Vinci Koellerer back to back och lite blandat

Att Vinci valde att kliva av banan förra veckan mot Koellerer är svÃ¥rt att uttala sig om i detalj eftersom man inte var pÃ¥ plats eller hört och sett vad som skett. Det enda man kan gÃ¥ pÃ¥ sÃ¥här utifrÃ¥n är känsla – för mig stÃ¥r det alldeles tydligt att Vinci gjort precis det rätta. Det är pinsamt att fler spelare/ledare/funktionärer/sponsorer etc etc inte vÃ¥gar stÃ¥ upp och mer eller mindre bojkotta den rent ut sagt störda österrikaren. Att medvetet frÃ¥n start gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng psyka sina motstÃ¥ndare är osportsligt och omoraliskt. Men att som Koellerer även gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng gÃ¥ loss pÃ¥ linjedomare, bollkallar och andra ofta idella krafter som ägnar semester eller fritid att serva spelarna är rent förkastligt.

Det tragikomiska i hela historien är att om de båda vinner sina första omgångar i veckans challenger så möts de igen. Kan lova att den skånska krigaren inte viker ner en tum i den matchen och kommer förmodligen att vara tokladdad för att krossa Koellerer. Även Filip Prpic spelar samma tävling i Italien.

——————————————————————————————-

Det var lite synd om Del Potro igår tycker jag. Veckans tuffa schema, men framför allt hans tuffa matcher som han vann i 3 set satte sina spår. Man såg rätt tidigt i gårdagens final att han var trött och loj. Då Murray vann 2a set så var matchen över. Tack till Expekt som gav mig 2.25 på Murray som segrare i slutet på andra set=).

All cred till Murray som ändÃ¥ vänder och vinner även om jag fortfarande har svÃ¥rt att känna sympati och glädje dÃ¥ jag tittar pÃ¥ honom. Ofta känner jag i inledningen av matcherna att “f-n vad den killen är begÃ¥vad och underbar som tennisspelare”…men ju längre matcherna lider sÃ¥ börjar jag irritera mig pÃ¥ hans negativa gnälliga kroppssprÃ¥k och han utstrÃ¥lar ingen glädje eller positiv känsla för mig. Jag tycker killen fortfarande är totalt färglös men sÃ¥ länge han vinner matcher och nu är nummer 2 i världen sÃ¥ spelar argument som mina ingen som helst roll. Han gör det riktigt bra resultatmässigt sÃ¥ dÃ¥ är det bara för oss andra att knipa igen.

————————————————————————————————–

Verkar vara en liten mellanvecka för många av de yngre och futurespelarna. Många på hemmaplan för träningsvecka innan de olika äventyren fortsätter. Jag har fått äran att denna veckan agera sparringpartner till Daniel Berta, ihop med Johan Kareld. Efter att ha vilat från tennisspelandet sedan Lag EM-guldet och en välbehövlig semester är det nu fullt fokus på Daniel och coach Demburg igen. Det är så kul att se jobbet från isidan. Det som lyser klarast är deras samspel i kommunikationen. Känns som en perfekt ömsesidig respekt för varandra och Julius är väldigt väldigt noggrann och Daniel känns oerhört lyhörd och villig att lära lära lära. Att han sen håller det bolltempot han gör och har den träffen han har gör att jag känner sånt sug på att det redan nu var år 2012. Jag vill se hur bra den här killen kommer vara då. I min värld, som jag sagt tidigare så tror jag stenhårt på honom. Han blir vår nästa stjärna om ni frågar mig.

————————————————————————————————–

Grattis till Karlskrona TK som förra veckan skramlade ihop 2 JSM-guld nere i Båstad. Morgan Johansson vände 3-5 i avgörande set mot KLTKs Stefan Lindmark i 16-års finalen och vann 7-5.

Gustav Hansson gjorde en fantastisk turnering då han dels i semin slog Olle Thestrup Växjö TS med 6-1 6-1 och sedan slog Elias Yemer i två raka i finalen. Stort grattis till killarna och även hela Karlskrona TK.

