Herren och Dödens Ängel

 

Då var det dags igen. Mötet mellan Gud och Lucifer. Mellan Herren och Dödens Ängel. Livets skapare och Liemannen.

Jag talar inte om ännu en tungviktare mellan Federer och Nadal, där får vi kanske vänta ett tag med tanke på Nadals förmodade knäbesvär. Jag talar om min viktigaste föreställning varje år: den mellan Hewitt och Roddick.

I Queen’s drabbar dem samman. Idag pÃ¥ gräset i Storbritannien ska slaget stÃ¥. Är det nÃ¥gonstans 28-Ã¥rige, dalande Hewitt ännu kan ställa till det är det pÃ¥ gräset. Han har tappat i snabbhet, men han har fortfarande bra reflexer. Gräs är mycket reflexer. Dessutom har han ju, australier som han är, gräs i blodet. De flesta andra mÃ¥ste kämpa för att bli vän med underlaget. Inte Hewitt. Han brukar tala om hur han fÃ¥r ‘a big smile in my face’ när kliver in för säsongens första träningspass pÃ¥ gräs.

Roddick däremot – jag är ledsen att behöva säga det - stortrivs ocksÃ¥ pÃ¥ underlaget. ’Det är underlaget som ligger närmast mitt naturliga spel, där jag behöver anpassa mig minst’, sa han häromdan. Den otrevliga amerikanen, som jag gissar var en elak, beräknande man som red pÃ¥ trender och tryckte ner sin omgivning när han gick i high school, kan slÃ¥ sin hÃ¥rda forehand i mitten av banan och vinna poängen. Speed är allt som behövs, han behöver inte syssla med vinklar och placering sÃ¥ som pÃ¥ sitt förhatliga grus.

SÃ¥ visst är jag orolig. Jag menar: hela min dag stÃ¥r pÃ¥ spel. Det är nästan otäckt hur jag lÃ¥ter Lleytons sorger bli mina. Ibland när han förlorat kommer jag pÃ¥ mig med att tänka: ‘Det är ingen idé, vad ska det vara bra för alltsammans?’ Som om Lleytons kamp pÃ¥ tennisbanan lägger förutsättningar för min egen livskamp.

Inga liknande inlägg