller kick. Verdasco är ett exempel. Spanjoren har ett enastående klipp i serven när han så önskar, han slog den hårdast uppmätta serven i Wimbledon och ligger trea i US Open. Men Verdasco föredrar att kicka och att slå sina ”can openers”, vilket sänker tempot (låt vara att han fortfarande har en hög genomsnittlig servehastighet). Verdascos val har förmodligen två skäl: han har en fallenhet för att komma över bollen och få kick på den, och hans vänsterhand ger honom fördelar när han slicar out wide. En spelare som Federer är förstås ett annat exempel. Om han satsat mer på flacka servar utan variation hade han säkert kunna få upp servehastigheten betänkligt.

Det lite kort bara om servehastigheter, för att betona att det finns en del taktik bakom servandet på touren.

För övrigt ska det snart vara dags att återuppta Gonzalez mot Nadal, om det inte ska Wimbledon-regna ännu ett tag. Fingrarna i kors.

Svårspelade Isner

Har blivit en och annan instant classic hittills i Flushing. Blir inte matcherna som mest dramatiska just i the Open? Svårt att jämföra olika Slams, men i rent underhållningsvärde vinner nog US Open i min bok.

Volleykampen mellan Dent och Navarro (som trots sin spanska härkomst och knappast spektakulära serve ofta spelar serve och volley) slutade i tiebreak i skilje. Riktigt bra match, som avslutades med att Dent greppade domarens mick och tackade publiken för det enorma stödet. Blir dock tufft för Dent mot Murray, som kommer att få ner många returer på amerikanens fötter.

Även matchen mellan Isner och Roddick blev enastående dramatisk. Jätten Isner, 206 centimeter lång och 111 kg tung (jag skulle avstå en brottningsmatch med Isner, misstänker att han är hutlöst stark), vann femte sets tiebreak med 7-5 – en backhandpassering cross i Roddicks serve var enda minibreaket som behövdes. Roddick var osedvanligt behärskad på presskonferensen, normalt är hans tourens kanske drygaste spelare efter förluster. Journalister dumförklaras och attackeras. Det är sant att journalistkåren ställer obekväma, förenklade, klumpiga och ibland svårbesvarade frågor, men det är deras jobb att göra det. De måste underkasta sig vad folket vill ha.   

Roddick bekräftade vad vi såg: att Isner blivit mycket bättre sedan han kom fram på touren 2007, att hans attityd är mer professionell, att han tränar mycket fysik och fått en bättre volley. Och så avhandlades det eviga problemet med spelare som Isner, att matchen spelas på deras villkor. “the majority of matches that we play, it’s not really so much about if you execute, you’re gonna win. Sometimes you can play bad and win a match like that. Sometimes you can feel like you’re hitting the ball well, and that’s when you don’t want to see a guy like that floating in the draw.”

Annars: Söderling spelade mycket bra mot Querrey, som efteråt förkunnade att han ideligen besvärats av Söderlings “backhand down the line” (man borde definitivt tala oftare om Söderlings backhandsida). Hewitt gjorde vad han kunde mot Federer. Nadal stormar fram, och allt fler ångrar kanske att de inte satsade en slant på honom före turneringen. Men som jag sagt: Nadal med sin mentala kraft hade bättre förutsättningar än många andra spelare att efter frånvaro snabbt börja vinna på touren igen.

Av kommande matcher ska det bli särskilt skoj att se Isner mot Verdasco och Gonzalez mot Tsonga, om den senare vinner mot Benneteau. Och så förstås Le Sod mot Davydenko. Söderling har 4-2 i inbördes och slaktade ju ryssen i Paris.

Intervju med Anna Brazhnikova

Vi svenskar griper efter halmstrån i dessa tider, och ett sådant är Anna Brazhnikova, ett snart 18-årigt svenskt tennislöfte. Jag träffade henne för en kortare intervju nyligen under tennistalks regi. Vi la upp intervjun idag, så det är bara att surfa in på sidan – tennistalk.com/sv - för en stunds läsning.

