Eldsjälar och fler team – tillsammans blir vi starkare

Att det råder feber i tennissverige kan knappast ha passerat någon. Catella Swedish Open hade ett nytt rekordår och det blev ett enormt lyft för Collector Swedish Open veckan innan, jämfört med de år som tävlingen spelats i Stockholm.

Vi har sått under ett antal år och nu gäller det att vara extremt duktiga på att även skörda då vi har fått en ny chans för tennisen i landet. Det finns så många därute i klubbarna men även centralt på regionerna och förbundet som jobbar som galningar för att ta oss tillbaka till högsta världselit som nation igen.

Catella valde att fortsätta sitt samarbete med Svensk tennis vilket är glädjande och som jag personligen tror har mycket att göra med de senaste månadernas framgångar. Alla vet att Magnus Norman varit en katalysator i det arbetet och att han är en eldsjäl som brinner för Svensk tennis kan inte nog understrykas. Det finns som jag just nämnde även många eldsjälar runt om i landet som viker sitt liv åt denna sport, via jobb i klubbar eller andra funktioner inom tennisen. Dessa jobbar mycket i det tysta. Catellas pris, Gunnar Rylanders hederspris, som de delade ut under finalhelgen i Catella Swedish Open är ett bra sätt att uppmärksamma dessa människor. I år gick priset till Jonas Belfrage, en eldsjäl från Danderyds TK.

Förra årets vinnare, som jag känner personligen och som vikt sitt liv åt Brottkärrs TF utanför Göteborg heter Norbert Johansson. Han var även i år hjärtat bakom tävlingen jag spelade förra veckan och Norpan förtjänar allt beröm som bara går att få.

En person som jag gärna skulle se som vinnare nästa år och som det vore på gränsen till tragiskt om han inte fick det är Växjö TS´eldsjäl och tennisälskare Åke Magnusson. Åke har jobbat under så många år att man tappat räkningen och han viker sitt liv åt Smålandstennisen i allmänhet och sin älskade klubb Växjö TS i synnerhet.

Det finns mängder av såna här människor, både unga och äldre som lägger grunden till att vi skall kunna vara en nation att räkna med under många decennier framöver. Det samtliga har gemensamt är att de jobbar antingen idellt eller till en hyfsad lön, men i vilket fall som helst jobbar många många fler timmar än vad som kan förväntas av dem.

Tillbaka till elitsatsningen då. Vad skall vi göra utöver det förbundet står för, rent elitmässigt? Team Catella är ett suveränt sätt att ta tillvara på ett antal av de som vi tror och hoppas är så pass bra att de kan ha tennisen som yrke i framtiden och kanske stå där och bära den svenska overallen i Davis Cup eller OS.

Men vi behöver fler team!! Och som alla vet så krävs det pengar för att åstadkomma det. Ett nationellt tenniscenter, en nationell akademi är också något jag tror skulle vara en framtida väg. Inte nödvändigtvis behöver det innebära att ungdomar bor där året runt och flyttar hemifrån med allt vad det kan innebära. Jag vet själv av erfarenhet att det är väldigt tveksamt om man som 14,15 eller ens 16-åring klarar av det rent mentalt så att det gynnar ens tennis.

Men tänk om vi kunde ha flera team. Ett team Björn Borg, ett team Stefan Edberg, ett team Jonas Björkman, ett team Thomas Johansson och kanske ett nytt annorlunda team Mats Wilander. Jag säger inte att dessa personer nödvändigtvis måste sponsra dessa team ekonomiskt ur egen ficka, även om det vore en dröm. Jag säger inte heller att de måste vara med som tränare dagligen eller veckovis rent personligen. Men vore det inte en idé att deras namn och ett par veckors engagemang varje år samt som konstanta mentorer skulle ha en dragningskraft hos företagen därute som sitter på sponsorbudgetar och idag väljer andra sporter. Det är bara en tanke och fråga som gnager hos mig.

