Statistik vid säsongens slut

Lite statistiskt godis. Ivo vann som vanligt ess-statistiken (vore underligt annars, vi pratar om en man som slog 78 ess mot Stepanek i Davis Cup). Ivo uppmättes för 890 ess, att jämföra med 1318 2007. Ivo har även rasat betänkligt i den viktigaste servekategorin, antalet vunna servegame, som han satte ATP-rekord i 2007 med 94%. Han återfinns efter ett medelmåttigt år inte bland dem 44 högsta. Rekordet i ess per säsong har Ivanisevic på 1477 (1996). Likafullt är Ivo alltjämt bäst i världen på antalet ess per match, där han legat runt 20 i flera år. Goran snittade runt 14-15 ess under sin karriär.

Hårdservande Roddick vann kategorin antalet vunna servegame (91%), säkert med god hjälp av att han satte flest förstaservar i spel (70%) trots sin hårda satsning (otroligt). Många spelare som återfinns högt i den senare kategorin servar med säkerhetsmarginal, såsom Verdasco och Nadal. Roddick slutade vidare fyra i antalet vunna poäng bakom förstaserven. Vinnare där blev den aggressiva, dynamiska fransmannen Tsonga. Söderling slutade sexa i antalet vunna servegame och femma i antalet vunna poäng bakom förstaserven (Söderling har legat högt i dessa kategorier även tidigare). Notabelt i övrigt är att 34-rankade jätten Isner slutade på fjärde plats i vunna servegame efter sitt bästa år. Framförallt beror det på att Isner slipat grundslag och rörlighet, serven har alltid funnits där.

Federer slutade tvåa i antalet vunna servegame och antalet poäng bakom förstaserven. Som ni vet har schweizaren inte tourens bästa eller hårdaste serve, men den är fint varierad och maskerad, och ger honom tillräckliga fördelar för att gå på knock med sin fantastiska forehand. Nadal är först på 13:e plats i antalet vunna servegame. Djokovic är åtta, Murray nia, och Del Potro nummer 14. Men i poäng bakom andraserven, när det blir mer ställningskrig och spel om bollen, är baslinjemästaren Nadal etta.

I antalet vunna returgame är Nadal etta, säkert mycket beroende på hans förmåga att bryta serve på grus (där han lättare kan spela sig in i poängen efter serven). Erkänt duktiga returneraren Murray är tvåa. Faktiskt är slitvargen Ferrer så högt som trea. Djokovic är fyra, Davydenko femma och Del Potro nia, alltså slående nog högre än han är i servekategorin, trots en slägga till serve. Söderling ligger på plats 16, vilket är hans stora statistiska förändring jämfört med förr. Rörligheten och grundspelet har blivit bättre och jämnare och gett honom bättre möjligheter som returtagare. Federer är faktiskt först på plats 21. Roddick ligger i vanlig ordning lägst bland toppspelarna på plats 42. En annan toppspelare som måste bättra på den kategorin är Tsonga, som kom på 39:e plats.

Det några axplock bara. Vi hörs.

Om kön och prispengar

Jag tänkte passa på att ta bladet från munnen i en fråga nu när ATP-säsongen är förbi och lite andra spörsmål kan få utrymme. Saken gäller kön och prispengar. Ja, det är ett hett ämne. Det är sprängstoff.

Jag menar att det i filosofisk mening är orimligt att män och kvinnor ska ha samma prispengar inom professionell tennis. Detta av två skäl.

Det ena är att män på grund av olika regelverk spelar längre matcher. Tittar vi på Grand Slam spelar män matcher i bäst av fem set och kvinnor i bäst av tre (historiskt har män ibland även spelat femsets-matcher i finaler av Masters-turneringar). Att spela matcher i bäst av fem set kräver mer fysiskt än att spela i bäst av tre. Män måste alltså vara mer vältränade än kvinnor för att vinna framgång.

Det andra skälet är att konkurrensen, liksom i många andra idrotter, är hårdare bland män än kvinnor. Fler män börjar spela tennis och fler väljer att elitsatsa. Det är med andra ord svårare att nå toppen som man. Jag säger inte att kvinnor inte arbetar hårt. Alla vet att damtennisen utvecklats mycket och att man numera har rena industrier för elitsatsande kvinnliga juniorer i USA och Ryssland. Tennis är en idrott där damsidan utvecklats långt. Jag säger att män är tvingade att arbeta ännu hårdare.  

