One hit wonder eller en framtida världsstjärna?

Stockholm och Östermalm sover men jag håller mig utan problem vaken fortfarande trots att vi passerat midnatt. Varför?

Jo äntligen har tv-sändningarna av Masters 1000, de nattliga dragit igång igen och Montreal bjöd ikväll på en riktig godisbit. WC-spelaren Peter Polansky pressade världsfyran Novak Djokovic till två tajta set 4-6 6-7 (6).

21 årige Polansky, rankad 210 i världen spelade bokstavligen en underbar tennis. Respektlös men med en skön ödmjuk framtoning, bländande teknik både från forehandsidan och backhandsidan. Om han jobbar på och har rätt team omkring sig skulle det vara otroligt förvånande om vi idag inte såg en framtida stjärna på tennishimlen ta några av sina första stapplande steg i de stora sammanhangen.

På tal om att han var en Wild Card spelare så hörde jag kommentator Fidde Rosengren tycka att det var helt fel att ge Daniel Berta ett WC till Swedish Open senast och att han hoppas att han får kvala både i Stockholm i oktober och i nästa års Catella Swedish Open. Fidde utgår givetvis från spelarens bästa i sina åsikter och han har tonvis med erfarenhet som jag definitivt inte har om vad som är rätt och fel angående det bästa för en ung spelare för att ta klivet ut till de stora arenorna på sikt.

Jag har svårt att själv tycka att det finns ett rätt eller fel angående denna ständigt debatterade WC-fråga i olika sammanhang. För mig känns det spontant inte som att ett par, tre veckors friplats till en stor tävling bland idel bättre och mer klara spelare skulle vara automatiskt med någonting negativt. Självklart håller jag med om att Daniel har ett stort stort steg att ta från att vara 2a i världen som junior till att vara bland världens 10o bästa spelare men att det skulle missgynna hans tennis är jag osäker på.

Det handlar väl mest om spelarens inställning och besatthet under alla dagar på året, vare sig det är på junior-Wimbledon till de tunga veckorna av mängdträning och timmar ut och timmar in i skogen och på gymet på hemmaplan?

Vidare tror jag att det handlar om spelarens förmåga att hantera ett WC, rent mognadsmässigt. Går det spelaren över huvudet så han slappnar av och tror han är färdig är det givetvis katastrofalt med massa WC:n. Men om det sporrar spelaren till att jobba ännu hårdare än 100 procent i sin satsning och en insikt om hur mycket man har kvar att jobba på för att ta sig till världseliten kan det i min värld vara en enorm boost och kick i häcken för att jobba ännu hårdare.

Dessutom kan det vara bra ur PR-synpunkt för spelaren gentemot media och sponsorer. I Daniels fall gynnade det även tävlingen och i sin tur svensk tennis tror jag i och med att så många ville se honom efter franska öppna. Det sista är ju i och för sig inte primärt något ur Daniels perspektiv men nog så viktigt för att hålla marknaden och intressenterna med pengar a jour och heta på svensk tennis som i förlängningen kan ge Daniel möjligheter till ex att ha råd med både tränare, fystränare etc etc.

Daniels som jag känner hyfsat bra som kille bÃ¥de direkt och indirekt via hans team sÃ¥ tror jag absolut pÃ¥ det senare just i hans WC-fall. Han är oerhört vaken och har stor insikt i att han har mÃ¥nga tusen timmars slit kvar och massor att arbeta pÃ¥ innan han gÃ¥tt frÃ¥n världens nästbästa junior till en världsspelare pÃ¥ ATP-touren. Det visade han inte minst genom att en timme efter förlusten mot Phau stÃ¥ och nöta backhand i över en timme pÃ¥ nedre banorna. Otroligt professionellt. Dessutom berättade bÃ¥de J Demburg och J Kareld att Daniel efter förlusten faktiskt själv sagt att han tyckte det var “otroligt lärorikt och inspirerande att nu arbeta om möjligt ännu hÃ¥rdare för att fÃ¥ uppleva detta som sin vardag i framtiden”.

