Lopez på grus

Förra veckans spel är redo att summeras. Djokovics finalseger mot Lopez på hemmaplan i Belgrad innebär 27-0 för året, och fem turneringssegrar, däribland Australian Open. För att finna liknande segersviter får vi blicka tillbaka mot Federers bästa år, 2004-2006. Nadal har liknande bragder, men då rörande grusmatcher. När Djoker och Murray för ett par år sedan seglade upp som hot mot Federer och Nadals hegemoni trodde jag mer på skotten. Djoker, som är mer samlad och koncentrerad i år, håller ihop spelet bättre, framstår nu som den mer kompletta spelaren, med en bättre, tyngre forehandsida än Murray som den kanske viktigaste skillnaden.

Davydenko vinner första titeln sedan januari 2010 (ett projekt försvårat av skada och svårigheter att återfå formen). Davydenko har för övrigt 21-6 i finaler. Med det har han bäst vinstprocent i världen (källa: ATP:s Reliability Zone. Minst 15 finaler måste ha spelats).

Del Potro utklassar Verdasco på gruset i Estoril, vinner sin andra titel sedan återkomsten, har vunnit 23 av sina senaste 26 matcher, och ser alltmer ut som spelaren som vann US Open 2009. Kul. Jag gillar den välvuxne argentinarens pumphagelgevär från baslinjen.

Söderling föll mot Del Potro i semin av Estoril, är 3-4 i senaste sju matcherna. I Madrid har han tredjeseedade Federer i eventuell kvartsfinal.

Till förra veckan prestationer hör Feliciano Lopez finalplats på grus i Belgrad (karriärens andra dito). Lopez föredrar, till skillnad från många spanjorer, snabba underlag. I Grand Slam har han varit starkast i Wimbledon, med två kvartsfinaler. Han har en bra serve och volley, en fin slice. På gräs går han gärna fram på nät efter serven. Han föredrar att avgöra poängen fort, kan slå ganska hårt på forehandsidan. På gruset har han det svårare. Förra veckans vinster mot grusprototyper såsom Juan Monaco och Albert Montanes är fjädrar i hatten för den tekniska eleganten.

Mitt offensiva spel

Jag hade en kompis på besök i huvudstaden i veckan. Eftersom vi båda rankar tennis rätt högt på listan över behagliga sysselsättningar, bokade vi in tre tider. Två på Stockholms tennishall, en på SALK. Tre dagar i följd. Ben och rygg har mått bättre.

Efter matcherna har mina problem som spelare Ã¥ter gjort sig pÃ¥minda. Jag mÃ¥ste öva pÃ¥ det offensiva spelet. Det defensiva spelet har jag i blodet, det var sÃ¥ jag spelade när jag tävlingsspelade som junior. Men det offensiva spelet fattas mig. En midcourt ball, en mumsbit för de flesta, ställer ofta till besvär. Jag har svÃ¥rt för dessa “enkla”, korta, lite högre studsande bollar: saknar tekniken för det och spänner mig. Det är trist det här. Det är ju kul att kunna avgöra. Inte sant?

Bollar som studsar högt vid baslinjen klarar jag utan problem, eller för den delen bollar med högt tempo. De möter en gnetare/kontringsspelare som jag i sömnen. En lite högre studsande boll utan längd kräver däremot lite annorlunda teknik. Mer uppifrån och ner. Jag lärde mig aldrig det som junior, och har fortfarande svårt för det, även om jag är starkare. 

Det är även mentalt. Jag spänner mig. Jag är ju så ovan vid att driva spelet. Fick jag som junior en kort boll, ilade jag fram, mötte den med ett obeskedligt, högt slag, och rusade sedan som vore jag jagad av en galning tillbaka till min säkerhetszon, metervis bakom baslinjen. Jag slog hellre bollar från baslinjen än från servelinjen. Jag hade mer ackuratess därifrån.

