Lopez på grus

Förra veckans spel är redo att summeras. Djokovics finalseger mot Lopez på hemmaplan i Belgrad innebär 27-0 för året, och fem turneringssegrar, däribland Australian Open. För att finna liknande segersviter får vi blicka tillbaka mot Federers bästa år, 2004-2006. Nadal har liknande bragder, men då rörande grusmatcher. När Djoker och Murray för ett par år sedan seglade upp som hot mot Federer och Nadals hegemoni trodde jag mer på skotten. Djoker, som är mer samlad och koncentrerad i år, håller ihop spelet bättre, framstår nu som den mer kompletta spelaren, med en bättre, tyngre forehandsida än Murray som den kanske viktigaste skillnaden.

Davydenko vinner första titeln sedan januari 2010 (ett projekt försvårat av skada och svårigheter att återfå formen). Davydenko har för övrigt 21-6 i finaler. Med det har han bäst vinstprocent i världen (källa: ATP:s Reliability Zone. Minst 15 finaler måste ha spelats).

Del Potro utklassar Verdasco på gruset i Estoril, vinner sin andra titel sedan återkomsten, har vunnit 23 av sina senaste 26 matcher, och ser alltmer ut som spelaren som vann US Open 2009. Kul. Jag gillar den välvuxne argentinarens pumphagelgevär från baslinjen.

Söderling föll mot Del Potro i semin av Estoril, är 3-4 i senaste sju matcherna. I Madrid har han tredjeseedade Federer i eventuell kvartsfinal.

Till förra veckan prestationer hör Feliciano Lopez finalplats på grus i Belgrad (karriärens andra dito). Lopez föredrar, till skillnad från många spanjorer, snabba underlag. I Grand Slam har han varit starkast i Wimbledon, med två kvartsfinaler. Han har en bra serve och volley, en fin slice. På gräs går han gärna fram på nät efter serven. Han föredrar att avgöra poängen fort, kan slå ganska hårt på forehandsidan. På gruset har han det svårare. Förra veckans vinster mot grusprototyper såsom Juan Monaco och Albert Montanes är fjädrar i hatten för den tekniska eleganten.

Mitt offensiva spel

Jag hade en kompis på besök i huvudstaden i veckan. Eftersom vi båda rankar tennis rätt högt på listan över behagliga sysselsättningar, bokade vi in tre tider. Två på Stockholms tennishall, en på SALK. Tre dagar i följd. Ben och rygg har mått bättre.

Efter matcherna har mina problem som spelare Ã¥ter gjort sig pÃ¥minda. Jag mÃ¥ste öva pÃ¥ det offensiva spelet. Det defensiva spelet har jag i blodet, det var sÃ¥ jag spelade när jag tävlingsspelade som junior. Men det offensiva spelet fattas mig. En midcourt ball, en mumsbit för de flesta, ställer ofta till besvär. Jag har svÃ¥rt för dessa “enkla”, korta, lite högre studsande bollar: saknar tekniken för det och spänner mig. Det är trist det här. Det är ju kul att kunna avgöra. Inte sant?

Bollar som studsar högt vid baslinjen klarar jag utan problem, eller för den delen bollar med högt tempo. De möter en gnetare/kontringsspelare som jag i sömnen. En lite högre studsande boll utan längd kräver däremot lite annorlunda teknik. Mer uppifrån och ner. Jag lärde mig aldrig det som junior, och har fortfarande svårt för det, även om jag är starkare. 

Det är även mentalt. Jag spänner mig. Jag är ju så ovan vid att driva spelet. Fick jag som junior en kort boll, ilade jag fram, mötte den med ett obeskedligt, högt slag, och rusade sedan som vore jag jagad av en galning tillbaka till min säkerhetszon, metervis bakom baslinjen. Jag slog hellre bollar från baslinjen än från servelinjen. Jag hade mer ackuratess därifrån.