Sättet som Team Catella verkar bli marknadsfört nu med Magnus som rådgivare och med Thomas Enqvist som sportsligt ansvarig utåt och självklart kommer lägga ett antal veckor per år på verksamheten tror jag är lockande, rent marknadsföringsmässigt och ger i den frågan och medialt en trygghet för Catella. Sen vet alla att även bakom dem så kommer ett antal kompetenta människor att jobba häcken av sig, lite mer i det tysta, rent medialt för att göra den team-satsningen till en fortsatt framgång. Julle Demburg har styrt skutan länge och vikt i princip sitt liv åt svensk juniortennis. Johan Kareld och Lars Anders Wahlgren har lite mer i det tysta också arbetat stenhårt för sin uppgift.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att se lite bredare än de som idag är rankade 1 eller 2a i sin ålderklass. Det är där mina tankar med fler team kommer in. Att som 15 eller 16 åring tillhöra de 3 bästa i sin åldersklass betyder absolut inte automatiskt att man som 20, 21 eller 22 åring fortfarande är bättre eller har större chans att under många år kunna leva på sin tennis än låt säga en som idag är rankad som 5a eller kanske 13e man i sin åldersklass. Visst, ålderskullarna är smalare idag än på min tid. Det vet också alla om att vi hade 15-20 man i varje åldersklass som hävdade sig bra redan som 15-16 åringar nordiskt och även till viss del europeiskt.

Jag är ocksÃ¥ en motstÃ¥ndare till den relativt stora Ã¥ldersfixeringen, eller i alla fall klara Ã¥ldersgränsen det Ã¥ret en spelare fyller 19 Ã¥r och blir seniorer. Ofta blir det sÃ¥ att mÃ¥nga dÃ¥ glöms bort av förbundet och klubbarna och fÃ¥r klara sig helt pÃ¥ egen hand. Det kanske är de 3-4 viktigaste Ã¥ren som dÃ¥ väntar för att ta steget och kunna bli ATP-spelare. Det är ocksÃ¥ en Ã¥lder dÃ¥ väldigt mycket annat händer i form av att man “bli vuxen” och dras Ã¥t andra intressanta saker som lätt kan ta bort fokus frÃ¥n tennisen, särskilt om det gÃ¥r lite trögt. Jag vet att Team Catella varit bra pÃ¥ detta och kommer vara fortsatt bra pÃ¥ att inte stirra sig blinda pÃ¥ Ã¥lder men med mer pengar och fler team skulle vi kunna lägga pengar även pÃ¥ fler 19-23 Ã¥ringar som vi tror pÃ¥. Detsamma gäller även Ã¥t motsatt hÃ¥ll att redan tidigt kunna ha en 11-12 Ã¥ring i ett team för att frÃ¥n tidig Ã¥lder ges alla möjligheter och lägga grunden för en tennisframtid.

Jag tror att fler team med fler duktiga ungdomar skulle göra att vi får ännu större chans att få fram fler framtida ATP-spelare. Ett team behöver inte vara likamed att ta bort spelarna från sina hemmaklubbar. Ett team kan ha en ansvarig, precis som i Catella-fallet som kanske har spelarna i de olika teamen låt säga 6 veckor per år för träning och läger. Vidare kan teamet resa ihop kanske ytterligare 6 veckor per år. Det återstår då alltså 40 veckor per år där spelarna kommer vara hemma i sina klubbar och träna på som vanligt. En bra och professionell dialog mellan team-ledarna och klubbtränarna är givetvis en förutsättning där gemensamma mål och ramar om respektive spelare måste finnas.

Jag är säker på att förbundet arbetar för fulla muggar med att hitta ännu fler sponsorer och pengar men jag har inte insyn i det så jag kan varken kritisera eller hylla vad som händer. Jag bara förutsätter och vet att det arbetas stenhårt för att hitta mer pengar.

Tänk om vi kunde ha 5-6 stycken team med 6-8 spelare i varje team som får dessa extra chanser och möjligheter till läger och resor ihop med de mest lämpade ledarna och helst många före detta ATP-proffs som är dessa ungdomars förebilder. Inget säger att en f.d ATP-spelare är en bra tränare eller ledare automatiskt men jag skulle gärna se att många fler än Magnus och Thomas Enqvist lägger en stor del av sin tid på det. Jonas Björkman gör också ett stort jobb i och med SEB Next generation och jag har säkert glömt några andra som lägger sin tid på detta. Men en mix av f.d spelare på hög elitnivå i kombination med erfarna tränare och yngre duktiga tränare och ledare i dessa team-konstellationer tror jag är en bra idé.

Men som slutsats kan jag väl avrunda med att sammanfatta detta med att det behövs mer pengar, mycket mer pengar för att få till dessa satsningar. Och glöm aldrig att utan den grund och det engagemang som görs i det tysta av sådana som Norbert, Jonas och Åke så skulle vi inte han någon minsta möjlighet att finnas på tennisens världskarta.