Det här är ingen fråga om jämställdhet. Det här är inte som att propagera för lika lönesättning bland manliga och kvinnliga säg, advokater. Män och kvinnor lägger – i ett utopiskt samhälle – ner lika mycket möda för att nå befattningen och ska därför självklart ha samma lön. Men professionella manliga och kvinnliga tennisspelare lägger inte (vi talar i en generell mening, undantag finns) ner lika mycket tid på sin tennis. Män är tvungna att arbeta hårdare med sin tennis eftersom deras matcher är mer ansträngande, och eftersom konkurrensen sedan barnsben varit betydligt hårdare.

Det kan givetvis finnas skäl att argumentera för samma prispengar för män och kvinnor. Ett kan vara nyttobetonat: att som incitament för att få fler kvinnor att satsa på tennisen ge dem samma prispengar som män (på det sättet utvecklas damtennisen och blir – i bästa fall – mer förtjänt av att ligga på samma lönenivå som männen).

Men min ideologiska idé om att samma prispengar är orättvis står sig inte särskilt väl i ett kapitalistiskt samhälle där inkomst av nödvändighet styrs av popularitet och intäkter. Det är skillnad på filosofi och praktik.

Jag ville med detta inlägg presentera mitt idealtillstånd om vi slapp ta hänsyn till kapitalismens oundvikliga krafter: att rådande arbetsinsats borde vara det avgörande kriteriet för lönesättningen. Jag tror inte att damtennis – oavsett politiska aktioner - kommer att bli lika tuff som herrtennis. Att ha denna (fåfängliga) önskan om lön efter insats och möda är för mig inte kontroversiell antifeminism, utan den typ av förnuftiga och oomkullrunkeliga rättviseideal västvärlden menat sig axla sedan Upplysningen.

Davydenkos flärdfria talang

Davydenkos seger i slutspelet är svår att ta in, trots att han de senaste åren har gjort fina resultat. Han har vunnit tre Masters-titlar och samlat på sig 19 ATP-titlar, fler än till exempel Safin, som varit klart större i hemlandet. Det är i Grand Slam, tennisvärldens finrum, Davydenko inte räckt till. Det är måhända ett hårt omdöme att få om man nått två semifinaler i både US Open och Franska, men i förhållande till sin ranking och förmåga att rada upp titlar är ryssens facit diskutabelt. De riktigt stora matchvinsterna, att slå ut en Federer eller Djokovic i slutfasen av en Slam, har Davydenko inte haft.

Davydenkos relativa oförmåga i Slams har kommit folk, inklusive mig själv, att betvivla hans förmåga. Det har sagts att han inte har spelet, eller den mentala styrkan, för slutgiltiga prövningar. Han kan rada upp segrar i mindre turneringar där konkurrensen är svagare (han spelar dessutom väldigt mycket och ökar därigenom sina chanser), men mot stora spelare i stora sammanhang tar det stopp. Man räknar med att han ska ta sig till andra veckan i en Slam, sedan räknar man bort honom.

Jag tycker för egen del att Davydenko räknats bort väl enkelt ibland, låt vara att han inte alltid bjudit till i Slams. Att han förtjänar mer respekt och uppmärksamhet än han åtnjutit. För femte året i rad har ryssen tagit sig till slutspelet. För femte året i rad har han slutat i topp 6 (det är otroligt, jag måste studera siffrorna igen för att försäkra mig). Ärligt talat: hur många av er blir inte lite överraskade över det?