Det har blivit en ond cirkel. Jag vill sÃ¥ gärna att jag spänner mig mer än i andra situationer pÃ¥ banan. FÃ¥r jag till exempel ett liknande läge när motstÃ¥ndaren är framme vid nät, gör jag ofta bättre ifrÃ¥n mig. Känner inte samma press dÃ¥. Men med dessa lägen är det nÃ¥got annat. Har jag pÃ¥ ett snyggt sätt spelat mig fram till en kortare boll, som jag sedan bara har att “put away”, som kronan pÃ¥ verket efter en bra bollduell, är det mycket bra odds pÃ¥ att jag missar tämligen grovt.

Nu lyckades jag till sist ändå slå min kompis. 7-5, 6-0 i första matchen (i andra set släppte nervositeten; jag har ju press på mig att vinna då han inte har ett aktivt förflutet); 6-2, 6-4 i andra. Det är okej. Men det är inte okej att det är min orutinerade polare som slår flest vinnare. Jag måste verkligen ta tag i det här. Vill ju inte sluta helt bedrövad på en divan med en allvarlig själsläkare över mig.

årets game och tennisnörderi, del 2.

Årets bästa game hittills, på ATP-touren, kan mycket väl ha spelats i semifinalen av Monte Carlo, Nadal mot Murray. Andra set, 2-1 till Murray och serve. Skotten hade förlorat första set, men just brutit spanjoren och arbetade för att koppla greppet, få momentum.

Murray drev på med sin kritiserade forehand, och förstås sin sublima backhand, så fort han fick in en förstaserve, fick möjligheten att styra. Och Nadal gjorde vad han är bäst i världen på, minst på grus, kanske också på andra underlag: försvarade sig fantastiskt, så fantastiskt att inte bara hinner upp bollar utan vänder defensiven till offensiv. Han kan göra det från båda sidorna. Efter ungefär 20 minuter hade skotten hållit undan för 3-1, bjudit på offensivt, men ändå tålmodigt spel. Murray vann sedan det andra setet. Han kunde förstås inte hålla nivån i tre och en halv timme, så länge som matchen pågick, han mattades, men det var kul så länge det varade.

Murray har haft svårt för gruset, av sina sexton singeltitlar har ingen skett på underlaget, inte ens någon finalplacering har det blivit. Semifinalen i Monte Carlo är bland det mest meriterande han gjort. Något har det förstås med grusets lägre tempo att göra, hans slag får mer bett på snabbare underlag. Nadal däremot, är, kanske är det bekant, något mer framgånsrik på underlaget.

tennisnörderi, del två:

Matsuoka och tennisnörderi

Japanen Kei Nishikori lyckades inte, trots visst favoritskap, slå finaldebutanten Ryan Sweeting på Houstons snabba grus, och får därmed vänta på epitetet Japans bäst rankade spelare genom tiderna. Epitetet tillhör, åtminstone ett tag till, Shuzo Matsuoka.

Matsuoka, aktiv under tidigt 90-tal, var som bäst rankad 46:a. Den rankingen nÃ¥dde han sommaren 1992, inte lÃ¥ngt efter att han verkat som giant slayer och nÃ¥tt finalen pÃ¥ gräset i Queens. I Ã¥ttondelsfinalen slog han ingen mindre än Ã¥ttonde-rankade Goran Ivanisevic i tvÃ¥ raka. Goran var, som bekant, särskilt farlig pÃ¥ gräset, med en seger och tre finalplaceringar i Wimbledon. Queens var förvisso en annan historia - Goran sa en gÃ¥ng pÃ¥ sitt rättframma sätt att han hade “lost to a lot of crazy players there”.

Matchen jag minns från Matsuokas turnering, eller rättare sagt scenen jag minns, är från semifinalen där han slog Edberg, då rankad tvåa i världen. Han vann med 1-6, 7-6(6), 10-8. Servade 12 ess mot Edbergs sex, berättar ATP:s utmärkta statistiska tjänst.