Tillsammans skall vi alla jobba för att bygga det nya tennissverige…..jag är med och gör en hel del ideella insatser….

….är du??

…fortsättning student 2009

Ni som läste tankarna frÃ¥n den tennisspelande studenten fÃ¥r här en fortsättning, fast denna gÃ¥ngen är det en annan kille som stÃ¥r för tankarna. Denna man, 27 Ã¥r var ocksÃ¥ intresserad av annat än tennis omkring sin studentperiod…vad hände sen?

“2 veckor kvar innan semestern äntligen börjar igen. SÃ¥ trött pÃ¥ detta jobbet. DÃ¥ jag var mindre drömde jag om att jobba i en sportaffär. Nu efter 6 Ã¥r i samma butik, 5 dagar varannan vecka och 6 dagar varannan vecka inser jag att drömmen inte var annat än skräp. Visst, jag fÃ¥r ut en okej lön. Kan betala min hyra, mina kläder, har dessutom rabatt här i butiken och sparar varje Ã¥r ihop till en eller ett par semestrar med grabbarna. Men hur kul börjar det bli? Känns som jag gjort allt det där och är trött pÃ¥ charterresorna, burning samboca i käften och patetiska inkastare som lockar in oss redan efter lunch med en gratis öl och ett järn. Vad är meningen? Vad var det jag längtade efter dÃ¥ jag plötsligt bara sket i min tennis, 19 Ã¥r gammal. Jag var ju lovande, bland de bästa i Sverige faktiskt.

Tog studenten 2001. Den sommaren dÃ¥ jag skulle haft möjlighet Ã¥ka iväg med team future, allt betalt, resande coach, bästa sparringen i landet och fullt av tävlingar hela sommaren. Man sa att om jag inte lyckades med proffsplanerna sÃ¥ skulle 4 Ã¥r fritt pÃ¥ college Ã¥tminstone ge mig ytterligare en möjlighet med min tennis, kombinerat med studier och en universitetsutbildning. Helt gratis dessutom. Vad gjorde jag? Jag vände alla ryggen och brann mer för att sova till 11 varje morgon och sen bara hänga pÃ¥ badet med mina polare utanför tennisen. Vi skulle dessutom Ã¥ka till Gotland det Ã¥ret. Det gjorde vi ocksÃ¥. Slutade i katastrof, även om vi hade sjukt kul…tyckte jag dÃ¥ i alla fall.

Hur kunde jag vara sÃ¥ förbannat dum i skallen? Vad tänkte jag med? Varför fick mig ingen att förstÃ¥ vad jag tog för riktning i livet? Helskotta, här sliter jag i en butik frÃ¥n morgon till kväll nästan varenda dag, och jag gnällde pÃ¥ att springa och gymma en timme om dagen under den tid jag satsade pÃ¥ tennis. Hur f-n kunde jag tycka det var jobbigt? Idag skulle jag göra det alla dagar i veckan, med ett leende pÃ¥ läpparna, bara jag slapp den här misären. Alla puckade kunder, alla ungar som kommer in och provar saker och lÃ¥ter mig vika ihop och städa upp och ändÃ¥ vara trevlig och säga “välkommen Ã¥ter” 110 ggr / dag.  Alla förortsgrabbar som kommer in och försöker stjäla, senast igÃ¥r jagade jag ikapp en kille uppför Kungsgatan som snott en Nike-tröja. Herregud, 2 pass tennis och lite fys. Drömmen! Varför förstod jag inte?

SÃ¥g lottningen till Wimbledon igÃ¥r. Hittade totalt 16 namn i lottingen till kval- och huvudtävling jag vann mot mellan 15-18 Ã¥rs Ã¥lder. De grabbarna fattade galoppen redan dÃ¥. Inte jag. Tyckte jag var för lÃ¥ngt efter runt studenten. Andra hade tagit ATP-poäng redan, jag hade noll. Inte kunde jag bli nÃ¥got. Och vilket hästjobb som krävdes. Träna varje dag nästan. Resa och spela tävlingar. Nej att skaffa egna pengar och bara dra till Gotland med polarna var coolare…..trodde jag. Ã…ngesten väller inifrÃ¥n och ut. Ska jag sjukskriva mig resten av dagen? Söka upp en terapeut kanske? Vad gjorde jag med mitt liv? Ännu en sommar framför mig totalt meningslös. Midjan börjar dallra, magrutorna är borta. Konditionen som var mitt signum finns inte där längre. Fan, det är försent. Samtidigt ser jag och hör jag om mÃ¥nga av mina tidigare schyssta konkurrenter. De har kvar tennislivet. Vissa har varit proffs nÃ¥gra Ã¥r nu. Spelar ihop pengar i Tyskland och Frankrike, pÃ¥ seriespel, sÃ¥ de har rÃ¥d att kuska runt jorden pÃ¥ futures och challengers. De fÃ¥r i alla fall göra det roligaste som finns, spela tennis och umgÃ¥s med likasinnade.