Eldsjälar och fler team – tillsammans blir vi starkare

Att det råder feber i tennissverige kan knappast ha passerat någon. Catella Swedish Open hade ett nytt rekordår och det blev ett enormt lyft för Collector Swedish Open veckan innan, jämfört med de år som tävlingen spelats i Stockholm.

Vi har sått under ett antal år och nu gäller det att vara extremt duktiga på att även skörda då vi har fått en ny chans för tennisen i landet. Det finns så många därute i klubbarna men även centralt på regionerna och förbundet som jobbar som galningar för att ta oss tillbaka till högsta världselit som nation igen.

Catella valde att fortsätta sitt samarbete med Svensk tennis vilket är glädjande och som jag personligen tror har mycket att göra med de senaste månadernas framgångar. Alla vet att Magnus Norman varit en katalysator i det arbetet och att han är en eldsjäl som brinner för Svensk tennis kan inte nog understrykas. Det finns som jag just nämnde även många eldsjälar runt om i landet som viker sitt liv åt denna sport, via jobb i klubbar eller andra funktioner inom tennisen. Dessa jobbar mycket i det tysta. Catellas pris, Gunnar Rylanders hederspris, som de delade ut under finalhelgen i Catella Swedish Open är ett bra sätt att uppmärksamma dessa människor. I år gick priset till Jonas Belfrage, en eldsjäl från Danderyds TK.

Förra årets vinnare, som jag känner personligen och som vikt sitt liv åt Brottkärrs TF utanför Göteborg heter Norbert Johansson. Han var även i år hjärtat bakom tävlingen jag spelade förra veckan och Norpan förtjänar allt beröm som bara går att få.

En person som jag gärna skulle se som vinnare nästa år och som det vore på gränsen till tragiskt om han inte fick det är Växjö TS´eldsjäl och tennisälskare Åke Magnusson. Åke har jobbat under så många år att man tappat räkningen och han viker sitt liv åt Smålandstennisen i allmänhet och sin älskade klubb Växjö TS i synnerhet.

Det finns mängder av såna här människor, både unga och äldre som lägger grunden till att vi skall kunna vara en nation att räkna med under många decennier framöver. Det samtliga har gemensamt är att de jobbar antingen idellt eller till en hyfsad lön, men i vilket fall som helst jobbar många många fler timmar än vad som kan förväntas av dem.

Tillbaka till elitsatsningen då. Vad skall vi göra utöver det förbundet står för, rent elitmässigt? Team Catella är ett suveränt sätt att ta tillvara på ett antal av de som vi tror och hoppas är så pass bra att de kan ha tennisen som yrke i framtiden och kanske stå där och bära den svenska overallen i Davis Cup eller OS.

Men vi behöver fler team!! Och som alla vet så krävs det pengar för att åstadkomma det. Ett nationellt tenniscenter, en nationell akademi är också något jag tror skulle vara en framtida väg. Inte nödvändigtvis behöver det innebära att ungdomar bor där året runt och flyttar hemifrån med allt vad det kan innebära. Jag vet själv av erfarenhet att det är väldigt tveksamt om man som 14,15 eller ens 16-åring klarar av det rent mentalt så att det gynnar ens tennis.

Men tänk om vi kunde ha flera team. Ett team Björn Borg, ett team Stefan Edberg, ett team Jonas Björkman, ett team Thomas Johansson och kanske ett nytt annorlunda team Mats Wilander. Jag säger inte att dessa personer nödvändigtvis måste sponsra dessa team ekonomiskt ur egen ficka, även om det vore en dröm. Jag säger inte heller att de måste vara med som tränare dagligen eller veckovis rent personligen. Men vore det inte en idé att deras namn och ett par veckors engagemang varje år samt som konstanta mentorer skulle ha en dragningskraft hos företagen därute som sitter på sponsorbudgetar och idag väljer andra sporter. Det är bara en tanke och fråga som gnager hos mig.