Matchen var vunnen och spelarna möttes vid nätet för att tacka varandra. Matsuoka omfamnade världstvåans hand med båda händerna, bugade. Som en slags vördnadsfull gest över att ha fått spela mot mästaren. Ingen dålig scen. Kändes japanskt också. Med alla våra (säkert onyanserade) föreställningar om hur viktig ära och respekt är i deras idrottskultur. Detta lilla minne om Matsuoka bara, som blev mig varse sedan Nishikoris rankingklättring aktualiserat honom.

Angående tennisnörderi: den här ringsignalen har jag sedan ett par veckor på min mobil:

http://www.audiosparx.com/sa/summary/play.cfm/sound_iid.271856

Ivos serverekord

Dr. Ivo smällde till med en serve på 251 km/h när Kroatien mötte Tyskland i Davis Cup i helgen. Det var i dubbelmatchen rekordet sattes. Se klippet nedan. Rätt imponerande av stackars Petzschner att få träff på returen, låt vara att den seglar ut.

http://tennisconnected.com/home/2011/03/06/karlovic-breaks-serve-speed-record-in-davis-cup-tie/

Det tidigare rekordet på 249.4 hölls av Roddicks. Det överlevde i sex år. Jag trodde inte att Ivo skulle sätta rekordet. Han har världens effektivaste förstaserve, men inte den hårdaste. Numera pensionerade Taylor Dent, eller Joachim Johansson, om han fått vara skadefri, låg bättre till. Stjärnskottet Raonic, ännu bara 20, har goda chanser att slå rekordet (han har i år slagit historiens fjärde hårdaste serve). Eller, förstås, Roddick själv.

Medelhastigheten av Karlovics förstaserve är hög, men inte en av världens, säg, fem-sex högsta. Han brukar heller inte tillhöra dem som uppmäter de snabbaste servarna i Grand Slam, där man ju listar dessa (i Australian Open noterade förresten Raonic den högsta hastigheten, före Isner och Roddick). Ivos hemlighet som servare ligger i en hög hastighet kombinerad med fenomenal ackuratess (att pricka sina punkter blir förstås enklare om man är 208 cm lång). 

Nu återtog Ivo ett världsrekord han förlorade då Isner passerade honom på ess-statistiken i fjol i den där sagolikt långa Wimbledon-matchen.

Ett annat rekord Ivo har är hans 94% vunna servegame 2007. Det året förlorade han, som kuriosa, fem matcher utan att tappa serven.

Tipsarevics titeltorka

Tipsarevics tredje ATP-final slutade inte i en första titel. Ingen tredje gången gillt när han ställdes mot Del Potro i finalen av Delray Beach. Den tatuerade professorsonen från Serbien, som var med och vann Davis Cup i fjol, står ännu utan titel.

26-årige Tipsarevic är en av tourens absolut bästa titellösa spelare. På topp 50 har de flesta spelare, nära nog samtliga, vunnit titlar. Nu har ju till och med ständigt challenger-harvande Kevin Anderson, sydafrikanen med teleskoparmarna och serven, tagit steget till finrummet. Ukrainas Sergiy Stakhovsky, till exempel, har fyra. Thomaz Bellucci från Brasilien har två. 

Vem skulle ni satsa mest pÃ¥ – Stakhovsky, Bellucci eller Tipsarevic i en Slam? Minns t.ex. 2008 när den senare slog ut självaste Roddick ur Wimbledon och föll mot Federer med 10-8 i skilje i Australian Open. Visst är det sÃ¥ att Janko är ojämn, och att förmÃ¥gan att spela bra kontinuerligt och inte bara pÃ¥ den stora scenen borde räknas in i en sÃ¥n här undersökning, men nog skulle han – med sina 143 ATP-vinster och sitt fina, känsliga spel - om nÃ¥gon, haft en titel till sitt namn.

Vilka kan fler utmana om titeln “bästa titellösa spelare”? Dolgopolov, detta roliga tillskott till världstennisen, kan inte riktigt räknas; han har just slagit igenom och inte hunnit etablera sig pÃ¥ serbens vis. Tysken Mayer, rankad 36, kanske. Tre finalförluster. Annars svÃ¥rt att hitta nÃ¥gon. Eller?