Det har blivit en ond cirkel. Jag vill sÃ¥ gärna att jag spänner mig mer än i andra situationer pÃ¥ banan. FÃ¥r jag till exempel ett liknande läge när motstÃ¥ndaren är framme vid nät, gör jag ofta bättre ifrÃ¥n mig. Känner inte samma press dÃ¥. Men med dessa lägen är det nÃ¥got annat. Har jag pÃ¥ ett snyggt sätt spelat mig fram till en kortare boll, som jag sedan bara har att “put away”, som kronan pÃ¥ verket efter en bra bollduell, är det mycket bra odds pÃ¥ att jag missar tämligen grovt.

Nu lyckades jag till sist ändå slå min kompis. 7-5, 6-0 i första matchen (i andra set släppte nervositeten; jag har ju press på mig att vinna då han inte har ett aktivt förflutet); 6-2, 6-4 i andra. Det är okej. Men det är inte okej att det är min orutinerade polare som slår flest vinnare. Jag måste verkligen ta tag i det här. Vill ju inte sluta helt bedrövad på en divan med en allvarlig själsläkare över mig.

årets game och tennisnörderi, del 2.

Årets bästa game hittills, på ATP-touren, kan mycket väl ha spelats i semifinalen av Monte Carlo, Nadal mot Murray. Andra set, 2-1 till Murray och serve. Skotten hade förlorat första set, men just brutit spanjoren och arbetade för att koppla greppet, få momentum.

Murray drev på med sin kritiserade forehand, och förstås sin sublima backhand, så fort han fick in en förstaserve, fick möjligheten att styra. Och Nadal gjorde vad han är bäst i världen på, minst på grus, kanske också på andra underlag: försvarade sig fantastiskt, så fantastiskt att inte bara hinner upp bollar utan vänder defensiven till offensiv. Han kan göra det från båda sidorna. Efter ungefär 20 minuter hade skotten hållit undan för 3-1, bjudit på offensivt, men ändå tålmodigt spel. Murray vann sedan det andra setet. Han kunde förstås inte hålla nivån i tre och en halv timme, så länge som matchen pågick, han mattades, men det var kul så länge det varade.

Murray har haft svårt för gruset, av sina sexton singeltitlar har ingen skett på underlaget, inte ens någon finalplacering har det blivit. Semifinalen i Monte Carlo är bland det mest meriterande han gjort. Något har det förstås med grusets lägre tempo att göra, hans slag får mer bett på snabbare underlag. Nadal däremot, är, kanske är det bekant, något mer framgånsrik på underlaget.

tennisnörderi, del två:

Matsuoka och tennisnörderi

Japanen Kei Nishikori lyckades inte, trots visst favoritskap, slå finaldebutanten Ryan Sweeting på Houstons snabba grus, och får därmed vänta på epitetet Japans bäst rankade spelare genom tiderna. Epitetet tillhör, åtminstone ett tag till, Shuzo Matsuoka.

Matsuoka, aktiv under tidigt 90-tal, var som bäst rankad 46:a. Den rankingen nÃ¥dde han sommaren 1992, inte lÃ¥ngt efter att han verkat som giant slayer och nÃ¥tt finalen pÃ¥ gräset i Queens. I Ã¥ttondelsfinalen slog han ingen mindre än Ã¥ttonde-rankade Goran Ivanisevic i tvÃ¥ raka. Goran var, som bekant, särskilt farlig pÃ¥ gräset, med en seger och tre finalplaceringar i Wimbledon. Queens var förvisso en annan historia - Goran sa en gÃ¥ng pÃ¥ sitt rättframma sätt att han hade “lost to a lot of crazy players there”.

Matchen jag minns från Matsuokas turnering, eller rättare sagt scenen jag minns, är från semifinalen där han slog Edberg, då rankad tvåa i världen. Han vann med 1-6, 7-6(6), 10-8. Servade 12 ess mot Edbergs sex, berättar ATP:s utmärkta statistiska tjänst.

