…fortsättning student 2009
June 23, 2009 by alsterback
Filed under Svensk juniortennis, Tennis, Tennisföräldrar
Ni som läste tankarna från den tennisspelande studenten får här en fortsättning, fast denna gången är det en annan kille som står för tankarna. Denna man, 27 år var också intresserad av annat än tennis omkring sin studentperiod…vad hände sen?
“2 veckor kvar innan semestern äntligen börjar igen. Så trött på detta jobbet. Då jag var mindre drömde jag om att jobba i en sportaffär. Nu efter 6 år i samma butik, 5 dagar varannan vecka och 6 dagar varannan vecka inser jag att drömmen inte var annat än skräp. Visst, jag får ut en okej lön. Kan betala min hyra, mina kläder, har dessutom rabatt här i butiken och sparar varje år ihop till en eller ett par semestrar med grabbarna. Men hur kul börjar det bli? Känns som jag gjort allt det där och är trött på charterresorna, burning samboca i käften och patetiska inkastare som lockar in oss redan efter lunch med en gratis öl och ett järn. Vad är meningen? Vad var det jag längtade efter då jag plötsligt bara sket i min tennis, 19 år gammal. Jag var ju lovande, bland de bästa i Sverige faktiskt.
Tog studenten 2001. Den sommaren då jag skulle haft möjlighet åka iväg med team future, allt betalt, resande coach, bästa sparringen i landet och fullt av tävlingar hela sommaren. Man sa att om jag inte lyckades med proffsplanerna så skulle 4 år fritt på college åtminstone ge mig ytterligare en möjlighet med min tennis, kombinerat med studier och en universitetsutbildning. Helt gratis dessutom. Vad gjorde jag? Jag vände alla ryggen och brann mer för att sova till 11 varje morgon och sen bara hänga på badet med mina polare utanför tennisen. Vi skulle dessutom åka till Gotland det året. Det gjorde vi också. Slutade i katastrof, även om vi hade sjukt kul…tyckte jag då i alla fall.
Hur kunde jag vara så förbannat dum i skallen? Vad tänkte jag med? Varför fick mig ingen att förstå vad jag tog för riktning i livet? Helskotta, här sliter jag i en butik från morgon till kväll nästan varenda dag, och jag gnällde på att springa och gymma en timme om dagen under den tid jag satsade på tennis. Hur f-n kunde jag tycka det var jobbigt? Idag skulle jag göra det alla dagar i veckan, med ett leende på läpparna, bara jag slapp den här misären. Alla puckade kunder, alla ungar som kommer in och provar saker och låter mig vika ihop och städa upp och ändå vara trevlig och säga “välkommen åter” 110 ggr / dag. Alla förortsgrabbar som kommer in och försöker stjäla, senast igår jagade jag ikapp en kille uppför Kungsgatan som snott en Nike-tröja. Herregud, 2 pass tennis och lite fys. Drömmen! Varför förstod jag inte?
Såg lottningen till Wimbledon igår. Hittade totalt 16 namn i lottingen till kval- och huvudtävling jag vann mot mellan 15-18 års ålder. De grabbarna fattade galoppen redan då. Inte jag. Tyckte jag var för långt efter runt studenten. Andra hade tagit ATP-poäng redan, jag hade noll. Inte kunde jag bli något. Och vilket hästjobb som krävdes. Träna varje dag nästan. Resa och spela tävlingar. Nej att skaffa egna pengar och bara dra till Gotland med polarna var coolare…..trodde jag. Ångesten väller inifrån och ut. Ska jag sjukskriva mig resten av dagen? Söka upp en terapeut kanske? Vad gjorde jag med mitt liv? Ännu en sommar framför mig totalt meningslös. Midjan börjar dallra, magrutorna är borta. Konditionen som var mitt signum finns inte där längre. Fan, det är försent. Samtidigt ser jag och hör jag om många av mina tidigare schyssta konkurrenter. De har kvar tennislivet. Vissa har varit proffs några år nu. Spelar ihop pengar i Tyskland och Frankrike, på seriespel, så de har råd att kuska runt jorden på futures och challengers. De får i alla fall göra det roligaste som finns, spela tennis och umgås med likasinnade.