Andreas Vinciguerra fick WC som rankad omkring 400 år 1999 i just Båstad och gick till Final. Pim Pim fick WC till Stockholm Open under sin tidiga karriär och ofärdig och nådde ändå top 10 i världen som 22-åring.

En som bevisligen inte lyckades ta tillvara på många chanser är Ervin Eleskovic, men jag tror att det är helt andra orsaker som ligger bakom att han ännu inte slagit igenom fullt ut. Jag tror dock att han verkligen har chansen nu med Fidde som coach, om han själv är beredd att göra det oerhört tunga och slitsamma jobbet som krävs, oavsett vilken erfaren tränare man har eller hur många WC:n man får. Ervin har i mina ögon alla möjligheter rent tekniskt, slag för slag för att bli en stor tennisspelare. Fidde tror jag har alla möjligheter att leda in Ervin på de rätta spåren för att blomma ut. För tennis det kan han lira!!

Hur som helst..jag tror inte det finns varken något rätt eller fel i denna ständigt diskuterade fråga om Wild Card.

Nu är det dags att inta soffan igen för att få njuta av att se Roger Federer göra sin första match sedan triumfen i London för en dryg månad sedan.

Dagens lunch väckte gamla minnen

När jag idag begav mig upp till IBMs huvudkontor härute i Kista möttes jag av en glad överraskning. Vi är ett riktigt stort företag, även med svenska mått mätt, om man tänker på antalet anställda. Närmare 400,000 i världen och 3-4000 i Sverige. Vad jag vill säga med detta är att det finns många kollegor man inte känner men också många man känner men sällan stöter på.

Idag begav jag mig upp den kilometer som avståndet är mellan det IBM-kontor jag huserar i till vårt s.k huvudkontor, för att äta lunch.

Både jag och Johan Westberg, (den gamla grusgnetaren som faktiskt tog hem 3 sommartourtävlingar 1996 och förmodligen är den enda svensk som gnetat ut Johan Hede) jobbar ihop på IBM och sitter på samma office och ses ofta både här och privat.

Idag stötte vi pÃ¥ vÃ¥r kollega Johan “hajen” Nilsson som jobbat pÃ¥ IBM rätt sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r nu men som vi inte sett pÃ¥ ett par Ã¥r dÃ¥ han haft en utlandstjänst men nu slagit sig till ro i Sthlm igen.

Jag lärde känna Johan N, i början på 90-talet då jag flyttade till Växjö och Team Mats Wilander. Hajen som jag från och med nu kallar honom i denna text är 3 år äldre men blev snabbt en bra kompis men även på slutet under Växjö-tiden en av våra ledare då och då på olika läger och tävlingar.

Vi hade haft ett problem i Teamet under stora delar av 1992 med att folk studsade racketen för mycket. Vi kallade det för att “knega”. Det sÃ¥g givetvis inte bra ut och det tog bort fokus frÃ¥n vÃ¥r prestation pÃ¥ banan. Jag är självklart den första att hÃ¥lla med om det, i och med att det inte var tal om att man slängde racketen en eller ett par gÃ¥nger i ilska. Nej, det hade blivit en fjantig grej att vi studsade den mest hela tiden dÃ¥ vi missade ett slag. Otroligt omoget sÃ¥klart och bra att tränarna med Fidde i spetsen bestämde sig för att göra nÃ¥gonting Ã¥t saken.

Vad vi till slut var tvungna att rätta oss efter var att de förde statistik och ett schema över racketkastningar och varje “kneg” gav 10 kr i böter.

Denna resan dÃ¥ det skulle införas gick till Ã…hus och den sÃ¥ underbart klassiska tävlingen pÃ¥ Sveriges vackra ostkust där banorna ligger ett stenkast frÃ¥n stranden. Ledare pÃ¥ resan var Johan “Hajen” Nilsson.

