Agassi och mitt nya forehandgrepp

Agassis självbiografi, som släpps i november, ser jag fram emot. Inte primärt för de smaskiga axplock svenska media delgivit oss (att han under en period missbrukade metamfetamin, en starkare form av amfetamin; att han bar peruk i Franska Öppna 1990 för att dölja håravfallet). Nej, mer på grund av Agassis långa karriär och breda perspektiv; hans öppenhjärtighet och rakhet, och hans fina analytiska sinne.

Och så får vi se om den fina, romantiska historien om hur Agassi började spela tennis är sann. Det berättas hur pappa Agassi (före detta iransk landslagsboxare och OS-deltagare) fick syn på Agassis intensivt uppmärksamma ögon när en boll ven förbi två-åringen. ”Den pojken måste vi göra en idrottsman av”, hade pappa konstaterat. Det är, om inte annat, sant att Agassi hade en uppmärksam blick på banan.

Vad har annars hunnit hända under de två veckor jag varit borta från blogglandet? Baghdatis har vunnit en titel igen (Stockholm) för första gången sedan tidigt 2007, och det är aldrig fel när en spelare med lite färg och karisma låter höra om sig. Baghdatis såg jag första gången i ett ständigt återkommande reportage på Eurosport (jag undrar om det inte sändes åtminstone en gång om dan i ett halvår) om hur han försökte slå sig in på touren efter tiden som junioretta. Det var en öppenhjärtigt besviken cypriot som förlorade kvalmatcher som han inte borde förlora, och som undrade om han någonsin skulle överbrygga klyftan mellan juniorer och seniorer. Baghdatis är för övrigt från Limassol, en stad bara ett litet stycke från Ayia Napa, ni vet 90-talets stora europeiska partymetropol.

Och så fick hårdservande Ljubicic en titel också, kanske den sista, i Lyon. Ännu en dalande veteran som helt visst har tennis kvar i kroppen (Hewitt, Ferrero, Haas är andra spelare som i år brutit långa titellösa besvärjelser).

Jag bytte för övrigt forehandgrepp häromdagen. Mer spin-vänligt. Hur jag hållit racketen förut? Så som ett barn, utan justeringar. Det var så jag lärde mig och ingen bad mig senare att byta grepp. Jag hörde under hela min juniorkarriär aldrig en tränare diskutera greppfrågor med mig, eller med någon annan. Det är märkligt kan jag tycka. Jag tillhörde visserligen ingen storklubb, men vi hade gott om satsande ungdomar och flera av våra tränare ansågs initierade och hade hämtats från andra delar av landet.

Hur greppet fungerar? Det är som om min teknik bara suttit och väntat på justeringen. Och redan känns allting enklare. Det är som att ha löptränat med vikter för att sedan befria sig från dem. I ett önskvärt framtida scenario kan jag, med spinnens förlåtande effekt, slå till bollen ganska ordentligt. Och det är ju precis vad jag, en tröstlös gnetare med ängsligt försiktiga slag, alltid velat göra.

Inga liknande inlägg