Söderlings seger mot Djokovic

Jag kom med svenska ögon lägligt in i matchen mellan Söderling och Djokovic när Robin servade vid 6-5 i första setets tiebreak (någon asiatisk kanal med manodepressiva, ibland abrupt stegrade röster, streamar turneringen på channelsurfing). Han hamrade in en tung förstaserve ’down the t’ och tog därmed första setet mot en spelare han haft svårt mot förut. I andra set – innan det började flyta på för Söderling – vann han en väldigt välspelad poäng då han vid ställningen 1-1 hade breakboll i serbens serve. I ett tempo av yttersta världsklass, där båda spelarna fick agera defensivt och offensivt om vartannat under en lång, krävande bollduell, var det världstrean som fick sträcka vapen.

Djoker såg uppgiven ut i andra set, och att han slog flera (ganska misslyckade) stoppbollar visar på att han kände sig underlägsen från baslinjen igår. ’The big-hitting Swede” fick gott om utrymme i Aftonbladet Sport idag. ’Blivande världsetta’ och allt möjligt. Det är kanske att ta i. Men visst har det blivit som vi anade efter Franska: att Söderling är cementerad i världstoppen. Och visst tror också jag att han kan vinna den här turneringen. Betvivlar inte att han kan slå även Federer trots ett ganska horribelt 0-12 i inbördes. Fem av deras tio senast spelade set har gått till tiebreak, och att slå världstvåan och världstrean på löpande band försämrar inte Robins psykologiska utsikter för uppdraget. Dessutom har Robin som bekant redan klarat av tennisvärldens svåraste uppdrag: Nadal i Franska.

Ännu bättre hade alltsammans förstås blivit om jag fått komma till slutspelet. Man har som ni sett satsat rätt hårt på slutspelets inramning. 02 Arena i London är en av Europas största inomhusarenor med en publikkapacitet på över 20,000. Arenan ska hålla i slutspelet fram till och med 2012. Mäktig inramning som anstår ett slutspel för världens bästa tennisspelare. Har ni sett texterna som rinner förbi på en skärm och upplyser när det t.ex. är ”ace” eller ”match point”. Bara en sån sak.

Jag saknar i övrigt Roddick i turneringen (låt vara att hans frånvaro gett Söderling en plats). Jag gillar som bekant inte karln, men ett masters-slutspel ska ha bästa upptänkliga startfält. Sen hade ju ännu fler spelstilar blivit representerade. Tänk så det kan bli. Ikväll ser jag Fed mot Söderlings närmaste spelmässiga släkting i turneringen: Del Potro.

Tennisens popularitet

Tennis är kul. Det är inte bara jag som säger det. Mitt förhållande till tennis gränsar visserligen till det osunda, men tennis är kul också i en ofärgad och objektiv mening. Fråga er runt bara. Alla jag känner som har testat tennis någon gång och jämfört med andra idrotter säger samma sak: ’fan vad kul det var’. Att sedan inte fler spelar organiserat har sina skäl. Till dels är tennis en individuell sport medan fotboll och hockey lockar med sin sammanhållning. Och till dels finns problemet med tillgängligheten och kostnaden. Racketar och bollar krävs för att spela, och det kostar i regel pengar att få tillgång till en bana.

Om det fanns fler gratisbanor i Sverige, ja också om det fanns tusentals och även om alla vore uttjänta asfaltsbanor, skulle var och en vara upptagen från morgon till kväll en sommardag. Om därtill racketar och bollar fanns tillgängliga när man lånade banorna skulle det bli kaos, och insatsstyrkor skulle i värsta fall inkallas.  