Jag tror det finns en särskild anledning till det, att man förbisett Davydenko - en förklaring vid sidan av hans resultat i Grand Slam. Och jag tror att den ligger i hans apparation och spelstil. Han har ju inte mycket flärd eller karisma, den gode ryssen (en kompis till mig håller lite på honom just för att han är ett ordinärt och oansenligt inslag i tourens stjärnglans). Han har inte den strålglans som, faktiskt, de flesta världsspelare har. Han är liten, tunnhårig, beskedlig, genomsnittlig. Han passar inte in i vår sinnebild av en idrottsman i världsklass. Han har inte Baghdatis vinnande leende, Verdascos skönhet, Tsongas intensitet. Inte heller spelstilen sticker ut för den vanliga tennispubliken. Där finns inte Federers allsidighet, Murrays oberäknelighet eller Del Potros power. Davydenkos begåvning är liksom Hewitts av ett annat slag: han har en förfinad radar som gör att han kan ta bollen tidigt (han skulle nog bli bli mästerlig i baseball), och han har fina fötter. Men i avsaknaden av tydliga vapen, och utan utstrålning, har ryssen blivit tourens minst uppmärksammade världsspelare.

Jag hade ingen personlig glädje i att Davydenko vann Masters, karriärens tyngsta titel - en titel som kanske förändrar saker framöver för Davydenko, både i publikens respekt och i hans förmåga i Slams. Däremot tycker jag att det är tillfredsställande att Davydenkos genialitet nu skördat honom en framgång så stor att den kanske kan lära en och annan tennistittare (och junior) att akta andra typer av egenskaper hos idrottsmän än flärd i apparation och spelstil, att se förbi det som omedelbart möter ögat.

Söderlings seger mot Djokovic

Jag kom med svenska ögon lägligt in i matchen mellan Söderling och Djokovic när Robin servade vid 6-5 i första setets tiebreak (någon asiatisk kanal med manodepressiva, ibland abrupt stegrade röster, streamar turneringen på channelsurfing). Han hamrade in en tung förstaserve ’down the t’ och tog därmed första setet mot en spelare han haft svårt mot förut. I andra set - innan det började flyta på för Söderling - vann han en väldigt välspelad poäng då han vid ställningen 1-1 hade breakboll i serbens serve. I ett tempo av yttersta världsklass, där båda spelarna fick agera defensivt och offensivt om vartannat under en lång, krävande bollduell, var det världstrean som fick sträcka vapen.

Djoker såg uppgiven ut i andra set, och att han slog flera (ganska misslyckade) stoppbollar visar på att han kände sig underlägsen från baslinjen igår. ’The big-hitting Swede” fick gott om utrymme i Aftonbladet Sport idag. ’Blivande världsetta’ och allt möjligt. Det är kanske att ta i. Men visst har det blivit som vi anade efter Franska: att Söderling är cementerad i världstoppen. Och visst tror också jag att han kan vinna den här turneringen. Betvivlar inte att han kan slå även Federer trots ett ganska horribelt 0-12 i inbördes. Fem av deras tio senast spelade set har gått till tiebreak, och att slå världstvåan och världstrean på löpande band försämrar inte Robins psykologiska utsikter för uppdraget. Dessutom har Robin som bekant redan klarat av tennisvärldens svåraste uppdrag: Nadal i Franska.

Ännu bättre hade alltsammans förstås blivit om jag fått komma till slutspelet. Man har som ni sett satsat rätt hårt på slutspelets inramning. 02 Arena i London är en av Europas största inomhusarenor med en publikkapacitet på över 20,000. Arenan ska hålla i slutspelet fram till och med 2012. Mäktig inramning som anstår ett slutspel för världens bästa tennisspelare. Har ni sett texterna som rinner förbi på en skärm och upplyser när det t.ex. är ”ace” eller ”match point”. Bara en sån sak.

Jag saknar i övrigt Roddick i turneringen (låt vara att hans frånvaro gett Söderling en plats). Jag gillar som bekant inte karln, men ett masters-slutspel ska ha bästa upptänkliga startfält. Sen hade ju ännu fler spelstilar blivit representerade. Tänk så det kan bli. Ikväll ser jag Fed mot Söderlings närmaste spelmässiga släkting i turneringen: Del Potro.

Tennisens popularitet

Tennis är kul. Det är inte bara jag som säger det. Mitt förhållande till tennis gränsar visserligen till det osunda, men tennis är kul också i en ofärgad och objektiv mening. Fråga er runt bara. Alla jag känner som har testat tennis någon gång och jämfört med andra idrotter säger samma sak: ’fan vad kul det var’. Att sedan inte fler spelar organiserat har sina skäl. Till dels är tennis en individuell sport medan fotboll och hockey lockar med sin sammanhållning. Och till dels finns problemet med tillgängligheten och kostnaden. Racketar och bollar krävs för att spela, och det kostar i regel pengar att få tillgång till en bana.