Hörde att Filip hade träffat Lundkvist och Hogerbaum förra veckan i stan. De var hemma från college. Gick tydligen bra för dem. Bodde i Florida och snart klara med en varsin sportjournalist-utbildning. Tydligen grymma i dubbel också, semi i NCAA i år. Petra och Vickan, mina bäsa tjejkompisar på den tiden, kom ju hem förra året. De var i Californien i 4 år. Båda färdiga jurister och båda fått jobb på advokatbyrå i Sthlm. Spelar visst tennis ett par dagar i veckan och gör det bra. Tappat kontakten med båda två. Saknar dom faktiskt känner jag. Vi hade hur kul som helst ihop. Saknar alla känns det som. Vi var ju som en stor släkt hela tennisstimmet av ungdomar.
Hur kunde jag vara så naiv som 19-åring? Tänk om det finns killar och tjejer i liknande situation idag, som jag kände då? Nej knappast, knappast kan någon annan vara så omogen och kortsiktig…..eller?
Jag slängde bort allt känns det som. Fine, livet är okej som det är nu, men var är kickarna? Kicken att vara riktigt bra på någonting. Kicken att vinna matcher. Kicken att fullkomligt dyngsur av svett slå in matchbollen till 7-6 i avgörande. Kicken att se världen och kicken att veta att man är sedd som den stora tennistalangen i byn. Kicken att Stefan Edberg nämnde mig i en artikel en gång om vilka unga han tror är svensk tennis framtid.
Lunchen är slut, orkar inte diska tallriken i personalrummet, ngn annan får göra det. Dags att gå ut på butiksgolvet igen, möta kunder, sälja inlines och joggingskor till kreti och pleti…..solen lyser och det är 26 grader ute. Och så har jag valt ett liv inne i en butik….
…kunde jag inte ens fatta att vara ute och träna tennis och fys i solen måste vara det enklaste och bekvämaste jobb som faktiskt finns…även om det regnade ibland så skulle jag göra vad som helst för att åter vara 19 år och veta vad jag idag vet. Att jobba för att kunna åka på charterresor två gånger om året var liksom inte den bilden jag såg då jag stod där med studentmössan i handen.
Jag trodde det var det verkliga drömlivet, egen lön och eget jobb. Slippa ta ut mig på banan och i skogen varje dag…..nu inser jag att jag hade fel…hoppas alla dagens juniorer förstår bättre. Men för mig är det försent
…alldeles försent…”
Inga liknande inlägg.
Namn: Magnus Alsterback
Är det bara förortsungar som själ?
ja, bara dom, inga andra.
Diskriminering
Satt själv i denna situation i mitten av 90 talet. Jag tror att bloggaren (hr Alsterback) själv kommer mycket väl ihåg varför just jag valde en annan väg. Det är långt från någon garanti att få tennisen som jobb enbart genom att fysa och träna hårt varje dag. Jag var inte 100% redo för 4 timmar tennis per dag samt 1-2 timmar annan träning och var ärlig med mig själv.
Jag litar på att jag gjorde rätt (denna vårdag i mitten av 90-talet), då jag sa nej tack till full satsning mot ett liv som tennisspelare. Detta också i en klubb som fostrat flere av topp 10 spelare genom många år. Jag hadde inte den viljan som skulle till! Jag var trött på resandet, var trött på alla som skulle bestämma över mig och vad jag skulle göra. Jag ville frigöra mig. Det var rätt för mig då och det är det som avgör.
Jag har oavsett utfall haft otroligt stor nytta av de erfarenheter och egenskaper man har utvecklat som tennisspelare. Vilja vinna, våga förlora, ta egna beslut och stå för dem mm är helt klart viktiga ingredienser i arbedtsliv och övrigt socialt liv, vis sdian om idrotten och som driver mig varje dag i mitt arbete.
Idag sitter jag med fru,2 barn,hus och ett jobb som ger mig de friheter jag önskar både ekonomiskt och tidsmessigt. Jag har tennisen att tacka för allt. Utan tennisen (som förde mig utomlands i tränarjobb) hadde jag inte träffat min hustru och inte haft det liv jag har idag.