Ni som har varit i Ã…hus vet att den lilla “baracken” eller stugan, för att vara artig mot Ã…hus TK, ligger just bredvid bana 1. Ni som har ännu fler detaljerade minnesbilder av stället vet att det finns smÃ¥ smÃ¥ fönster i omklädningsrummet, men rätt sÃ¥ högt upp sÃ¥ man mÃ¥ste ställa sig pÃ¥ bänken i omklädningsrummet för att se ut till bana 1.

Hur som helst så hade vi skött oss mer än exemplariskt under veckan. Resultaten hade gått vår väg i Växjö TS. Jag lyckades faktiskt vinna 18-årsklassen och slog i finalen min vän och klubbkompis David Winberg, 7-5 6-2. För övrigt den enda gången jag lyckades slå David som just denna sommar var enorm. Som kuriosa kan nämnas att han vann Båstads 18-årsklass, ett år ung och erhöll ett WC till kvalet i Swedish Open.

Hajens block var nog i princip tomt på streck .(som ritades som staket..ni vet..4 streck lodrätt och sedan ett diagonalt som utgjorde ett staket om 5 kneg).

Då jag och Jesper Boberg skulle spela dubbel en av de sista dagarna var vi på gott humör och spelade okej. Tror till och med att vi ledde matchen stort, men något i oss gjorde att vi av ren vana vid den tiden saknade att studsa våra racketar. Men Hajen var respektingivande och likt goda katolska tonårstjejer skötte vi oss exemplariskt.

SÃ¥ plötsligt ser vi att Hajen lämnar läktaren för att gÃ¥ in pÃ¥ toaletten i omklädningsrummet. DÃ¥ händer förmodligen blande det mest omogna en 17 Ã¥rig tennisspelare kan göra. Vi börjar helt plötsligt knega och knega vÃ¥ra racketar…löst i och för sig, för att undvika att spräcka ramen och skamset antingen ringa vÃ¥ra föräldrar eller sponsorer av racketarna och be om nya, men ändÃ¥. Vi knegade efter varenda boll, vare sig vi vann eller förlorade poängen. Vi skrattade glatt och vÃ¥r humor och vÃ¥ra klubbkompisar skrattade pÃ¥ sidan. De övriga spelarna frÃ¥n andra klubbar fattade ingenting och tyckte förmodligen mest att vi var dumma i huvudet.

Men vad vi inte anade var att vi hade en ledare med ett större intellekt än både jag och Jesper tillsammans. Han hade lurat oss. Totalt!!

Tror ni han gick pÃ¥ toaletten? Nej…han gick kallt in i omklädningsrummet och ställde sig pÃ¥ bänken och tittade ut genom de smÃ¥ fönstren och fick nog skÃ¥da precis det han sökte efter. Herregud. Han visste väl att varken Fidde eller Ã…ke skulle tro pÃ¥ honom om han kom hem med ett tomt block utan kneg. De skulle förmodligen tro att Hajen, som var kompis med oss, trots att han var nÃ¥gra Ã¥r äldre, helt enkelt hÃ¥llt oss bakom ryggen och sagt att vi skött oss exemplariskt, vad som än skulle ha hänt.

Så Hajen fick sig en rejäl skrattsalva därinne då vi helt tankelöst stod på bana 1 och knegade och knegade.

Då han kom ut igen blev vi plötsligt de unga katolska småflickorna igen och skötte oss perfekt.

Efter matchen väntade sedan en rejäl utskällning och ett helt A4-papper av blyerts-staket.

Jag kan säga att samtalet hem för att förklara den saken gärna hade bytts ut mot 100 samtal hem om att man hade spräckt sina ramar i rent vrede.

Någonstans kan ju ändå en spräckt racket bottna i en sjuklig vilja att vilja vinna och att vara totalt inne i något som väcker både lycka och vrede under timmarna man står på banan.

I alla fall var det nog så jag hade lärt mig att förklara för mamma och pappa eller Fischer, de gånger något sådant hände.