Matchen var vunnen och spelarna möttes vid nätet för att tacka varandra. Matsuoka omfamnade världstvåans hand med båda händerna, bugade. Som en slags vördnadsfull gest över att ha fått spela mot mästaren. Ingen dålig scen. Kändes japanskt också. Med alla våra (säkert onyanserade) föreställningar om hur viktig ära och respekt är i deras idrottskultur. Detta lilla minne om Matsuoka bara, som blev mig varse sedan Nishikoris rankingklättring aktualiserat honom.

Angående tennisnörderi: den här ringsignalen har jag sedan ett par veckor på min mobil:

http://www.audiosparx.com/sa/summary/play.cfm/sound_iid.271856

Ivos serverekord

Dr. Ivo smällde till med en serve på 251 km/h när Kroatien mötte Tyskland i Davis Cup i helgen. Det var i dubbelmatchen rekordet sattes. Se klippet nedan. Rätt imponerande av stackars Petzschner att få träff på returen, låt vara att den seglar ut.

http://tennisconnected.com/home/2011/03/06/karlovic-breaks-serve-speed-record-in-davis-cup-tie/

Det tidigare rekordet på 249.4 hölls av Roddicks. Det överlevde i sex år. Jag trodde inte att Ivo skulle sätta rekordet. Han har världens effektivaste förstaserve, men inte den hårdaste. Numera pensionerade Taylor Dent, eller Joachim Johansson, om han fått vara skadefri, låg bättre till. Stjärnskottet Raonic, ännu bara 20, har goda chanser att slå rekordet (han har i år slagit historiens fjärde hårdaste serve). Eller, förstås, Roddick själv.

Medelhastigheten av Karlovics förstaserve är hög, men inte en av världens, säg, fem-sex högsta. Han brukar heller inte tillhöra dem som uppmäter de snabbaste servarna i Grand Slam, där man ju listar dessa (i Australian Open noterade förresten Raonic den högsta hastigheten, före Isner och Roddick). Ivos hemlighet som servare ligger i en hög hastighet kombinerad med fenomenal ackuratess (att pricka sina punkter blir förstås enklare om man är 208 cm lång). 

Nu återtog Ivo ett världsrekord han förlorade då Isner passerade honom på ess-statistiken i fjol i den där sagolikt långa Wimbledon-matchen.

Ett annat rekord Ivo har är hans 94% vunna servegame 2007. Det året förlorade han, som kuriosa, fem matcher utan att tappa serven.

Tipsarevics titeltorka

Tipsarevics tredje ATP-final slutade inte i en första titel. Ingen tredje gången gillt när han ställdes mot Del Potro i finalen av Delray Beach. Den tatuerade professorsonen från Serbien, som var med och vann Davis Cup i fjol, står ännu utan titel.

26-årige Tipsarevic är en av tourens absolut bästa titellösa spelare. På topp 50 har de flesta spelare, nära nog samtliga, vunnit titlar. Nu har ju till och med ständigt challenger-harvande Kevin Anderson, sydafrikanen med teleskoparmarna och serven, tagit steget till finrummet. Ukrainas Sergiy Stakhovsky, till exempel, har fyra. Thomaz Bellucci från Brasilien har två. 

Vem skulle ni satsa mest pÃ¥ – Stakhovsky, Bellucci eller Tipsarevic i en Slam? Minns t.ex. 2008 när den senare slog ut självaste Roddick ur Wimbledon och föll mot Federer med 10-8 i skilje i Australian Open. Visst är det sÃ¥ att Janko är ojämn, och att förmÃ¥gan att spela bra kontinuerligt och inte bara pÃ¥ den stora scenen borde räknas in i en sÃ¥n här undersökning, men nog skulle han – med sina 143 ATP-vinster och sitt fina, känsliga spel - om nÃ¥gon, haft en titel till sitt namn.

Vilka kan fler utmana om titeln “bästa titellösa spelare”? Dolgopolov, detta roliga tillskott till världstennisen, kan inte riktigt räknas; han har just slagit igenom och inte hunnit etablera sig pÃ¥ serbens vis. Tysken Mayer, rankad 36, kanske. Tre finalförluster. Annars svÃ¥rt att hitta nÃ¥gon. Eller?

Next Page »