Jag tänker mycket tillbaka på mina ungdomsår och tennisen som gav mig otroligt mycket. Men jag har aldrig ångrat på att min egna tenniskarriär stoppade ganska hastigt. Jag vet att jag gjorde rätt där och då och det tror jag forfattaren av innehållet i denne blogg också gjorde. Norman, Johansson, Björkman var 100% inställda på vad de skulle göra. Ligger man bara på 99 här så håller det inte.
Gillar man inte vad man gör idag så bör man göra något annat som är mer stimulerande. Som gammal tennisspelare (med vilja av stål..)räknar jag med författaren av innehållet i bloggen klarar att övertyga en annan arbetsgivare om sina fantastiska egenskaper och därmed kan få en vardag som inte upplevs som meningslös.
Bra kommentarer Beppe! Känner precis som du…ang att karriären slutade tidigt ångrar jag icke heller något. Jag har varit trygg i mitt beslut varje dag sedan dess, helt enkelt för att jag vet jag inte hade den 100%iga viljan. Det vet jag än idag, och med resultatet i hand vilken yrkesväg som togs osv så kunde det inte bli bättre för ngn av oss tror jag. Dock ser och hör jag så många runt om inom tennisen som känner precis som killen i inlägget…att de faktiskt bara var nyfikna på annat och omogna och önskar de vetat då vad de vet nu. Att de är bittra och besvikna över att de vek ner sig så enkelt.
Men visst kan man inte ha en bättre uppväxt och ungdom än som ung tennisspelare i Sverige. Resor, massa massa vänner och kompisar, lära sig vinna, förlora, uppföra sig, ta ansvar för sig själv etc etc. Oavsett om man når de stora arenorna eller inte. Dessutom är USA ett mkt bra alternativ för de som vill ha en högre utbildning och ännu större chanser till bra jobb i framtiden.
Fint skrivet att du träffade Hilde genom tennisen. Väldigt fint..hoppas hon läser det!! Du är för jävla go!
Agree!
HOOPE! Stor Rikard De.., Stor Roland Ha.., Stor Roland Ra…
stor roland ho, stor ricardo don, stor h—ope
I alla idrotter finns en “kritisk” ålder där allt tar slut för tidigt.
Det är alldeles för många ungdomar som ställer sig frågan: “Hur bra hade jag kunnat bli om jag fortsatt?”
Här finns hur mycket som helst för alla förbunden att försök “rädda” så många som möjligt från att sluta alldels för tidigt.
Jag själv undrar ofta hur bra målvakt jag hade kunnat bli i fotboll om jag inte slutat för tidigt.
EXTRAFAR
Vill du ha ett bra jobb så plugga i Sverige o INTE på college i USA!
Pelle! Jag känner inte någon som pluggat i usa som inte idag har ett kanonjobb…ge mig exempel för jag blev riktigt förvånad över ditt inlägg
Angående studier i USA så menar nog Pelle alla de svenskar som väljer att spela på någon skola som är mindre bra akademiskt och sedan återvänder med en Bachelor i ekonomi eller liknande och söker jobb på den svenska marknaden. En del svenska arbetsgivare värderar en Bachelor från ett litet okänt universitet långt under en bra svensk utbildning. Det är ju helt korrekt med tanke på skillnaden i utbildningsnivå. En civilingenjör (KTH, Chalmers, etc.) eller civilekonom (Handels) går ju inte att jämföra med en enkel Bachelor. Däremot så värderar en del arbetsgivare utlandserfarenhet högt. De svenskar som jag känner till som fått bra jobb i Sverige efter college har kompletterat sin utbildning med en magisterutbildning i Sverige innan de gett sig ut på arbetsmarknaden. Är inte det fallet för dina vänner också, Alsterback?