Tack Hajen för ett minne för livet. Tro mig, jag skäms fortfarande ibland då jag tänker på hur omogen man var.

Att ta rätt beslut pÃ¥ banan – Fiddes filosofi

En stor stor skillnad i dagens juniortennis jämfört med min tid på 90-talet är framför allt 2 saker enligt mitt sätt att se på tennisen.

1) Det är en stor brist pÃ¥ “tänkande spelare” därute. I princip alla spelar nästan samma typ av tennis oavsett tekniska och fysiska förutsättningar. PÃ¥ min tid fanns det väldigt mÃ¥nga varierande stilar och mÃ¥nga rena bolltalanger utan den bästa tekniken var framgÃ¥ngsrika för att de kunde vinna en match med skallen. Det var sÃ¥ mycket schack ute pÃ¥ juniortävlingarna. Det fanns även mÃ¥nga mindre talangfulla rent bollsinnemässigt men med en otroligt bra inställning och ett jävlaranamma. SÃ¥ mÃ¥nga varierande spelare som utgick frÃ¥n sina förutsättningar och blev sÃ¥ bra som möjligt utifrÃ¥n det. Vi hade säkert 10 spelare i varje Ã¥ldersklass som var pÃ¥ gränsen att kunna bli proffs o leva pÃ¥ sin sport. I vissa Ã¥ldersklasser ännu fler.

2) Uppträdandet och attityden är på en nivå som skrämmer mig, allvarligt talat. Jag undrar om det är ett fundamentalt fel i uppfostran och i ungdomars vardag och sociala liv idag som präglar deras attityd. Finns det för mycket saker att välja mellan? Datorer, tv-spel etc etc?

Det är så mycket gnäll på ett negativt sätt som i de allra flesta fallen bara gynnar motståndaren. Många är som öppna böcker där de visar exakt hur de känner och motståndaren bara kan suga i sig confidence. På min tid var det oftast ett högt utbrott och i värsta fall ett racket i väggen i ilska, och sen knöt man näven i fickan och körde vidare. Det fanns många arga spelare, men väldigt få gnällspikar som sprang runt och var mesiga.

Det är väldigt generaliserat skrivet, jag vet, men det jag är ute efter är de stora linjerna i skillnaderna mellan nu och då inom juniortennisen.

Jag säger inte att slänga racketen i väggen är något man skall förespråka, men vad jag försöker säga är att det är bättre att avreagera sig på riktigt en gång om man är arg därute, än att springa runt och gnälla som ett litet bortskämt barn och visa böjda ryggar, fjantiga kommentarer om motståndarens tur eller att slå bort 5 bollar av rent ointresse för att man springer runt och surar och beter sig som ett dagisbarn. Gör ledarna sitt jobb här eller behöver vi hårdare tyglar om vad som är okej eller inte? Jag vet inte, jag spekulerar.

Jag pratar inte om spelare i 10-årsåldern här. Jag pratar om juniorer hela vägen upp till 18 åringar och hela vägen upp till de bästa i Sverige. Givetvis finns det undantag både idag och på min tid. Jag har sett några juniorer som verkligen känns genuina och seriösa och tänkande i sin tennis, men den absoluta merparten följer tyvärr inte det mönstret. På min tid var det precis tvärtom.

Att tänka tennis ute på banan, att ta rätt beslut är enligt mitt sätt att se tennis det avgörande för framgång, då man kommer till en viss nivå rent fysiskt och tekniskt. Att veta varför man inte går för en vinnare i ett visst läge och att veta varför man går för en vinnare i ett annat läge. Att knyta en näve vid rätt tillfälle för att visa att man är kungen på banan och inte tänker vika ner sig. Att veta varför man kickar in en första serve med god marginal och att veta varför man går för en trygg och säker retur är något som alla juniorer från tidig ålder måste utbildas i för att ta svensk tennis tillbaka till toppen igen.