Kafferast

Hej på er. Tillbaka efter ett års bortavaro. Utvilad, pigg, redo. Och med mig är säsongen, alltid lika plötsligt och hastigt, igång. 

Spjuten har vässats under försäsongen. Pistolesi (som slog Wilander på grus 1988 och Kent Carlsson på samma underlag 1989) har jobbat med Söderling på att följa upp sitt power game på nät; Baghdatis har tränat fysik för att förbättra styrka och rörlighet (kanske inspirerad av Fish, som tränade bort 12-13 kilo i fjol för att sedan göra karriärens bästa säsong); Nishikori vill, med Brad Gilberts hjälp, bli en säkrare, klokare spelare. 

Vi hinner knappt börja förrän saker har hänt. Nishikori får en bra start på året och slår titelförsvararen Cilic i Chennai. I Doha tar Sergei Bubka, stavhopparlegendens hårdslående son, en av karriärens största skalper i segern mot 56-rankade Daniel Gimeno-Traver. I Hopman Cup återser Isner-Mahut varandra i en kafferast till match: efter endast 90 minuter är det över. Isner tvingades bevittna Mahut hålla serven 84 gånger i rad i Wimbledon under de tre sista, mardrömslånga seten. Idag bröt han omgående i första set. 

I Doha hamnar Nadal och Fed på varsin halva av lottningen. Spända förväntningar som ska stiga för varje match om ett möte. Under säsongerna 2009-2010 möttes de bara fyra gånger, vi vill se fler matcher. De bästa spelarna är inte i Doha, vilket förbättrar oddsen. Djokovic och Murray spelar inte i turneringar i veckan; Söderling, Roddick och Berdych är på annat håll. 

Tennisrelaterade nyårslöften: spela mer tennis, se på mer tennis. Det senare blir enkelt, inte minst sedan tennistv.com utökat sin bevakning sedan i fjol. Samtliga masters-turneringar, och mycket annat, för knappa 600 kr. Det förra, att spela mer, blir årets lättaste, ja minst masochistiska nyårslöfte.Vi hörs.

Statistik vid säsongens slut

Lite statistiskt godis. Ivo vann som vanligt ess-statistiken (vore underligt annars, vi pratar om en man som slog 78 ess mot Stepanek i Davis Cup). Ivo uppmättes för 890 ess, att jämföra med 1318 2007. Ivo har även rasat betänkligt i den viktigaste servekategorin, antalet vunna servegame, som han satte ATP-rekord i 2007 med 94%. Han återfinns efter ett medelmåttigt år inte bland dem 44 högsta. Rekordet i ess per säsong har Ivanisevic på 1477 (1996). Likafullt är Ivo alltjämt bäst i världen på antalet ess per match, där han legat runt 20 i flera år. Goran snittade runt 14-15 ess under sin karriär.

Hårdservande Roddick vann kategorin antalet vunna servegame (91%), säkert med god hjälp av att han satte flest förstaservar i spel (70%) trots sin hårda satsning (otroligt). Många spelare som återfinns högt i den senare kategorin servar med säkerhetsmarginal, såsom Verdasco och Nadal. Roddick slutade vidare fyra i antalet vunna poäng bakom förstaserven. Vinnare där blev den aggressiva, dynamiska fransmannen Tsonga. Söderling slutade sexa i antalet vunna servegame och femma i antalet vunna poäng bakom förstaserven (Söderling har legat högt i dessa kategorier även tidigare). Notabelt i övrigt är att 34-rankade jätten Isner slutade på fjärde plats i vunna servegame efter sitt bästa år. Framförallt beror det på att Isner slipat grundslag och rörlighet, serven har alltid funnits där.