Sättet som Team Catella verkar bli marknadsfört nu med Magnus som rådgivare och med Thomas Enqvist som sportsligt ansvarig utåt och självklart kommer lägga ett antal veckor per år på verksamheten tror jag är lockande, rent marknadsföringsmässigt och ger i den frågan och medialt en trygghet för Catella. Sen vet alla att även bakom dem så kommer ett antal kompetenta människor att jobba häcken av sig, lite mer i det tysta, rent medialt för att göra den team-satsningen till en fortsatt framgång. Julle Demburg har styrt skutan länge och vikt i princip sitt liv åt svensk juniortennis. Johan Kareld och Lars Anders Wahlgren har lite mer i det tysta också arbetat stenhårt för sin uppgift.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att se lite bredare än de som idag är rankade 1 eller 2a i sin ålderklass. Det är där mina tankar med fler team kommer in. Att som 15 eller 16 åring tillhöra de 3 bästa i sin åldersklass betyder absolut inte automatiskt att man som 20, 21 eller 22 åring fortfarande är bättre eller har större chans att under många år kunna leva på sin tennis än låt säga en som idag är rankad som 5a eller kanske 13e man i sin åldersklass. Visst, ålderskullarna är smalare idag än på min tid. Det vet också alla om att vi hade 15-20 man i varje åldersklass som hävdade sig bra redan som 15-16 åringar nordiskt och även till viss del europeiskt.

Jag är ocksÃ¥ en motstÃ¥ndare till den relativt stora Ã¥ldersfixeringen, eller i alla fall klara Ã¥ldersgränsen det Ã¥ret en spelare fyller 19 Ã¥r och blir seniorer. Ofta blir det sÃ¥ att mÃ¥nga dÃ¥ glöms bort av förbundet och klubbarna och fÃ¥r klara sig helt pÃ¥ egen hand. Det kanske är de 3-4 viktigaste Ã¥ren som dÃ¥ väntar för att ta steget och kunna bli ATP-spelare. Det är ocksÃ¥ en Ã¥lder dÃ¥ väldigt mycket annat händer i form av att man “bli vuxen” och dras Ã¥t andra intressanta saker som lätt kan ta bort fokus frÃ¥n tennisen, särskilt om det gÃ¥r lite trögt. Jag vet att Team Catella varit bra pÃ¥ detta och kommer vara fortsatt bra pÃ¥ att inte stirra sig blinda pÃ¥ Ã¥lder men med mer pengar och fler team skulle vi kunna lägga pengar även pÃ¥ fler 19-23 Ã¥ringar som vi tror pÃ¥. Detsamma gäller även Ã¥t motsatt hÃ¥ll att redan tidigt kunna ha en 11-12 Ã¥ring i ett team för att frÃ¥n tidig Ã¥lder ges alla möjligheter och lägga grunden för en tennisframtid.

Jag tror att fler team med fler duktiga ungdomar skulle göra att vi får ännu större chans att få fram fler framtida ATP-spelare. Ett team behöver inte vara likamed att ta bort spelarna från sina hemmaklubbar. Ett team kan ha en ansvarig, precis som i Catella-fallet som kanske har spelarna i de olika teamen låt säga 6 veckor per år för träning och läger. Vidare kan teamet resa ihop kanske ytterligare 6 veckor per år. Det återstår då alltså 40 veckor per år där spelarna kommer vara hemma i sina klubbar och träna på som vanligt. En bra och professionell dialog mellan team-ledarna och klubbtränarna är givetvis en förutsättning där gemensamma mål och ramar om respektive spelare måste finnas.

Jag är säker på att förbundet arbetar för fulla muggar med att hitta ännu fler sponsorer och pengar men jag har inte insyn i det så jag kan varken kritisera eller hylla vad som händer. Jag bara förutsätter och vet att det arbetas stenhårt för att hitta mer pengar.