Vid sidan av skälen jag angett till att tennisen inte är större i Sverige finns förstås ett annat skäl som är lite svårare att förklara rationellt. Låt mig försöka ringa in det. Alla vet att vissa klubbar eller pubar drar enormt mycket folk medan andra inte gör det. Men tittar man på innehållet, vad de har att erbjuda, tycker man i vissa fall att någon skillnad inte borde föreligga alls. Pub A kan ha mer än dubbelt så mycket folk en lördag som pub B, trots att de är så gott som identiska. Varför? Svaret är att folk drar folk. Intresse föder intresse. Ryktbarhet skapar ryktbarhet. Inom krogbranschen vet man detta, och det är därför en del nya ställen hyr in folk att stå och köa utanför. Att några hakar på en trend kan skapa våldsamma kedjereaktioner med en hållbarhetstid på flera år.

Jag håller det inte för omöjligt att den stegring i intresse för tennis som skett i Sverige och som bland annat Magnus Norman omtalade häromdagen (fler ungdomar söker sig till klubbar och så vidare) kan skapa ringar på vattnet och sätta stenar i rullning. Söderlings framgångar och svenska mediers förbättrade bevakning drar, i ett växelspel, ett viktigt lass för att detta ska vara möjligt. Låt oss alltså hoppas att tennisen åter kan få något av den status och popularitet den är värd. Jag menar: vad är väl hockey i jämförelse.

Monfils och Mohammed Ali

Termen Rope-a-dope kommer från boxningen och för tankarna till Mohammed Alis match mot George Foreman 1974 - Rumble in the Jungle. Termen beskriver hur Ali hängde på repen som en defensiv strategi i flera matcher. Mot George Foreman låg den åldrande Ali mot repen mot den hårdslående favoriten för att därigenom trötta ut sin motståndare. Ali tog mycket stryk, men i åttonde ronden knockade han en slutkörd Foreman, som slagit sig själv trött, som sårats till döds av sitt eget svärd.

Termen rope-a-dope används även av amerikanska tennisjournalister, och beskriver då spelare med en defensivt väl utarbetad strategi (märk väl: att spela rope-a-dope är inte detsamma som att vara ’gnetare’). Spelare som inte omedelbart går på offensiven, som inte kontrollerar matcherna, men som alldeles tydligt är starka nog defensivt för att till sist skapa sig lägen, plötsliga öppningar i banan att utnyttja.

En sådan spelare är Lleyton Hewitt, och en annan är Gael Monfils. Jag såg den snabbfotade fransmannen igår i finalen av Paris TMS mot Djokovic (Monfils första Masters-final, inte en dag för tidigt), och det står bortom alla tvivel att han trots sin längd är en av tourens säg fem rörligaste spelare. Liksom brukligt när offensiva spelare möter defensiva spelare ser det ut som om dem offensiva spelarna har kontroll över bollduellerna (Monfils kan dock kontrollera poängen bakom sin förstaserve, som är ovanligt bra för att tillhöra en spelare med en defensiv strategi). Den kontrollen är dock inte sällan skenbar.

Monfils springer visserligen från hörn till hörn i många av sina matcher, som vore han en soldat som gäckades av övermakten, och vi ser ofta hur han lutar sig mot sina knän och tar djupa, tunga andetag mellan bollarna (och han har ofta småskador på grund av sin spelstil). Men vänder vi på det såg vi igår en världstrea som tvingades till obönhörligt stegrad precision, som vet att varje grundslag måste placeras prydligt nära linjerna, som måste hålla Monfils i rörelse för att inte själv stå i risk att bli genomslagen. Det är däri kärnan ligger hos en framstående contrapuncher eller rope-a-doper: de må inte vara offensiva jättar, men de är tillräckligt bra för att slå ut sina motståndare om de skymtar en öppning. De dödar inte genast och i ett slag, men de kommer motståndaren att förblöda.

När det gäller Monfils har det undrats på sina håll om inte han, som har gott om firepower både i serve och forehand, kunde vara lite mer offensiv och inte slita ut sig i onödan. Det kanske man har rätt i. Då vore det förstås ännu roligare att se honom. Hela paketet liksom. I vilket fall är det tilltalande, ja coolt med idrottsmän som vid en första anblick ser ut att vara sårbara, som är skenbart oansenliga, som saknar direkt dödliga vapen. Men som när allt kommer omkring har en tydlig och försåtligt livsfarlig idé om vad de ska göra för att gå segrande ur striden. Så som Mohammed Ali i Rumble in the Jungle.