Jo, många av mina vänner gjorde precis så som du säger, kompletterade på hemmaplan. Men jag jämför med att inte ha någon utbildning alls i Sverige..typ som killen i texten….men håller med dig i allt du skriver
Naturligtvis är det mycket bättre att läsa på college/universitet i USA än att inte läsa alls. Men min point var att om du som tennisspelare vill ha ett intressant, kul o välbetalt jobb efter studierna BÖR du läsa på ett svenskt universitet, typ Handels, Lund, Chalmers, KTH, Uppsala. Och INTE slösa bort 4 år på nån högst medioker skola i USA som ingen svensk arbetsgivare hört talas om.
Läget är såklart annorlunda om du kan få plats på Harward, Stanford, Princeton, UCLA etc, men det är det extremt få svenskar som får. Visst du skaffar dig internationell erfarenhet men det gör du som svensk student i Sverige med minst en termin utomlands o i regel även sommarjobb utomlands. Om man behöver komplettera sina studier på hemmaplan är det ju nåt fel. Jag själv känner tyvärr mycket få som fått kanonjobb direkt efter USA-studier däremot många som än idag har problem på arbetmarknaden. De som fått bra jobb har antingen fått komplettera sin utbildning rejält eller tvingats ta dåliga jobb i början för att sen kämpa sig fram. Svenska tennisspelare på sommarlov från USA-studier gör tyvärr felet att inte skaffa sig lämplig arbetslivserfarenhet under sommaren utan de verkar mest spela sommartouren el bara softa runt i 2-3 månader. Min uppfattning är att många åker över till USA för att de inte vill/vågar sluta spela tennis vilket de i de flesta fall borde göra o skaffa sig en utbildning istället. Det är om vi bortser från dubbelspelarna väldigt länge sen det kom fram någon riktigt bra (topp 100) svensk spelare från USA systemet(Pernfors, Svantesson o Lindström är väl de senaste). Sen har nog undertecknad o Magnus lite olika definitioner på kanonjobb……
Vad är ett kanonjobb för dig Pelle? Hur långt kan man som fd tennisspelare komma om man vill jobba kvar inom tennisen? Är det Normans jobb eller vad kan man bli om man vill jobba med tennis i vardagen?
Om man pratar annat kanonjobb utanför tennisen är det en annan sak men jag är bara nyfiken vad som är drömjobbet för fd tennisspelare som ändå vill jobba med tennis på något sätt? Vore intressant att veta.
Jag menade förstås jobb utanför tennisen (o det gjorde nog Magnus också)eftersom diskussionen gällde studier. Normans jobb borde vara ett kanonjobb ish dessa dagar! Har aldrig annars funderat på vad drömjobbet skulle vara inom tennisen.
Ett kanonjobb inom tennisen måste väl vara att åka runt på tennistouren och sätta odds på matcherna.
Visst är det en trygghet att ha en akademisk utbildning men det kan man ha utan att ha pluggat på Handels. Jag är en av dem. Jag har ett välbetalt kanonjobb.
Vill man dock bli tennisproffs är det väl inte så konstig att man satsar på det och inte pluggar under tiden. Jag håller med dig att “man borde” satsa på en utbildning som trygghet dock men tror inte det är pga man är lat. Men jag har ingen aning. Intressant inlägg och intressanta kommentarer som vanligt på denna site.
Pelle: Det svåra torde ju vara om man nu vill ha en bra svensk utbildning, är att ha tillräckligt bra betyg att komma in. En tennisjunior som tränar 2 pass / dag + är borta kanske 12 veckor per år (på ITF ,träningsläger etc)under ordinarie skoltid och som studerar lite på halvtid på gymnasiet har svårt att få annat än godkänt i alla ämnen och kommer därmed inte in på KTH eller handels. Det svåra är att kombinera skola och den oerhörda mängd träning som krävs. Med de akademier som finns i Spanien och Frankrike t.ex ligger våra juniorer långt efter i träningsmängd . Det är ju svårt att utan idrott komma in på universitet i sverige pga bestämda antal platser. Hur ska en tennisjunior komma in ? College är ett anternativ för de som satsar lite hårdare.
Tyvärr är det alltför många 16-17 åringar som inte går på gymnasiet just nu.
мне кажется: отлично. а82ч