Tänk om vi kunde ha 5-6 stycken team med 6-8 spelare i varje team som får dessa extra chanser och möjligheter till läger och resor ihop med de mest lämpade ledarna och helst många före detta ATP-proffs som är dessa ungdomars förebilder. Inget säger att en f.d ATP-spelare är en bra tränare eller ledare automatiskt men jag skulle gärna se att många fler än Magnus och Thomas Enqvist lägger en stor del av sin tid på det. Jonas Björkman gör också ett stort jobb i och med SEB Next generation och jag har säkert glömt några andra som lägger sin tid på detta. Men en mix av f.d spelare på hög elitnivå i kombination med erfarna tränare och yngre duktiga tränare och ledare i dessa team-konstellationer tror jag är en bra idé.

Men som slutsats kan jag väl avrunda med att sammanfatta detta med att det behövs mer pengar, mycket mer pengar för att få till dessa satsningar. Och glöm aldrig att utan den grund och det engagemang som görs i det tysta av sådana som Norbert, Jonas och Åke så skulle vi inte han någon minsta möjlighet att finnas på tennisens världskarta.

Tillsammans skall vi alla jobba för att bygga det nya tennissverige…..jag är med och gör en hel del ideella insatser….

….är du??

Dagens lunch väckte gamla minnen

När jag idag begav mig upp till IBMs huvudkontor härute i Kista möttes jag av en glad överraskning. Vi är ett riktigt stort företag, även med svenska mått mätt, om man tänker på antalet anställda. Närmare 400,000 i världen och 3-4000 i Sverige. Vad jag vill säga med detta är att det finns många kollegor man inte känner men också många man känner men sällan stöter på.

Idag begav jag mig upp den kilometer som avståndet är mellan det IBM-kontor jag huserar i till vårt s.k huvudkontor, för att äta lunch.

Både jag och Johan Westberg, (den gamla grusgnetaren som faktiskt tog hem 3 sommartourtävlingar 1996 och förmodligen är den enda svensk som gnetat ut Johan Hede) jobbar ihop på IBM och sitter på samma office och ses ofta både här och privat.

Idag stötte vi pÃ¥ vÃ¥r kollega Johan “hajen” Nilsson som jobbat pÃ¥ IBM rätt sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r nu men som vi inte sett pÃ¥ ett par Ã¥r dÃ¥ han haft en utlandstjänst men nu slagit sig till ro i Sthlm igen.

Jag lärde känna Johan N, i början på 90-talet då jag flyttade till Växjö och Team Mats Wilander. Hajen som jag från och med nu kallar honom i denna text är 3 år äldre men blev snabbt en bra kompis men även på slutet under Växjö-tiden en av våra ledare då och då på olika läger och tävlingar.

Vi hade haft ett problem i Teamet under stora delar av 1992 med att folk studsade racketen för mycket. Vi kallade det för att “knega”. Det sÃ¥g givetvis inte bra ut och det tog bort fokus frÃ¥n vÃ¥r prestation pÃ¥ banan. Jag är självklart den första att hÃ¥lla med om det, i och med att det inte var tal om att man slängde racketen en eller ett par gÃ¥nger i ilska. Nej, det hade blivit en fjantig grej att vi studsade den mest hela tiden dÃ¥ vi missade ett slag. Otroligt omoget sÃ¥klart och bra att tränarna med Fidde i spetsen bestämde sig för att göra nÃ¥gonting Ã¥t saken.

Vad vi till slut var tvungna att rätta oss efter var att de förde statistik och ett schema över racketkastningar och varje “kneg” gav 10 kr i böter.

Denna resan dÃ¥ det skulle införas gick till Ã…hus och den sÃ¥ underbart klassiska tävlingen pÃ¥ Sveriges vackra ostkust där banorna ligger ett stenkast frÃ¥n stranden. Ledare pÃ¥ resan var Johan “Hajen” Nilsson.