Hörde att Filip hade träffat Lundkvist och Hogerbaum förra veckan i stan. De var hemma från college. Gick tydligen bra för dem. Bodde i Florida och snart klara med en varsin sportjournalist-utbildning. Tydligen grymma i dubbel också, semi i NCAA i år. Petra och Vickan, mina bäsa tjejkompisar på den tiden,  kom ju hem förra året. De var i Californien i 4 år. Båda färdiga jurister och båda fått jobb på advokatbyrå i Sthlm. Spelar visst tennis ett par dagar i veckan och gör det bra. Tappat kontakten med båda två. Saknar dom faktiskt känner jag. Vi hade hur kul som helst ihop. Saknar alla känns det som. Vi var ju som en stor släkt hela tennisstimmet av ungdomar.

Hur kunde jag vara sÃ¥ naiv som 19-Ã¥ring? Tänk om det finns killar och tjejer i liknande situation idag, som jag kände dÃ¥? Nej knappast, knappast kan nÃ¥gon annan vara sÃ¥ omogen och kortsiktig…..eller?

Jag slängde bort allt känns det som. Fine, livet är okej som det är nu, men var är kickarna? Kicken att vara riktigt bra på någonting. Kicken att vinna matcher. Kicken att fullkomligt dyngsur av svett slå in matchbollen till 7-6 i avgörande. Kicken att se världen och kicken att veta att man är sedd som den stora tennistalangen i byn. Kicken att Stefan Edberg nämnde mig i en artikel en gång om vilka unga han tror är svensk tennis framtid.

Lunchen är slut, orkar inte diska tallriken i personalrummet, ngn annan fÃ¥r göra det. Dags att gÃ¥ ut pÃ¥ butiksgolvet igen, möta kunder, sälja inlines och joggingskor till kreti och pleti…..solen lyser och det är 26 grader ute. Och sÃ¥ har jag valt ett liv inne i en butik….

…kunde jag inte ens fatta att vara ute och träna tennis och fys i solen mÃ¥ste vara det enklaste och bekvämaste jobb som faktiskt finns…även om det regnade ibland sÃ¥ skulle jag göra vad som helst för att Ã¥ter vara 19 Ã¥r och veta vad jag idag vet. Att jobba för att kunna Ã¥ka pÃ¥ charterresor tvÃ¥ gÃ¥nger om Ã¥ret var liksom inte den bilden jag sÃ¥g dÃ¥ jag stod där med studentmössan i handen.

Jag trodde det var det verkliga drömlivet, egen lön och eget jobb. Slippa ta ut mig pÃ¥ banan och i skogen varje dag…..nu inser jag att jag hade fel…hoppas alla dagens juniorer förstÃ¥r bättre. Men för mig är det försent

…alldeles försent…”

Kör er fys redan på morgonen

Jag vet att många därute av juniorerna inte tycker att fysträningen är någon höjdpunkt i tillvaron. Det var nog ett av de största skälen till att jag inte orkade satsa vidare från det år jag fyllde 20.

Det finns tyvärr inga genvägar och fysen är en otroligt central och viktig bit för att bli bättre som tennisspelare. Det kanske inte känns så just i stunden eller är lätt att mäta, men tro mig, varje fyspass är väldigt viktigt i er utveckling till framtida bra och framgångsrika tennisspelare.

Ett tips jag tycker ni skall pröva på är att köra exempelvis er löpträning tidigt på morgonen. Ta en frukt då ni vaknar, eller exempelvis en proteindrink och ge er ut. Bara det att ni tar ett löppass på ca 30-45 minuter, låt säga 3 ggr per vecka innan skolan kommer göra er betydligt starkare och bättre på banan, men även att skoldagen blir enklare att genomföra.