Gasquet vs Agassi

Ni som följt mig vet att jag gärna ser att man nyanserar tankar om vår sport tennis och dess utövare. Jag menar nu inte att man ska göra det krångligare än det är (vi pratat inte kärnfysik), men däremot tror jag att de flesta vettiga människor håller med mig om att idrottsjournalistiken är förenklad. Det finns en populär och uråldrig missuppfattning om att idrott skulle vara någon simpelt och lättbegripligt.

Låt mig ge ett exempel på hur detta ter sig inom tennisen. Alla har vi hört att Richard Gasquet har en fenomenal backhand. Det går naturligtvis inte att bestrida i teknisk mening. Tekniskt sett är den jämförbar med backhandslaget hos Ken Rosewall och Arthur Ashe. När Gasquet får träff på bollen blir resultatet förödande för motståndaren.

Men att ha en perfekt backhand rent tekniskt löser inte alla problem. Det finns fler variabler som avgör hur effektiv din backhand är. En är din split vision och tempostyrka, en andra din rörlighet, en tredje din säkerhet och en fjärde din sving. Titta på Agassi. Agassi gjorde sig känd för sina fantastiska returer, sin exceptionella split vision, och sin fina forehand, men backhanden talade man mindre om.

Nu till kärnan: om vi ställer Gasquets tekniskt perfekta backhand mot Agassis i ren effekt är jag inte säker på att jag skulle den välja den förras. Agassi kunde tack vare sin bättre split vision och kortare sving använda sin backhand på ett bättre sätt än Gasquet kan använda sin. Därför blir Agassis backhand i slutändan ett större vapen än Gasquets. På ett motsvarande sätt kan man hävda att Hewitts backhand, när han var yngre, mer rörlig och nådde varje boll, var ett minst lika effektivt vapen som Gasquets är idag.

Min poäng är alltså att det blir otillräckligt att tala i termer av hur bra forehandslag eller backhandslag spelare har i teknisk mening. Roddick sa en klok sak som delvis berör detta i en intervju om amerikanska juniorer. ’Jag tror inte man ska titta för mycket på hur grundslagen ser ut, men desto mer på hur bra deras fötter är’. På en tour där många spelare har fin teknik, där de flesta spelare kan slå ut sin motståndare om de bara kommer rätt och får tid, blir andra faktorer avgörande. Det går, för att summera det hela, inte att isolera tekniken från allt detta andra om man vill ha en rättvis bild av en spelares förmåga.

Agassi och mitt nya forehandgrepp

Agassis självbiografi, som släpps i november, ser jag fram emot. Inte primärt för de smaskiga axplock svenska media delgivit oss (att han under en period missbrukade metamfetamin, en starkare form av amfetamin; att han bar peruk i Franska Öppna 1990 för att dölja håravfallet). Nej, mer på grund av Agassis långa karriär och breda perspektiv; hans öppenhjärtighet och rakhet, och hans fina analytiska sinne.

Och så får vi se om den fina, romantiska historien om hur Agassi började spela tennis är sann. Det berättas hur pappa Agassi (före detta iransk landslagsboxare och OS-deltagare) fick syn på Agassis intensivt uppmärksamma ögon när en boll ven förbi två-åringen. ”Den pojken måste vi göra en idrottsman av”, hade pappa konstaterat. Det är, om inte annat, sant att Agassi hade en uppmärksam blick på banan.