Ni som har varit i Ã…hus vet att den lilla “baracken” eller stugan, för att vara artig mot Ã…hus TK, ligger just bredvid bana 1. Ni som har ännu fler detaljerade minnesbilder av stället vet att det finns smÃ¥ smÃ¥ fönster i omklädningsrummet, men rätt sÃ¥ högt upp sÃ¥ man mÃ¥ste ställa sig pÃ¥ bänken i omklädningsrummet för att se ut till bana 1.

Hur som helst så hade vi skött oss mer än exemplariskt under veckan. Resultaten hade gått vår väg i Växjö TS. Jag lyckades faktiskt vinna 18-årsklassen och slog i finalen min vän och klubbkompis David Winberg, 7-5 6-2. För övrigt den enda gången jag lyckades slå David som just denna sommar var enorm. Som kuriosa kan nämnas att han vann Båstads 18-årsklass, ett år ung och erhöll ett WC till kvalet i Swedish Open.

Hajens block var nog i princip tomt på streck .(som ritades som staket..ni vet..4 streck lodrätt och sedan ett diagonalt som utgjorde ett staket om 5 kneg).

Då jag och Jesper Boberg skulle spela dubbel en av de sista dagarna var vi på gott humör och spelade okej. Tror till och med att vi ledde matchen stort, men något i oss gjorde att vi av ren vana vid den tiden saknade att studsa våra racketar. Men Hajen var respektingivande och likt goda katolska tonårstjejer skötte vi oss exemplariskt.

SÃ¥ plötsligt ser vi att Hajen lämnar läktaren för att gÃ¥ in pÃ¥ toaletten i omklädningsrummet. DÃ¥ händer förmodligen blande det mest omogna en 17 Ã¥rig tennisspelare kan göra. Vi börjar helt plötsligt knega och knega vÃ¥ra racketar…löst i och för sig, för att undvika att spräcka ramen och skamset antingen ringa vÃ¥ra föräldrar eller sponsorer av racketarna och be om nya, men ändÃ¥. Vi knegade efter varenda boll, vare sig vi vann eller förlorade poängen. Vi skrattade glatt och vÃ¥r humor och vÃ¥ra klubbkompisar skrattade pÃ¥ sidan. De övriga spelarna frÃ¥n andra klubbar fattade ingenting och tyckte förmodligen mest att vi var dumma i huvudet.

Men vad vi inte anade var att vi hade en ledare med ett större intellekt än både jag och Jesper tillsammans. Han hade lurat oss. Totalt!!

Tror ni han gick pÃ¥ toaletten? Nej…han gick kallt in i omklädningsrummet och ställde sig pÃ¥ bänken och tittade ut genom de smÃ¥ fönstren och fick nog skÃ¥da precis det han sökte efter. Herregud. Han visste väl att varken Fidde eller Ã…ke skulle tro pÃ¥ honom om han kom hem med ett tomt block utan kneg. De skulle förmodligen tro att Hajen, som var kompis med oss, trots att han var nÃ¥gra Ã¥r äldre, helt enkelt hÃ¥llt oss bakom ryggen och sagt att vi skött oss exemplariskt, vad som än skulle ha hänt.

Så Hajen fick sig en rejäl skrattsalva därinne då vi helt tankelöst stod på bana 1 och knegade och knegade.

Då han kom ut igen blev vi plötsligt de unga katolska småflickorna igen och skötte oss perfekt.

Efter matchen väntade sedan en rejäl utskällning och ett helt A4-papper av blyerts-staket.

Jag kan säga att samtalet hem för att förklara den saken gärna hade bytts ut mot 100 samtal hem om att man hade spräckt sina ramar i rent vrede.

Någonstans kan ju ändå en spräckt racket bottna i en sjuklig vilja att vilja vinna och att vara totalt inne i något som väcker både lycka och vrede under timmarna man står på banan.

I alla fall var det nog så jag hade lärt mig att förklara för mamma och pappa eller Fischer, de gånger något sådant hände.