Om det fanns fler gratisbanor i Sverige, ja också om det fanns tusentals och även om alla vore uttjänta asfaltsbanor, skulle var och en vara upptagen från morgon till kväll en sommardag. Om därtill racketar och bollar fanns tillgängliga när man lånade banorna skulle det bli kaos, och insatsstyrkor skulle i värsta fall inkallas.  

Vid sidan av skälen jag angett till att tennisen inte är större i Sverige finns förstås ett annat skäl som är lite svårare att förklara rationellt. Låt mig försöka ringa in det. Alla vet att vissa klubbar eller pubar drar enormt mycket folk medan andra inte gör det. Men tittar man på innehållet, vad de har att erbjuda, tycker man i vissa fall att någon skillnad inte borde föreligga alls. Pub A kan ha mer än dubbelt så mycket folk en lördag som pub B, trots att de är så gott som identiska. Varför? Svaret är att folk drar folk. Intresse föder intresse. Ryktbarhet skapar ryktbarhet. Inom krogbranschen vet man detta, och det är därför en del nya ställen hyr in folk att stå och köa utanför. Att några hakar på en trend kan skapa våldsamma kedjereaktioner med en hållbarhetstid på flera år.

Jag håller det inte för omöjligt att den stegring i intresse för tennis som skett i Sverige och som bland annat Magnus Norman omtalade häromdagen (fler ungdomar söker sig till klubbar och så vidare) kan skapa ringar på vattnet och sätta stenar i rullning. Söderlings framgångar och svenska mediers förbättrade bevakning drar, i ett växelspel, ett viktigt lass för att detta ska vara möjligt. Låt oss alltså hoppas att tennisen åter kan få något av den status och popularitet den är värd. Jag menar: vad är väl hockey i jämförelse.

Monfils och Mohammed Ali

Termen Rope-a-dope kommer från boxningen och för tankarna till Mohammed Alis match mot George Foreman 1974 - Rumble in the Jungle. Termen beskriver hur Ali hängde på repen som en defensiv strategi i flera matcher. Mot George Foreman låg den åldrande Ali mot repen mot den hårdslående favoriten för att därigenom trötta ut sin motståndare. Ali tog mycket stryk, men i åttonde ronden knockade han en slutkörd Foreman, som slagit sig själv trött, som sårats till döds av sitt eget svärd.

Termen rope-a-dope används även av amerikanska tennisjournalister, och beskriver då spelare med en defensivt väl utarbetad strategi (märk väl: att spela rope-a-dope är inte detsamma som att vara ’gnetare’). Spelare som inte omedelbart går på offensiven, som inte kontrollerar matcherna, men som alldeles tydligt är starka nog defensivt för att till sist skapa sig lägen, plötsliga öppningar i banan att utnyttja.

En sådan spelare är Lleyton Hewitt, och en annan är Gael Monfils. Jag såg den snabbfotade fransmannen igår i finalen av Paris TMS mot Djokovic (Monfils första Masters-final, inte en dag för tidigt), och det står bortom alla tvivel att han trots sin längd är en av tourens säg fem rörligaste spelare. Liksom brukligt när offensiva spelare möter defensiva spelare ser det ut som om dem offensiva spelarna har kontroll över bollduellerna (Monfils kan dock kontrollera poängen bakom sin förstaserve, som är ovanligt bra för att tillhöra en spelare med en defensiv strategi). Den kontrollen är dock inte sällan skenbar.

Monfils springer visserligen från hörn till hörn i många av sina matcher, som vore han en soldat som gäckades av övermakten, och vi ser ofta hur han lutar sig mot sina knän och tar djupa, tunga andetag mellan bollarna (och han har ofta småskador på grund av sin spelstil). Men vänder vi på det såg vi igår en världstrea som tvingades till obönhörligt stegrad precision, som vet att varje grundslag måste placeras prydligt nära linjerna, som måste hålla Monfils i rörelse för att inte själv stå i risk att bli genomslagen. Det är däri kärnan ligger hos en framstående contrapuncher eller rope-a-doper: de må inte vara offensiva jättar, men de är tillräckligt bra för att slå ut sina motståndare om de skymtar en öppning. De dödar inte genast och i ett slag, men de kommer motståndaren att förblöda.