Vad har annars hunnit hända under de två veckor jag varit borta från blogglandet? Baghdatis har vunnit en titel igen (Stockholm) för första gången sedan tidigt 2007, och det är aldrig fel när en spelare med lite färg och karisma låter höra om sig. Baghdatis såg jag första gången i ett ständigt återkommande reportage på Eurosport (jag undrar om det inte sändes åtminstone en gång om dan i ett halvår) om hur han försökte slå sig in på touren efter tiden som junioretta. Det var en öppenhjärtigt besviken cypriot som förlorade kvalmatcher som han inte borde förlora, och som undrade om han någonsin skulle överbrygga klyftan mellan juniorer och seniorer. Baghdatis är för övrigt från Limassol, en stad bara ett litet stycke från Ayia Napa, ni vet 90-talets stora europeiska partymetropol.

Och så fick hårdservande Ljubicic en titel också, kanske den sista, i Lyon. Ännu en dalande veteran som helt visst har tennis kvar i kroppen (Hewitt, Ferrero, Haas är andra spelare som i år brutit långa titellösa besvärjelser).

Jag bytte för övrigt forehandgrepp häromdagen. Mer spin-vänligt. Hur jag hållit racketen förut? Så som ett barn, utan justeringar. Det var så jag lärde mig och ingen bad mig senare att byta grepp. Jag hörde under hela min juniorkarriär aldrig en tränare diskutera greppfrågor med mig, eller med någon annan. Det är märkligt kan jag tycka. Jag tillhörde visserligen ingen storklubb, men vi hade gott om satsande ungdomar och flera av våra tränare ansågs initierade och hade hämtats från andra delar av landet.

Hur greppet fungerar? Det är som om min teknik bara suttit och väntat på justeringen. Och redan känns allting enklare. Det är som att ha löptränat med vikter för att sedan befria sig från dem. I ett önskvärt framtida scenario kan jag, med spinnens förlåtande effekt, slå till bollen ganska ordentligt. Och det är ju precis vad jag, en tröstlös gnetare med ängsligt försiktiga slag, alltid velat göra.

Om att tävla med hjärtat i sin hand

Vi fortsätter på den inslagna vägen ett slag till: idrottspsykologin. Tänkte den här gången inte tala om Federer och Safin, men mig själv.

När jag som junior spelade tennis på tävlingsnivå, gick jag alltid, och jag menar alltid, in i matcher med en av två inställningar: antingen skulle jag vinna, eller förlora. Killen med tung lekamen och vacklande backhand skulle jag slå, det förstod även jag, trots den svaghet i själen och nerverna som tidvis knäsatt mig. Jag slog honom. Men så fort någon inte var uppenbart under mig som spelare, så fort minsta tvivel fanns kring styrkeförhållandet, förändrade jag scenariot. Killen i en av mina tävlingsgrupper, en stolt ägare av två gnistrande blå Wilson Ultra Kevlar, skulle slå mig. Han vann följaktligen.

Det är ingen hemlighet att idrotten och livet är sådant: inställningen kan aldrig, hur ofta dess innebörd än förvanskas av livscoacher såsom Runar Sögaard eller i spalter för ”mental utveckling” i damtidningar, underskattas. Inställningen är i nästan alla sammanhang viktigare än begåvningen, och då är jag ändå den första att skriva under på att människor är födda olika, att världen redan från födseln skapar orättvisa.

Att jag redan i förväg gick in med inställningen att jag skulle förlora, att jag så ofta skapade mina förluster, handlar om rädsla. Jag var rädd för spänningen, trycket, adrenalinet. Djupast var jag rädd för att förlora – jag var rädd för att lägga allt på ett bord och likväl förlora. Dagarna och särskilt timmarna före match var i min ungdoms värld så svåra att jag, för att undgå knivens udd, gav mig utan kamp. När det hände att jag inför matchen brottades med utgången, om vågskålarna vägde jämt, om jag kände att det fanns en möjlighet att besegra min motståndare om jag gjorde en bra match men en lika stor risk att förlora om jag gjorde en mindre bra insats, lyfte jag skräckslaget bort mitt skälvande hjärta från bordet. Jag slog fast: jag är sämre och kommer att förlora.