Tack Hajen för ett minne för livet. Tro mig, jag skäms fortfarande ibland då jag tänker på hur omogen man var.

Att ta rätt beslut pÃ¥ banan – Fiddes filosofi

En stor stor skillnad i dagens juniortennis jämfört med min tid på 90-talet är framför allt 2 saker enligt mitt sätt att se på tennisen.

1) Det är en stor brist pÃ¥ “tänkande spelare” därute. I princip alla spelar nästan samma typ av tennis oavsett tekniska och fysiska förutsättningar. PÃ¥ min tid fanns det väldigt mÃ¥nga varierande stilar och mÃ¥nga rena bolltalanger utan den bästa tekniken var framgÃ¥ngsrika för att de kunde vinna en match med skallen. Det var sÃ¥ mycket schack ute pÃ¥ juniortävlingarna. Det fanns även mÃ¥nga mindre talangfulla rent bollsinnemässigt men med en otroligt bra inställning och ett jävlaranamma. SÃ¥ mÃ¥nga varierande spelare som utgick frÃ¥n sina förutsättningar och blev sÃ¥ bra som möjligt utifrÃ¥n det. Vi hade säkert 10 spelare i varje Ã¥ldersklass som var pÃ¥ gränsen att kunna bli proffs o leva pÃ¥ sin sport. I vissa Ã¥ldersklasser ännu fler.

2) Uppträdandet och attityden är på en nivå som skrämmer mig, allvarligt talat. Jag undrar om det är ett fundamentalt fel i uppfostran och i ungdomars vardag och sociala liv idag som präglar deras attityd. Finns det för mycket saker att välja mellan? Datorer, tv-spel etc etc?

Det är så mycket gnäll på ett negativt sätt som i de allra flesta fallen bara gynnar motståndaren. Många är som öppna böcker där de visar exakt hur de känner och motståndaren bara kan suga i sig confidence. På min tid var det oftast ett högt utbrott och i värsta fall ett racket i väggen i ilska, och sen knöt man näven i fickan och körde vidare. Det fanns många arga spelare, men väldigt få gnällspikar som sprang runt och var mesiga.

Det är väldigt generaliserat skrivet, jag vet, men det jag är ute efter är de stora linjerna i skillnaderna mellan nu och då inom juniortennisen.

Jag säger inte att slänga racketen i väggen är något man skall förespråka, men vad jag försöker säga är att det är bättre att avreagera sig på riktigt en gång om man är arg därute, än att springa runt och gnälla som ett litet bortskämt barn och visa böjda ryggar, fjantiga kommentarer om motståndarens tur eller att slå bort 5 bollar av rent ointresse för att man springer runt och surar och beter sig som ett dagisbarn. Gör ledarna sitt jobb här eller behöver vi hårdare tyglar om vad som är okej eller inte? Jag vet inte, jag spekulerar.

Jag pratar inte om spelare i 10-årsåldern här. Jag pratar om juniorer hela vägen upp till 18 åringar och hela vägen upp till de bästa i Sverige. Givetvis finns det undantag både idag och på min tid. Jag har sett några juniorer som verkligen känns genuina och seriösa och tänkande i sin tennis, men den absoluta merparten följer tyvärr inte det mönstret. På min tid var det precis tvärtom.

Att tänka tennis ute på banan, att ta rätt beslut är enligt mitt sätt att se tennis det avgörande för framgång, då man kommer till en viss nivå rent fysiskt och tekniskt. Att veta varför man inte går för en vinnare i ett visst läge och att veta varför man går för en vinnare i ett annat läge. Att knyta en näve vid rätt tillfälle för att visa att man är kungen på banan och inte tänker vika ner sig. Att veta varför man kickar in en första serve med god marginal och att veta varför man går för en trygg och säker retur är något som alla juniorer från tidig ålder måste utbildas i för att ta svensk tennis tillbaka till toppen igen.

