Sommartävlingar – inte drömmen för alla

Så börjar vårterminen i skolorna så sakta gå mot sitt slut. Enstaka prov kanske återstår för vissa innan sommarlovet är här. För andra är det bara en månads transportsträcka kvar fyllt av tomma dagar i skolan. Tid att njuta efter ett års slit.

Jag minns själv hur jag alltid var som lyckligast under maj mÃ¥ndag för jag visste vad som väntade runt hörnet; en hel sommar fylld av resor runt om i landet och utlandet pÃ¥ tävlingar. Känslan att sätta sig i folka-bussen med ett gäng kompisar för att ligga ute pÃ¥ vandrarhem, husvagnar och i enstaka fall slitna hotell. Det var drömmen. Jag minns hur vi varje dag exempelvis i Ã…hus gick till glasskiosken som lÃ¥g mellan banorna och vandrahemmet vi bodde pÃ¥. Varje dag skulle vi Ã¥tminstone fÃ¥ i oss en stor kulglass. Jag minns kommentaren frÃ¥n tjejen i kiosken dÃ¥ en kompis sade “jag vill ha 3 kulor tack”, varpÃ¥ den unga sommarjobbaren pÃ¥ bred skÃ¥nska svarade “nej jag tror det räcker med 2 för maeijina keulooor blir ni mädda peaÃ¥u” (pÃ¥ svenska; mina kulor blir ni mätta pÃ¥).

Det var morgonlöpning, morgonpass tennis, match, god kulglass och kanske en minigolf och det var så otroligt kul att ligga ute och umgås med sina vänner och att träffa nya vänner.

Men för alla är det inte bara eufori att åka ut kanske 6-7 veckor i sträck. Tyvärr även inom tennisen är det precis som i skolan många som inte känner sig som en i gänget, som inte är välkommen i den innersta gruppen och som vaknar varje morgon med en klump i magen av obehag. Som inte känner supporten ens från sina klubbkompisar då han spelar en match på en dammig grusbana i stekande sol någonstans i vårt avlånga land. Det finns även här en hierarki eller en grupp som ofta är starkare än vissa enskilda individer. Mobbing rent ut sagt. Folk som redan innan resan vet att när coachen läser upp vilka som skall bo tillsammans så väntar en suck från den rumskamrat man blivit placerad med. Förnedringen då man hör och ser detta.

Jag hatar mobbing. Var det än förekommer. Jag är så förvånad, besviken och arg att exempelvis de allra största företagen inte går ut ihop och har en enorm ständig gemensam strategi och kamp för att få bort mobbningen från skolor, dagis, fritids, idrottsklubbar och i andra sociala sammanhang.

Om landets alla dags- och kvällstidningar kan gå ut gemensamt för att föra kampen om att fria Dawit så är det deras förbannade skyldighet att även konstant ha ett samarbete och upprop om att utplåna mobbningen. Jag tror att det går med rätt krafter.

Jag vill att alla därute som läser detta och känner sig träffade eller alla andra som vet och ser och hör när det förekommer vÃ¥gar ställa sig upp och säga “det här är inte okej”. Jag vill att de tränare och ledare som ser och hör att det förekommer direkt tar tag i det och i bästa fall skickar hem de som förstör andra människors ungdom, med svansen mellan benen.

Detta inlägg är till alla er som inte just i detta nu känner längtan, glädjen och tillförsikten att få åka ut på vägarna med sina kompisar och uppleva ännu en underbar tennissommar.

Detta är till alla er som har ångest, är rädda och oroliga för vad ni skall få höra detta år om er själva i negativa ordalag.

Ni är mina hjältar…..vad alla de andra än mÃ¥ försöka fÃ¥ er att känna.