Efter ett löppass, dÃ¥ kroppen verkligen är igÃ¥ng och en stadig frukost kommer ni komma till skolan pigga och fräscha. Resten av dagen är fysen redan avklarad sÃ¥ ni har inget annat än tillfredsställelse att känna under dagen att ni gjort “ert jobb”. Dessutom kan ni 100% fokusera pÃ¥ tennisträningen efter skolan och inte ha ett fyspass efter tennisen hängande över er, rent mentalt.

Pröva det. Gör det till en vana och känn efter hur skön man känner sig redan från tidigt på morgonen.

Lycka till.

——————————————————————-

Roger är nere med 2 break i 3e set. 1-1 i set. Dags att fortsätta hålla fokus på slamtrackern.

Gör tränare och ledare vad dom kan?

Hej allihopa. God fortsättning på den hittills helt magnifika påskhelgen. Jag har pendlat mellan innerstaden och skärgården. Båda miljöerna är på något sätt sagolika, i ordets allra allvarligaste mening, sådana här nästan 20-gradigt soliga dagar. Fler och fler öppnar upp sina utebanor. Såg att Haga nu både öppnat grus- samt hardcourtbanorna.

Något jag funderat på en längre tid är som ni läst tidigare engagemanget, inställningen, viljan, osv från dagens juniorer.

Nu är det dags tycker jag att granska en annan del, viktig sådan av svensk tennis utveckling; tränarna och ledarna därute i klubbarna.

Jag har själv haft förmånen att ha engagerade och passionerade tränare som verkligen tagit sitt jobb på blodigt allvar. Min fråga rakt ut är: Kan alla tränare där ute idag, se sig själv i spegeln varje morgon och känna att man gjort sitt bästa och verkligen tagit varje timme på banan seriöst och noggrant studerat och INSTRUERAT sina adepter?

Jag vet inte svaret. Jag har sett många sista åren som frenetiskt och passionerat stoppat upp sina spelare under träning och aktivt försökt lära ut någon detalj, eller bara för att berömma och belysa en bra utförd sak. Jag har sett tränare stå och tjata envist om att jobba exempelvis djupare i knäna, så spelaren i fråga nöter in det han eller hon tidigare kanske inte varit så bra på. Dessa vill jag uppmuntra och lyfta fram.

MEN. Men jag har också sett allför många, i mina ögon skräckexempel på träningstimmar ute i olika klubbar, där tränarna inte är annat än levande bollmaskiner. Allt de gör är att stå med en korg och dra iväg 100 bollar till höger och vänster utan minsta tanke eller driv att varje timme försöka utveckla den eller dem som står på andra sidan. Känslan är att de tycker de är engagerade för att de spenderar många timmar på jobbet varje dag, inte engagerade för att de utvecklar en detalj eller en stor sak på en eller flera spelare varje träningspass.

Varför är det såhär? Jag har inga svar på den frågan heller.

En av sakerna jag diskuterat bland annat med min vän och amqj-kollega, Johan Kareld är att det på vår juniortid oftast fanns få heltidsanställda tränare eller ledare ute i klubbarna. Sedan kom det tränare på kvällarna eller sen eftermiddag, som hade annat civilt jobb som huvudsyssla. Vi har spekulerat i om det kan ha varit så att det gjorde att de under kvällens 2-3 timmar fanns ett annat driv och ork till att vara engagerad på banan än då en heltidsanställd klubbtränare kliver in för sin 9e och 10:e timme en onsdagkväll och helt enkelt bara känner för att timmen skall ta slut så han kan få åka hem.

Är det inte en tanke värd att notera och diskutera?

Jag blir fullständigt galen och rasande inuti, då jag ser träningstimmar rinna iväg utan att man både som spelare och TRÄNARE har som mål att hela tiden utveckla och förbättra någonting hos sina adepter. Jag förstår helt enkelt inte hur man kan stå och titta på utan att säga till som tränare, om man ser att killen eller tjejen ex inte böjer på knäna ELLER om killen eller tjejen gör exakt rätt i något man tjatat om så personen ifråga även känner känslan då någonting stämmer precis som man sökt efter.

Om orsaken att man inte säger nÃ¥got, är att man som tränare inte själv ser vad de gör för fel….ja dÃ¥ är utmaningen för att gemensamt ta Sverige tillbaka till tennistronen betydligt svÃ¥rare än jag trott. Men med all samlad kompetens vi har skaffat oss de senaste decennierna inom tennisen har jag svÃ¥rt att tro det skulle vara sanningen.