För mig har två personer betytt allt i hur jag lärde mig spela tennis. Leffe Karlsson lärde mig väldigt mycket om positivt tänkande, att ha kul och att behålla fötterna på jorden oavsett om man spelade bra eller dåligt. Han lärde även ut en bra grundläggande teknik. Tack Leffe för det.

Fidde Rosengren däremot var något alldeles unikt, dels tekniskt där han var otroligt pedagogisk, bra och envis med ett enormt engagemang. Men det som utmärkte Fidde mest tycker jag är hans näst intill maniska tjat om att tänka och ta rätt beslut. Han lärde mig egentligen allt om hur att agera i en match. Just att ta de besluten jag nämnt här ovan. Än idag, drygt 15 år efter att jag flyttade från Växjö så är det Fiddes filosofi som jag själv försöker tjata och lära ut till de grabbar som jag kör med. Det är dessutom den filosofin och hans lärdom om hur att välja rätt på banan jag fortfarande tänker på i min egen tennis och som gjort att jag återigen kunnat komma upp till en hyfsat hög nivå, trots att jag var utanför tennisen i 10 år och snart fyller veteran. Att höra Fidde på Viasat under de matcher han kommenterar påminner mig så mycket om vad han sade till oss i Team Mats Wilander under våra år ihop. Under alla träningar, på alla resor och innan och efter alla matcher.

Nu när Fidde inte reser som tränare på touren längre så är det ett måste för svensk tennis att få tillbaka honom i ett större perspektiv än Växjö TS tycker jag. Om inte som tränare eller coach för ett antal spelare i ett team eller landslag så åtminstone som högst ansvarig för utbildningen av landets chefstränare. Det är en tillgång som bara måste utnyttjas.

Sammafattningsvis av detta inlägg vill jag pÃ¥peka att jag inte vill vara en negativ kraft som tar död pÃ¥ dagens juniorer. Men jag ser alltför klart sÃ¥ pass stora fundamentala skillnader i inställning, uppträdande och framför allt taktiskt utövande och kunnande i dagens juniortennis. Jag tror inte vi har färre talanger idag. Tennisskolorna är överfulla av barn och ungdomar. Vi mÃ¥ste bara börja frÃ¥n noll igen i utbildningen och “uppfostran” av dessa talanger. Jag hoppas att den passion och engagemang som EllagÃ¥rds TK genom Leffe Karlsson och Växjö TS genom Fidde Rosengren (och självklart Ã…ke Magnusson) fortfarande finns därute i vÃ¥ra klubbar.

Kör hårt ungdomar. Titta på så mycket tennis ni kan. Se och lär och improvisera vad ni ser av andra spelare. Både proffs och andra juniorer. Häng på klubben och ta alla tillfällen som finns då en ledig bana dyker upp. Egen träning, spontan träning är det allra allra viktigaste.

Ni kan en fredag kväll hänga pÃ¥ klubben och köra en match med fel hand mot er bästa tenniskompis. Ni kan köra en match med bara en serve. Ni kan köra en match med bara slice pÃ¥ backhand eller vad som helst ni tycker är roligt. Ni kan bestämma er för att slÃ¥ bollen 200 ggr över nät och om ni lyckas gÃ¥ och dela pÃ¥ en pizza som belöning efterÃ¥t. Allt sÃ¥dant här gjorde jag själv, dag ut och dag in utöver min dagliga träning pÃ¥ klubben som 12-15 Ã¥ring. Ofast med Limpan pÃ¥ andra sidan nät. Men sÃ¥ gick vi bÃ¥da frÃ¥n mediokra 12-Ã¥ringar till Sverigeelit som 16-18 Ã¥ringar, mest bara pÃ¥ rent intresse. Jag tror inte vi var sÃ¥ unika rent talangmässigt utan vi lärde oss tennis genom att ta alla tillfällen som fanns att spela….och självklart senare med väldigt bra instruktörer ocksÃ¥.

Men säg inget till Fidde om den där pizzan bara…det kan ni hÃ¥lla för er själva.