När det gäller Monfils har det undrats på sina håll om inte han, som har gott om firepower både i serve och forehand, kunde vara lite mer offensiv och inte slita ut sig i onödan. Det kanske man har rätt i. Då vore det förstås ännu roligare att se honom. Hela paketet liksom. I vilket fall är det tilltalande, ja coolt med idrottsmän som vid en första anblick ser ut att vara sårbara, som är skenbart oansenliga, som saknar direkt dödliga vapen. Men som när allt kommer omkring har en tydlig och försåtligt livsfarlig idé om vad de ska göra för att gå segrande ur striden. Så som Mohammed Ali i Rumble in the Jungle.

Gasquet vs Agassi

Ni som följt mig vet att jag gärna ser att man nyanserar tankar om vår sport tennis och dess utövare. Jag menar nu inte att man ska göra det krångligare än det är (vi pratat inte kärnfysik), men däremot tror jag att de flesta vettiga människor håller med mig om att idrottsjournalistiken är förenklad. Det finns en populär och uråldrig missuppfattning om att idrott skulle vara någon simpelt och lättbegripligt.

Låt mig ge ett exempel på hur detta ter sig inom tennisen. Alla har vi hört att Richard Gasquet har en fenomenal backhand. Det går naturligtvis inte att bestrida i teknisk mening. Tekniskt sett är den jämförbar med backhandslaget hos Ken Rosewall och Arthur Ashe. När Gasquet får träff på bollen blir resultatet förödande för motståndaren.

Men att ha en perfekt backhand rent tekniskt löser inte alla problem. Det finns fler variabler som avgör hur effektiv din backhand är. En är din split vision och tempostyrka, en andra din rörlighet, en tredje din säkerhet och en fjärde din sving. Titta på Agassi. Agassi gjorde sig känd för sina fantastiska returer, sin exceptionella split vision, och sin fina forehand, men backhanden talade man mindre om.

Nu till kärnan: om vi ställer Gasquets tekniskt perfekta backhand mot Agassis i ren effekt är jag inte säker på att jag skulle den välja den förras. Agassi kunde tack vare sin bättre split vision och kortare sving använda sin backhand på ett bättre sätt än Gasquet kan använda sin. Därför blir Agassis backhand i slutändan ett större vapen än Gasquets. På ett motsvarande sätt kan man hävda att Hewitts backhand, när han var yngre, mer rörlig och nådde varje boll, var ett minst lika effektivt vapen som Gasquets är idag.

Min poäng är alltså att det blir otillräckligt att tala i termer av hur bra forehandslag eller backhandslag spelare har i teknisk mening. Roddick sa en klok sak som delvis berör detta i en intervju om amerikanska juniorer. ’Jag tror inte man ska titta för mycket på hur grundslagen ser ut, men desto mer på hur bra deras fötter är’. På en tour där många spelare har fin teknik, där de flesta spelare kan slå ut sin motståndare om de bara kommer rätt och får tid, blir andra faktorer avgörande. Det går, för att summera det hela, inte att isolera tekniken från allt detta andra om man vill ha en rättvis bild av en spelares förmåga.

Agassi och mitt nya forehandgrepp

Agassis självbiografi, som släpps i november, ser jag fram emot. Inte primärt för de smaskiga axplock svenska media delgivit oss (att han under en period missbrukade metamfetamin, en starkare form av amfetamin; att han bar peruk i Franska Öppna 1990 för att dölja håravfallet). Nej, mer på grund av Agassis långa karriär och breda perspektiv; hans öppenhjärtighet och rakhet, och hans fina analytiska sinne.

Och så får vi se om den fina, romantiska historien om hur Agassi började spela tennis är sann. Det berättas hur pappa Agassi (före detta iransk landslagsboxare och OS-deltagare) fick syn på Agassis intensivt uppmärksamma ögon när en boll ven förbi två-åringen. ”Den pojken måste vi göra en idrottsman av”, hade pappa konstaterat. Det är, om inte annat, sant att Agassi hade en uppmärksam blick på banan.