Det blev därför sällan någon kamp i mina matcher som junior. Medan jag enkelt vann matcherna jag (med all rätt) ansåg att jag skulle vinna, förlorade jag lika enkelt de matcher jag på förhand psykologiskt befriat mig från – det vill säga alla matcher jag genomförde mot spelare som jag inte bedömde mig stå klart över. Eftersom de flesta spelare man möter varken är mycket sämre eller mycket bättre än en själv, förstår ni att jag befriade mig psykologiskt från ganska många matcher. Jag spelade väldigt få tresetsmatcher i min karriär, högst fem stycken av över hundra tävlingsmatcher.

Endast vid två tillfällen hände det sig att jag inte på förhand gav upp, att jag tillät mig kampen och rädslan över att förlora hela vägen i mål. Den ena gången föll jag i en tresetare mot en duktig smålänning; den andra gången slog jag en kille som var rankad tia i Skåne i min ålder, långt högre än jag. Jag vann med 7-6(5), 6-0. I första set följdes vi åt, game för game, och trots det ökade trycket lät jag mitt hjärta ligga kvar på bordet. Jag vann ett jämnt tiebreak trots att spelnivån, som jag minns det, ökade. Jag stod upp. Jag var darrande rädd, men jag tillät mig att vara det den gången, och jag kontrollerade rädslan.

Särskilt den andra gången fick jag syn på det stora i att vara en idrottsman med friska och sunda nerver, jag anade det arbetsamma men underbara i tävlandet och utmaningen. Jag har sällan önskat att jag vore en annan än den jag är. Men fick jag möjligheten skulle jag önska mer av detta, av styrkan det kräver att lägga sina önskningar och sitt hjärta framför sig, och att ta det med sig ut i striden.

En jämförelse – Safin och Federer

Vad beträffar ”mental styrka” hos en idrottsman – ett samtalsämne där sunt bondförnuft och plattityder delar utrymme – önskade jag delge en liten iakttagelse idag. Det har att göra med en sak jag tror är ganska viktig i sammanhanget, nämligen attityden hos spelare när spelet sviktar. Två exempel att illustrera med:

Exempel ett: Marat Safin. Hur bedrövligt många gånger har vi inte sett hur Safin sjunker ner i en ändlös besvikelse över att ha missat ett par enkla bollar. Kroppsspråket, med plågat ansikte, utsträckta händer, och uppgiven gång, förmedlar: ”Jag är så mycket bättre än det här. Detta är löjligt och ovärdigt. Varför ska jag behöva hamna i den här situationen mot en motståndare som jag, egentligen, ska besegra? Det är under min värdighet. Jag låter bli.” Safin är förstås en professionell idrottsman med meriter som talar för sig själva och han tänker inget av detta medvetet eller avsiktligt, han övermannas av det. Jag tror att denna attityd är särskilt vanlig just hos begåvade spelare, eftersom den smärtfria begåvningen gjort dem bortskämda och mindre benägna att sätta spaden i marken.

Exempel två: Roger Federer. Federer har vunnit hur många jämna matcher som helst mot klart sämre spelare. Det är inte bara för att han i slutändan är en bättre spelare eller för att motståndaren ”chokar”, utan också för att han finner sig i att inte alltid vara på topp, han låter det inte bekomma honom på samma arroganta vis som Safin. ”Okej, jag spelar inte som jag borde idag. Det är okej. Jag kör på”.

Det är denna förmåga att höja sig över att man för dagen eller stunden inte förmår visa sin fulla potential som jag tror i huvudsak ligger bakom egenskapen somliga framstående idrottsmän eller lag tillskrivs, förmågan att ”vinna även när man inte är på topp”. När Federers spel inte stämmer är han ändå i allt beredd på en stunds ”ovärdighet”, beredd på att huka sig under sin egentliga överlägsenhet. Som om han tänkte: Att spela under min förmåga är inte ett hån mot min stolthet utan en möjlighet att vinna den.