Federer slutade tvåa i antalet vunna servegame och antalet poäng bakom förstaserven. Som ni vet har schweizaren inte tourens bästa eller hårdaste serve, men den är fint varierad och maskerad, och ger honom tillräckliga fördelar för att gå på knock med sin fantastiska forehand. Nadal är först på 13:e plats i antalet vunna servegame. Djokovic är åtta, Murray nia, och Del Potro nummer 14. Men i poäng bakom andraserven, när det blir mer ställningskrig och spel om bollen, är baslinjemästaren Nadal etta.

I antalet vunna returgame är Nadal etta, säkert mycket beroende på hans förmåga att bryta serve på grus (där han lättare kan spela sig in i poängen efter serven). Erkänt duktiga returneraren Murray är tvåa. Faktiskt är slitvargen Ferrer så högt som trea. Djokovic är fyra, Davydenko femma och Del Potro nia, alltså slående nog högre än han är i servekategorin, trots en slägga till serve. Söderling ligger på plats 16, vilket är hans stora statistiska förändring jämfört med förr. Rörligheten och grundspelet har blivit bättre och jämnare och gett honom bättre möjligheter som returtagare. Federer är faktiskt först på plats 21. Roddick ligger i vanlig ordning lägst bland toppspelarna på plats 42. En annan toppspelare som måste bättra på den kategorin är Tsonga, som kom på 39:e plats.

Det några axplock bara. Vi hörs.

Om kön och prispengar

 

Jag tänkte passa på att ta bladet från munnen i en fråga nu när ATP-säsongen är förbi och lite andra spörsmål kan få utrymme. Saken gäller kön och prispengar. Ja, det är ett hett ämne. Det är sprängstoff.

Jag menar att det i filosofisk mening är orimligt att män och kvinnor ska ha samma prispengar inom professionell tennis. Detta av två skäl.

Det ena är att män på grund av olika regelverk spelar längre matcher. Tittar vi på Grand Slam spelar män matcher i bäst av fem set och kvinnor i bäst av tre (historiskt har män ibland även spelat femsets-matcher i finaler av Masters-turneringar). Att spela matcher i bäst av fem set kräver mer fysiskt än att spela i bäst av tre. Män måste alltså vara mer vältränade än kvinnor för att vinna framgång.

Det andra skälet är att konkurrensen, liksom i många andra idrotter, är hårdare bland män än kvinnor. Fler män börjar spela tennis och fler väljer att elitsatsa. Det är med andra ord svårare att nå toppen som man. Jag säger inte att kvinnor inte arbetar hårt. Alla vet att damtennisen utvecklats mycket och att man numera har rena industrier för elitsatsande kvinnliga juniorer i USA och Ryssland. Tennis är en idrott där damsidan utvecklats långt. Jag säger att män är tvingade att arbeta ännu hårdare.  

Det här är ingen fråga om jämställdhet. Det här är inte som att propagera för lika lönesättning bland manliga och kvinnliga säg, advokater. Män och kvinnor lägger – i ett utopiskt samhälle – ner lika mycket möda för att nå befattningen och ska därför självklart ha samma lön. Men professionella manliga och kvinnliga tennisspelare lägger inte (vi talar i en generell mening, undantag finns) ner lika mycket tid på sin tennis. Män är tvungna att arbeta hårdare med sin tennis eftersom deras matcher är mer ansträngande, och eftersom konkurrensen sedan barnsben varit betydligt hårdare.

Det kan givetvis finnas skäl att argumentera för samma prispengar för män och kvinnor. Ett kan vara nyttobetonat: att som incitament för att få fler kvinnor att satsa på tennisen ge dem samma prispengar som män (på det sättet utvecklas damtennisen och blir – i bästa fall – mer förtjänt av att ligga på samma lönenivå som männen).

Men min ideologiska idé om att samma prispengar är orättvis står sig inte särskilt väl i ett kapitalistiskt samhälle där inkomst av nödvändighet styrs av popularitet och intäkter. Det är skillnad på filosofi och praktik.