Vad har annars hunnit hända under de två veckor jag varit borta från blogglandet? Baghdatis har vunnit en titel igen (Stockholm) för första gången sedan tidigt 2007, och det är aldrig fel när en spelare med lite färg och karisma låter höra om sig. Baghdatis såg jag första gången i ett ständigt återkommande reportage på Eurosport (jag undrar om det inte sändes åtminstone en gång om dan i ett halvår) om hur han försökte slå sig in på touren efter tiden som junioretta. Det var en öppenhjärtigt besviken cypriot som förlorade kvalmatcher som han inte borde förlora, och som undrade om han någonsin skulle överbrygga klyftan mellan juniorer och seniorer. Baghdatis är för övrigt från Limassol, en stad bara ett litet stycke från Ayia Napa, ni vet 90-talets stora europeiska partymetropol.

Och så fick hårdservande Ljubicic en titel också, kanske den sista, i Lyon. Ännu en dalande veteran som helt visst har tennis kvar i kroppen (Hewitt, Ferrero, Haas är andra spelare som i år brutit långa titellösa besvärjelser).

Jag bytte för övrigt forehandgrepp häromdagen. Mer spin-vänligt. Hur jag hållit racketen förut? Så som ett barn, utan justeringar. Det var så jag lärde mig och ingen bad mig senare att byta grepp. Jag hörde under hela min juniorkarriär aldrig en tränare diskutera greppfrågor med mig, eller med någon annan. Det är märkligt kan jag tycka. Jag tillhörde visserligen ingen storklubb, men vi hade gott om satsande ungdomar och flera av våra tränare ansågs initierade och hade hämtats från andra delar av landet.

Hur greppet fungerar? Det är som om min teknik bara suttit och väntat på justeringen. Och redan känns allting enklare. Det är som att ha löptränat med vikter för att sedan befria sig från dem. I ett önskvärt framtida scenario kan jag, med spinnens förlåtande effekt, slå till bollen ganska ordentligt. Och det är ju precis vad jag, en tröstlös gnetare med ängsligt försiktiga slag, alltid velat göra.

Om att tävla med hjärtat i sin hand

Vi fortsätter på den inslagna vägen ett slag till: idrottspsykologin. Tänkte den här gången inte tala om Federer och Safin, men mig själv.

När jag som junior spelade tennis på tävlingsnivå, gick jag alltid, och jag menar alltid, in i matcher med en av två inställningar: antingen skulle jag vinna, eller förlora. Killen med tung lekamen och vacklande backhand skulle jag slå, det förstod även jag, trots den svaghet i själen och nerverna som tidvis knäsatt mig. Jag slog honom. Men så fort någon inte var uppenbart under mig som spelare, så fort minsta tvivel fanns kring styrkeförhållandet, förändrade jag scenariot. Killen i en av mina tävlingsgrupper, en stolt ägare av två gnistrande blå Wilson Ultra Kevlar, skulle slå mig. Han vann följaktligen.

Det är ingen hemlighet att idrotten och livet är sådant: inställningen kan aldrig, hur ofta dess innebörd än förvanskas av livscoacher såsom Runar Sögaard eller i spalter för ”mental utveckling” i damtidningar, underskattas. Inställningen är i nästan alla sammanhang viktigare än begåvningen, och då är jag ändå den första att skriva under på att människor är födda olika, att världen redan från födseln skapar orättvisa.

Att jag redan i förväg gick in med inställningen att jag skulle förlora, att jag så ofta skapade mina förluster, handlar om rädsla. Jag var rädd för spänningen, trycket, adrenalinet. Djupast var jag rädd för att förlora - jag var rädd för att lägga allt på ett bord och likväl förlora. Dagarna och särskilt timmarna före match var i min ungdoms värld så svåra att jag, för att undgå knivens udd, gav mig utan kamp. När det hände att jag inför matchen brottades med utgången, om vågskålarna vägde jämt, om jag kände att det fanns en möjlighet att besegra min motståndare om jag gjorde en bra match men en lika stor risk att förlora om jag gjorde en mindre bra insats, lyfte jag skräckslaget bort mitt skälvande hjärta från bordet. Jag slog fast: jag är sämre och kommer att förlora.