Om fans, Håkan Mild och Ronaldo

Jag gillar Lleyton Hewitt. Därmed tillhör jag ena falangen i en bland fans ständigt uppdriven debatt om vilka idrottsmän man ska gilla, och varför. Den är lite svår att definiera annat än genom exempel. På den ena sidan återfinner vi Håkan Mild, Klas Ingesson, Thomas Muster; på den andra Ronaldo, Rios, Feliciano Lopez.

Det som i grunden urskiljer den förra gruppen är att dess medlemmar inte har samma tekniska kunnande; de är alla begåvade men har sällan fått erkännande för det hos en allmänhet som tyvärr, i sin okunnighet, bara har öga för tekniska nummer. De är också, delvis just därför, andra personligheter. De är mer folkliga. De är mindre fåfänga (studera hårgelémängden hos tekniska idrottare och jämför med hårt arbetande idrottare, och ni ska se en förbluffande skillnad). De arbetar hårdare och gnäller mindre. De vet att inget kommer gratis (detta gäller även spelare som är mycket begåvade ifråga om speluppfattning, då även detta är en egenskap som i viss mån förbises av den breda publiken).

Min poäng är att de som gillar en Mild eller Muster ofta är, liksom sina förebilder, andra och bättre människor. De tycker att Ronaldo använder för mycket hårgelé, att han borde fimpa ringen i örat, sluta lägga sig så billigt, och visa lite mer hederlig jävla vänlighet. Visst gillar de tekniska nummer, men de vet att det finns andra minst lika viktiga talanger (jag är inte säker på att en spelare som Bojan Djordjic någonsin varit ”begåvad”, han är visserligen teknisk men tycks sakna spelsinne), och framförallt vet de att tekniska gudar ofta är ganska vidriga människor. Att ständigt hyllas för ett framträdande attribut är en utmärkt plantskola för svineri. Det där har vi sett i alltför många sammanhang. Minns bara hur det var på högstadiet: de snyggaste och coolaste killarna eller tjejerna (vilket ju var centrala attribut på den tiden) blev dryga och odrägliga.  

Jag gillar alltså Hewitt av två anledningar: dels har han den typen av begåvning inom idrott som jag respekterar högst (inte teknik, men split vision, rörlighet och koncentrationsförmåga), och dels har han aldrig, inte heller när han blev världsetta, varit den dryga idrottsman som Ronaldo. Det där tror jag hänger samman med vad jag talat om: att den skenbart oansenliga Lleyton aldrig fått något serverat på ett fat, aldrig per automatik fått hyllningar. Och världen över myllrar det av människor som känner igen sig i det, att saker och ting inte har ordnat sig av sig självt för dem, att de har varit tvungna att arbeta för att bli sedda, och därför alltid ska hålla på en Mild eller en Hewitt före en Ronaldo.

Avslutningsvis bara: jag gillar Federer, jag gillar Zlatan, jag kan gilla teknik och artisteri nära nog lika mycket som de som endast tillkännager den falangen. Ingenting behöver utesluta något annat. Trevlig helg på er, oh lojala läsare.

Söderling och Pim-Pim

Det är krig om de sista slutspelsplatserna. Söderling spelar även denna vecka (Bejing), liksom hans närmaste konkurrenter om sjunde och åttonde platsen: Davydenko (som kommit starkt efter att ha varit borta i början av året och enligt bruket vunnit en uppsjö mindre turneringar), hårdslående hunken Verdasco, den aningen färglösa och i förhållande till sin ranking märkbart anonyma Simon (Davydenko höll den platsen förut, men har med åren blivit alltmer sedd, ja nästan kultförklarad i vissa kretsar), och Crazy Gonzalez.