Jag ville med detta inlägg presentera mitt idealtillstÃ¥nd om vi slapp ta hänsyn till kapitalismens oundvikliga krafter: att rÃ¥dande arbetsinsats borde vara det avgörande kriteriet för lönesättningen. Jag tror inte att damtennis – oavsett politiska aktioner – kommer att bli lika tuff som herrtennis. Att ha denna (fÃ¥fängliga) önskan om lön efter insats och möda är för mig inte kontroversiell antifeminism, utan den typ av förnuftiga och oomkullrunkeliga rättviseideal västvärlden menat sig axla sedan Upplysningen.

Davydenkos flärdfria talang

 

Davydenkos seger i slutspelet är svår att ta in, trots att han de senaste åren har gjort fina resultat. Han har vunnit tre Masters-titlar och samlat på sig 19 ATP-titlar, fler än till exempel Safin, som varit klart större i hemlandet. Det är i Grand Slam, tennisvärldens finrum, Davydenko inte räckt till. Det är måhända ett hårt omdöme att få om man nått två semifinaler i både US Open och Franska, men i förhållande till sin ranking och förmåga att rada upp titlar är ryssens facit diskutabelt. De riktigt stora matchvinsterna, att slå ut en Federer eller Djokovic i slutfasen av en Slam, har Davydenko inte haft.

Davydenkos relativa oförmåga i Slams har kommit folk, inklusive mig själv, att betvivla hans förmåga. Det har sagts att han inte har spelet, eller den mentala styrkan, för slutgiltiga prövningar. Han kan rada upp segrar i mindre turneringar där konkurrensen är svagare (han spelar dessutom väldigt mycket och ökar därigenom sina chanser), men mot stora spelare i stora sammanhang tar det stopp. Man räknar med att han ska ta sig till andra veckan i en Slam, sedan räknar man bort honom.

Jag tycker för egen del att Davydenko räknats bort väl enkelt ibland, låt vara att han inte alltid bjudit till i Slams. Att han förtjänar mer respekt och uppmärksamhet än han åtnjutit. För femte året i rad har ryssen tagit sig till slutspelet. För femte året i rad har han slutat i topp 6 (det är otroligt, jag måste studera siffrorna igen för att försäkra mig). Ärligt talat: hur många av er blir inte lite överraskade över det?

Jag tror det finns en särskild anledning till det, att man förbisett Davydenko – en förklaring vid sidan av hans resultat i Grand Slam. Och jag tror att den ligger i hans apparation och spelstil. Han har ju inte mycket flärd eller karisma, den gode ryssen (en kompis till mig hÃ¥ller lite pÃ¥ honom just för att han är ett ordinärt och oansenligt inslag i tourens stjärnglans). Han har inte den strÃ¥lglans som, faktiskt, de flesta världsspelare har. Han är liten, tunnhÃ¥rig, beskedlig, genomsnittlig. Han passar inte in i vÃ¥r sinnebild av en idrottsman i världsklass. Han har inte Baghdatis vinnande leende, Verdascos skönhet, Tsongas intensitet. Inte heller spelstilen sticker ut för den vanliga tennispubliken. Där finns inte Federers allsidighet, Murrays oberäknelighet eller Del Potros power. Davydenkos begÃ¥vning är liksom Hewitts av ett annat slag: han har en förfinad radar som gör att han kan ta bollen tidigt (han skulle nog bli bli mästerlig i baseball), och han har fina fötter. Men i avsaknaden av tydliga vapen, och utan utstrÃ¥lning, har ryssen blivit tourens minst uppmärksammade världsspelare.

Jag hade ingen personlig glädje i att Davydenko vann Masters, karriärens tyngsta titel – en titel som kanske förändrar saker framöver för Davydenko, bÃ¥de i publikens respekt och i hans förmÃ¥ga i Slams. Däremot tycker jag att det är tillfredsställande att Davydenkos genialitet nu skördat honom en framgÃ¥ng sÃ¥ stor att den kanske kan lära en och annan tennistittare (och junior) att akta andra typer av egenskaper hos idrottsmän än flärd i apparation och spelstil, att se förbi det som omedelbart möter ögat.

Next Page »