Det blev därför sällan någon kamp i mina matcher som junior. Medan jag enkelt vann matcherna jag (med all rätt) ansåg att jag skulle vinna, förlorade jag lika enkelt de matcher jag på förhand psykologiskt befriat mig från - det vill säga alla matcher jag genomförde mot spelare som jag inte bedömde mig stå klart över. Eftersom de flesta spelare man möter varken är mycket sämre eller mycket bättre än en själv, förstår ni att jag befriade mig psykologiskt från ganska många matcher. Jag spelade väldigt få tresetsmatcher i min karriär, högst fem stycken av över hundra tävlingsmatcher.

Endast vid två tillfällen hände det sig att jag inte på förhand gav upp, att jag tillät mig kampen och rädslan över att förlora hela vägen i mål. Den ena gången föll jag i en tresetare mot en duktig smålänning; den andra gången slog jag en kille som var rankad tia i Skåne i min ålder, långt högre än jag. Jag vann med 7-6(5), 6-0. I första set följdes vi åt, game för game, och trots det ökade trycket lät jag mitt hjärta ligga kvar på bordet. Jag vann ett jämnt tiebreak trots att spelnivån, som jag minns det, ökade. Jag stod upp. Jag var darrande rädd, men jag tillät mig att vara det den gången, och jag kontrollerade rädslan.

Särskilt den andra gången fick jag syn på det stora i att vara en idrottsman med friska och sunda nerver, jag anade det arbetsamma men underbara i tävlandet och utmaningen. Jag har sällan önskat att jag vore en annan än den jag är. Men fick jag möjligheten skulle jag önska mer av detta, av styrkan det kräver att lägga sina önskningar och sitt hjärta framför sig, och att ta det med sig ut i striden.

En jämförelse - Safin och Federer

Vad beträffar ”mental styrka” hos en idrottsman – ett samtalsämne där sunt bondförnuft och plattityder delar utrymme – önskade jag delge en liten iakttagelse idag. Det har att göra med en sak jag tror är ganska viktig i sammanhanget, nämligen attityden hos spelare när spelet sviktar. Två exempel att illustrera med:

Exempel ett: Marat Safin. Hur bedrövligt många gånger har vi inte sett hur Safin sjunker ner i en ändlös besvikelse över att ha missat ett par enkla bollar. Kroppsspråket, med plågat ansikte, utsträckta händer, och uppgiven gång, förmedlar: ”Jag är så mycket bättre än det här. Detta är löjligt och ovärdigt. Varför ska jag behöva hamna i den här situationen mot en motståndare som jag, egentligen, ska besegra? Det är under min värdighet. Jag låter bli.” Safin är förstås en professionell idrottsman med meriter som talar för sig själva och han tänker inget av detta medvetet eller avsiktligt, han övermannas av det. Jag tror att denna attityd är särskilt vanlig just hos begåvade spelare, eftersom den smärtfria begåvningen gjort dem bortskämda och mindre benägna att sätta spaden i marken.

Exempel två: Roger Federer. Federer har vunnit hur många jämna matcher som helst mot klart sämre spelare. Det är inte bara för att han i slutändan är en bättre spelare eller för att motståndaren ”chokar”, utan också för att han finner sig i att inte alltid vara på topp, han låter det inte bekomma honom på samma arroganta vis som Safin. ”Okej, jag spelar inte som jag borde idag. Det är okej. Jag kör på”.

Det är denna förmåga att höja sig över att man för dagen eller stunden inte förmår visa sin fulla potential som jag tror i huvudsak ligger bakom egenskapen somliga framstående idrottsmän eller lag tillskrivs, förmågan att ”vinna även när man inte är på topp”. När Federers spel inte stämmer är han ändå i allt beredd på en stunds ”ovärdighet”, beredd på att huka sig under sin egentliga överlägsenhet. Som om han tänkte: Att spela under min förmåga är inte ett hån mot min stolthet utan en möjlighet att vinna den.

Next Page »