För mig har två personer betytt allt i hur jag lärde mig spela tennis. Leffe Karlsson lärde mig väldigt mycket om positivt tänkande, att ha kul och att behålla fötterna på jorden oavsett om man spelade bra eller dåligt. Han lärde även ut en bra grundläggande teknik. Tack Leffe för det.

Fidde Rosengren däremot var något alldeles unikt, dels tekniskt där han var otroligt pedagogisk, bra och envis med ett enormt engagemang. Men det som utmärkte Fidde mest tycker jag är hans näst intill maniska tjat om att tänka och ta rätt beslut. Han lärde mig egentligen allt om hur att agera i en match. Just att ta de besluten jag nämnt här ovan. Än idag, drygt 15 år efter att jag flyttade från Växjö så är det Fiddes filosofi som jag själv försöker tjata och lära ut till de grabbar som jag kör med. Det är dessutom den filosofin och hans lärdom om hur att välja rätt på banan jag fortfarande tänker på i min egen tennis och som gjort att jag återigen kunnat komma upp till en hyfsat hög nivå, trots att jag var utanför tennisen i 10 år och snart fyller veteran. Att höra Fidde på Viasat under de matcher han kommenterar påminner mig så mycket om vad han sade till oss i Team Mats Wilander under våra år ihop. Under alla träningar, på alla resor och innan och efter alla matcher.

Nu när Fidde inte reser som tränare på touren längre så är det ett måste för svensk tennis att få tillbaka honom i ett större perspektiv än Växjö TS tycker jag. Om inte som tränare eller coach för ett antal spelare i ett team eller landslag så åtminstone som högst ansvarig för utbildningen av landets chefstränare. Det är en tillgång som bara måste utnyttjas.

Sammafattningsvis av detta inlägg vill jag pÃ¥peka att jag inte vill vara en negativ kraft som tar död pÃ¥ dagens juniorer. Men jag ser alltför klart sÃ¥ pass stora fundamentala skillnader i inställning, uppträdande och framför allt taktiskt utövande och kunnande i dagens juniortennis. Jag tror inte vi har färre talanger idag. Tennisskolorna är överfulla av barn och ungdomar. Vi mÃ¥ste bara börja frÃ¥n noll igen i utbildningen och “uppfostran” av dessa talanger. Jag hoppas att den passion och engagemang som EllagÃ¥rds TK genom Leffe Karlsson och Växjö TS genom Fidde Rosengren (och självklart Ã…ke Magnusson) fortfarande finns därute i vÃ¥ra klubbar.

Kör hårt ungdomar. Titta på så mycket tennis ni kan. Se och lär och improvisera vad ni ser av andra spelare. Både proffs och andra juniorer. Häng på klubben och ta alla tillfällen som finns då en ledig bana dyker upp. Egen träning, spontan träning är det allra allra viktigaste.

Ni kan en fredag kväll hänga pÃ¥ klubben och köra en match med fel hand mot er bästa tenniskompis. Ni kan köra en match med bara en serve. Ni kan köra en match med bara slice pÃ¥ backhand eller vad som helst ni tycker är roligt. Ni kan bestämma er för att slÃ¥ bollen 200 ggr över nät och om ni lyckas gÃ¥ och dela pÃ¥ en pizza som belöning efterÃ¥t. Allt sÃ¥dant här gjorde jag själv, dag ut och dag in utöver min dagliga träning pÃ¥ klubben som 12-15 Ã¥ring. Ofast med Limpan pÃ¥ andra sidan nät. Men sÃ¥ gick vi bÃ¥da frÃ¥n mediokra 12-Ã¥ringar till Sverigeelit som 16-18 Ã¥ringar, mest bara pÃ¥ rent intresse. Jag tror inte vi var sÃ¥ unika rent talangmässigt utan vi lärde oss tennis genom att ta alla tillfällen som fanns att spela….och självklart senare med väldigt bra instruktörer ocksÃ¥.

Men säg inget till Fidde om den där pizzan bara…det kan ni hÃ¥lla för er själva.