Min vädjan till alla tränare är att varje dag ta sitt jobb på allvar, rent kvalitetsmässigt, inte kvantitetsmässigt. Ställ samma krav på er själva att vara seriösa och aktiva, som ni ställer på era spelare. Utveckla och utbilda varje dag. Det behöver inte vara nya saker. Det kan krävas tjat om en rakare arm i träffen i kanske ett halvår innan det sitter i ryggmärgen på en spelare som tidigare träffar ex sin forehand med väldigt böjd arm.

God fortsättning på påsken igen!

—————————————————————————————–

Roger Federer gifte sig igår. Bara att gratulera. Hoppas det ger någon positiv effekt på hans tennis. Första testet blir Monte Carlo kommande vecka, där RF tilldelats ett WC.

—————————————————————————————–

Tråkigt nog förlorade min gode vän Simon Aspelin ATP-dubbelfinalen i Casablanca. Det positiva var att detta var Simons första final för året och förhoppningen är att detta kan vara första steget tillbaka till den yppersta toppen på rankingen igen.

—————————————————————————————–

Rykten säger att Robin Söderling har tränat drygt 20 timmar tennis och ca 20 fys, den gågna veckan. Juniorer: Se och lär. Det är COOLT att vara seriös och träna hårt. Det är OCOOLT att hoppa över en träning eller ta en genväg i skogen på vägen hem i löpspåret.

Önskar Robin all lycka till i Monte Carlo. RS spelar redan idag sin första match mot italienaren Bollelli.

Vi hörs snart igen!!

Federers motivation

Inga större skrällar sÃ¥här lÃ¥ngt i Miami tycker jag.  De tvÃ¥ stora överraskningarna är väl att Nallen och Söderling Ã¥kte ut direkt. Vi som sÃ¥g Nalbandian mot Nadal i Indian Wells vet hur bra han är pÃ¥ att spela tennis. IgÃ¥r fick han 4 games mot Troicki. Jag tycker det är tragiskt, trÃ¥kigt och för j—igt att han har dessa toppar och dalar. InställningsfrÃ¥ga enligt mig.

Roggan vann sin första match (2a omg) easy och ställs idag klockan 18 mot tysken Kiefer. En mumsbit får vi hoppas.

Förhoppningsvis är Federer på mentalt, hela denna turnering. Ingen kan få mig att tro att han är sämre spelare rent praktiskt idag, än låt säga jämfört med finalen mot Murray i US Open eller hela vägen fram till sista set i årets Australian Open. Dels är Nadal så fruktansvärt bra just nu. I princip oslagbar de flesta dagar. Men den stora skillnaden är enligt mitt tycke, att Federer inte har den 100%iga motivationen vid varje boll eller game om ni så vill, i varje match och turnering därute längre. Det är kanske inte så märkligt. Även RF är människa, även om det oftast inte känns så=).

Det krävs så otroligt mycket att vara där Nadal är nu, rent mentalt menar jag. Men hungern som Nadal nu visar upp, var den hunger som gjorde Federer till världsetta under så många år. En nästan besatthet att vilja vinna varje titel, varje tävling vecka efter vecka. Roggan har gjort den resan. Rafas resa har just börjat. En 99%ig inställning räcker tyvärr inte, inte ens för den största, att vinna semifinaler i Masters 1000 mot ex Murray. Han kändes dock i princip 100% mot Verdasco i kvarten då han spelade och agerade otroligt imponerande, även om han borde avgjort andra set betydligt snabbare. Sen föll han ihop i 3e set mot Murren i semin. Inställning och motivation.

Vi fÃ¥r nog ställa in oss pÃ¥ att de enda gÃ¥nger vi fÃ¥r se en fulladdad Federer pÃ¥ varje boll, i varje match är vid de fyra GS-turneringarna samt vid OS i London 2012….

Därmed inte sagt att han fortfarande har stor chans att vinna varje tävling han ställer upp i. Vi talar trots allt om världens näst bästa tennisspelare. Och så länge han inte faller ihop i Grand Slam tävlingarna (19 raka semi eller bättre) så tänker åtminstone inte jag tro annat än att han och Nadal fortfarande regerar ensamma högst upp på toppen.