Nu återvänder jag till tennisen på eurosport player. Tittar på Verdasco mot Becker under ledning av Maria Strandlund (som jag till skillnad från Folke har respekt för). Höjdpunkten ikväll blir Dent mot Lopez, volleyfest.

Inför US Open

Fint att US Open kickar igång. Det är vid sidan av Wimbledon den Slam jag helst kollar på, och ingen turnering i världen kan skapa samma stämning som kvällsmatcherna i Flushing Meadows (med det nyinstallerade taket i Wimbledon märke man i år hur annorlunda det blir med senare speltider).

Vad gäller lottningen är Federer och nyblivna världstvåan Murray på varsin sida av fältet. Nadal, som ännu inte är den spelare han var före uppehållet, lottas mot Murray i semin, medan Federer får Djokovic eller Roddick i samma stadie. En kvartsfinal mellan hemmaspelaren Roddick och Djokovic en kväll med starka strålkastare, förbipasserande plan och bedövande publiktryck kan bli minnesvärd. Murray har före det högst spekulativa mötet med Nadal (som slåss om platsen med spelare som Tsonga, Berdych, Gonzalez och Monfils) Del Potro i kvarten. Skulle inte ha något emot, och tror det är fullt möjligt, att Del Potro sköt sig igenom Murrays arsenal med sina jättesvingar.

I övrigt har Söderling en hygglig lottning fram till kvarten, där Federer väntar på att slå ut honom för tredje Grand Slam-turneringen i rad. Söderling inleder mot Montanes och har Davydenko i åttondelsfinalen, som han har bra statistik mot och utklassade i Paris. Hewitt hade ej Sankte Per på sin sida då han åker på Federer i tredje rundan. Fed har slagit Come’on typ 50 gånger i följd. Trist.

Intressanta matcher i första omgången: Nadal mot Gasquet, tillbaka tidigare än han befarat efter sin incident. Andra matcher av visst intresse: Lopez mot Dent, Gulbis mot Murray, Young mot Robredo, Santoro (som spelar sin sista Grand Slam) mot Ferrero. Även Safin spelar sin sista Slam och öppnar mot Melzer.

Vem som vinner alltsammans? Fed. Han rider på en av sina vågor igen, och när han gör det vinner han.

Om junioren Devin Britton

Apropå det oavlåtligt sinande och enligt somliga snart utdöende serve och volley-släktet finns en 18-årig amerikan, Devin Britton, som siktar på att bära dess fladdrande fackla bland nästa generations proffs.

Britton, som är 190 centimeter och trivs bäst på gräs, var i final i US Opens juniorklass i fjol då han föll mot Grigor Dimitrov. Folk fick upp ögonen för Bollettieris elev, och presskåren blev varse att han spelat serve och volley i många år (annars väntar ju många spelare länge med att särprägla sig tills serven och kroppen vuxit till sig). I januari i år började Britton på college i Mississippi, där han föresatt sig att vara i ett till två år. Men segern i NCAA Championships som yngste spelare någonsin har förändrat planerna, med siktet helt på touren. Debuten och hittills enda matchen kom för några veckor sedan i Indianapolis mot Rajeev Ram, ni vet han som oväntat gick och vann i Newport.   

Brittons debut i finrummet, via sitt wild card till US Open, blir bitterljuvt. Han har lottats mot Federer. För den som hamnat på den här bloggen av misstag och inget vet om tennis – så här illa är ynglingens lottning: i omklädningsrummet hade grabbarna Ginepri, Jesse Levine och Brendan Evans brustit ut i skratt åt ödet.

Ska bli intressant att följa Britton, som jag tyckte påminde lite om Feliciano Lopez när jag såg honom i Wimbledons juniorturnering. Möjligt att det inte blir något namn av honom. En 18-årig tennisspelare kan ge fingervisningar om framtiden, sällan några svar. Och vem vet om Brittons serve och volley-taktik kan bli ett vapen också på touren. “It’s tough because the guys return and pass so well. You gotta put a lot on the ball to give them trouble.”Jag hoppas det faller väl ut för Britton. Om inte annat så för spelstilens skull.