Söderling har Roddick i kvarten i Bejing; Nadal spelar i samma turnering sin första match sedan US Open. Federer och Murray avstår också andra veckan av ”the Asian swing”. Murray skulle ha spelat i Tokyo men känner sig inte återställd efter skadan; Federer har dragit sig ur både Tokyo och Shanghai TMS för att vila kroppen efter vad han beskriver på sin hemsida som ”a physically challenging year”. Bejing går att streama gratis men med tveksam kvalité på channelsurfing.net, en portal för sportsändningar världen över.

Grymt med Pim-Pims seger över Hewitt förra veckan. Han är förlåten trots att han omutligt skickade hem min polare, lejonhjärtat Lleyton. Jag har glömt allt. Jag drog även en lättnadens suck när det visade sig att dippen mot Gasquet i tredje set inte var axelrelaterad, men orsakad av stelhet i ’akterkastellet’.

Du oförsonliga axel, håll dig nu lugn och stilla, ge din bärare lite kontinuitet, ett halvår eller ett år med spel vecka in och ut. Då jävlar kan det hända saker. Någon ignorant gaphals sa på ett tennisforum för några år sedan att Pim-Pim inte är mer än en sämre klon av Roddick. Det är att hårddra det hela. Pim-Pims förstaserve är banne mig bättre, och han har minst samma firepower i sin forehand.

Dagens quiz, apropå serverörelser: vilken ATP-spelare drar upp shortsen högt upp på låret på stödjebenet inför serve?

Pim-Pims starka comeback

Pim-Pim vann än en gång omedelbart i sin comeback på touren. Motståndare var Lleyton Hewitt (7-6, 6-3, ett break, 13 ess), som inte är lika stark som förr, men som efter diverse höftproblem, i år visat att han ännu kan spela utsökt tennis. Om vi bortser från att en sträng enligt seden brast i mitt hjärta idag med Hewitts förlust, kunde jag samtidigt glädjas med Pim-Pim. Det var bitterljuvt; det var både gitarr och dragspel.

Jag gillar Pim-Pim, alltid gjort (en av mina, säg fem favoriter sedan sitt genombrott), och är imponerad av hans förmåga att tämligen omgående vinna matcher efter sina uppehåll. Det bekräftar känslan man fick 2004 (då han vann i Memphis och gick till semi i US Open) och tidigt 2005 (då han snabbt nöp åt sig två titlar), att han utan tvivel var en stadig man för topp 10. 2006 slog han efter ett längre uppehåll Nadal i Stockholm Open, och Davydenko veckan därpå i Madrid. Därför märkligt att han tydligen haft problem med att få WC till tävlingar mellan Wimbledon och Stockholm Open.

Pim-Pim gav en av förklaringarna till sin startsnabbhet i sin blogg, som jag tycker är rolig att läsa då det varit dåligt med information om hans tillstånd och hälsa tidigare. Man har ju undrat hur axeln har mått, hur spelet fungerar, när nästa återkomst till touren stundar (bloggen är dessutom grymt intressant att läsa; han bjuder in läsaren i sin tennisvärld). Förklaringen lyder: ”Jag brukar alltid se träningsmatcher som riktiga matcher vilket gör att när jag gjort “alla” mina comebacker så har jag varit “startsnabb”.

Jag såg nu inte matchen mot Hewitt, men om Lleyton inte besvärades av höften eller någon annan skavank är segern mycket imponerande (låt vara att Johansson spelade mycket med Lleyton då han var tillsammans med dennes syster, och tydligen då lärde sig att slå löst mot backhandsidan och varva med dräpande forehandslag). Hewitt får dig att slå många bollar, prövar din säkerhet, testar din matchvana. Det är inte som att efter en lång tids frånvaro besegra en Querrey eller Isner.

I andra rundan väntar Gasquet eller Victor Crivoi. Jag siktar på att se matchen, som man tydligen kan streama. Jag missar inte Pim-Pim, som under Australian Open 2005 fick en journalist att ställa frågan om inte denne framåtskridande svensk ”could blow anyone, even Federer, off the court”.

« Previous Page — Next Page »