Dagens tennis är inte “bara kraft”

Det är tillfredsställande när initierat folk då och då genom uttalanden vänder och vrider på förstenade föreställningar. Federer gjorde det häromdagen, när han på en presskonferens för tusende gången ställdes inför påståendet att dagens tennis bara är kraft utan inslag av konst. Jag håller inte med, sa Federer, som spelade grym tennis mot Djokovic (och i intervjun förklarade segertåget sedan Madrid med att han hade ryggbesvär tidigare i år – ett faktum gamarna som skrev av Fed som tennisspelare visade lite intresse för).

Vad hade då Fed att säga om den tröttsamma och säkert uråldriga föreställningen att nutidens tennis bara är kraft? ”I just think it’s become so much more athletic, you know. Before it was more guiding the ball around, because with the wooden racquets you couldn’t really generate a lot of pace. So like even an overhead wouldn’t mean it was the end of the point. Today if a guy gets an overhead you know it’s gone, you know. I think today we’re seeing incredible plays.” Federer menar alltså att förbättrad utrustning med högre tempo framtvingat bättre atleter, och att spelet därför kan bli ganska fantastiskt.   

En sak till som Federer inte säger explicit, men som jag utgår från att han innefattar i diskussionen om moderna racketar, är dess förbättrade möjligheter till den typen av slag som förknippas med skönhet och estetik. Rackethuvudet är större idag, träffen bättre, och du kan enklare ”slice and dice” och ”mix it up”. Det är ju bara att titta hur vackert och varierat slicen används av många spelare, såsom Federer själv. Jag har med uppriktigt ambition spelat med träracket några gånger, och även om det som allt annat är en vanesak, råder ingen tvekan om att det sätter begränsningar.  

Visst har vi mer av kraft i spelet idag än förr. Men vi behöver nyansera debatten lite. Som det är nu är den överdrivna idén om att tennisen bara består av kraft och servar så utspridd att allmänt sportintresserat folk, utan några särskilda kunskaper om vår sport, brukar kommentera den på ungefär följande sätt: ’Nej, jag vet inte. Det känns som att tennis inte har någon estetisk dimension längre, att den bara är hårda slag och inga bolldueller längre”. Tanken är skadlig för tennisens popularitet och måste bekämpas.

Rätta svar i tävlingen och Ivos raplåt

Gött att Fed lyckades bryta förbannelsen mot Murray. Med Djokers vinst över Nadal reducerade han deras head to head till 5-14. Serbens samtliga segrar har märkligt nog kommit på amerikansk hardcourt. Inför finalen mellan Fed och Djokovic står det 7-4 i inbördes till tvillingpappan, men Novak har vunnit deras två möten under 2009. En annan sak i förbifarten: Djokovic uppges ha planer för en duett med Ivo i en hiphop-låt. Sent ifjol släppte ju Ivo en singel. En av textraderna lyder, oemotståndligt pekoralt: “my serves are booming and strong like the bass in this song”.

Över till gissningstävlingen (se föregående inlägg). Vinnaren i tävlingen: Hampus Ströberg, förste man med tio rätt (Fred inkom med tio rätt efter Ströberg). Kom in en del intressanta svar. Jag blev bland annat påmind om att också Lendl böjde handleden inför serven. Själv hade jag förstås den gode Goran i åtanke. Exempel på spelare som inte studsar bollen innan serve fick vi: Enqvist, Järryd, Tanner, Bartoli. Dock studsade Tanner bollen en gång inför både första och andraserven. Tanners serverörelse var förresten lite annorlunda: han träffade bollen innan den var på väg ner, som Goran. Spelare som snurrar racketen innan serve: Söderling var ett korrekt svar, Connors ett felaktigt. Connors förde racketen och bollarmen fram och tillbaka några gånger (lite som Becker), men snurrade inte racketen. Här kan man förstås lägga till ganska många, såsom ”Pim-Pim”. Roddick var den jag tänkte på som kastar bollen lite lätt framför sig inför serven. Finns säkert något exempel till. Dock gör inte Gulbis det, som någon skrev. Hampus är dagens hjälte. Han har nu även fritt fram att bestämma ämne för ett kommande inlägg. Gärna sprängstoff.

Ikväll håller jag på Fed.

« Previous Page — Next Page »