Dagens lunch väckte gamla minnen

När jag idag begav mig upp till IBMs huvudkontor härute i Kista möttes jag av en glad överraskning. Vi är ett riktigt stort företag, även med svenska mått mätt, om man tänker på antalet anställda. Närmare 400,000 i världen och 3-4000 i Sverige. Vad jag vill säga med detta är att det finns många kollegor man inte känner men också många man känner men sällan stöter på.

Idag begav jag mig upp den kilometer som avståndet är mellan det IBM-kontor jag huserar i till vårt s.k huvudkontor, för att äta lunch.

Både jag och Johan Westberg, (den gamla grusgnetaren som faktiskt tog hem 3 sommartourtävlingar 1996 och förmodligen är den enda svensk som gnetat ut Johan Hede) jobbar ihop på IBM och sitter på samma office och ses ofta både här och privat.

Idag stötte vi pÃ¥ vÃ¥r kollega Johan “hajen” Nilsson som jobbat pÃ¥ IBM rätt sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r nu men som vi inte sett pÃ¥ ett par Ã¥r dÃ¥ han haft en utlandstjänst men nu slagit sig till ro i Sthlm igen.

Jag lärde känna Johan N, i början på 90-talet då jag flyttade till Växjö och Team Mats Wilander. Hajen som jag från och med nu kallar honom i denna text är 3 år äldre men blev snabbt en bra kompis men även på slutet under Växjö-tiden en av våra ledare då och då på olika läger och tävlingar.

Vi hade haft ett problem i Teamet under stora delar av 1992 med att folk studsade racketen för mycket. Vi kallade det för att “knega”. Det sÃ¥g givetvis inte bra ut och det tog bort fokus frÃ¥n vÃ¥r prestation pÃ¥ banan. Jag är självklart den första att hÃ¥lla med om det, i och med att det inte var tal om att man slängde racketen en eller ett par gÃ¥nger i ilska. Nej, det hade blivit en fjantig grej att vi studsade den mest hela tiden dÃ¥ vi missade ett slag. Otroligt omoget sÃ¥klart och bra att tränarna med Fidde i spetsen bestämde sig för att göra nÃ¥gonting Ã¥t saken.

Vad vi till slut var tvungna att rätta oss efter var att de förde statistik och ett schema över racketkastningar och varje “kneg” gav 10 kr i böter.

Denna resan dÃ¥ det skulle införas gick till Ã…hus och den sÃ¥ underbart klassiska tävlingen pÃ¥ Sveriges vackra ostkust där banorna ligger ett stenkast frÃ¥n stranden. Ledare pÃ¥ resan var Johan “Hajen” Nilsson.

Ni som har varit i Ã…hus vet att den lilla “baracken” eller stugan, för att vara artig mot Ã…hus TK, ligger just bredvid bana 1. Ni som har ännu fler detaljerade minnesbilder av stället vet att det finns smÃ¥ smÃ¥ fönster i omklädningsrummet, men rätt sÃ¥ högt upp sÃ¥ man mÃ¥ste ställa sig pÃ¥ bänken i omklädningsrummet för att se ut till bana 1.

Hur som helst så hade vi skött oss mer än exemplariskt under veckan. Resultaten hade gått vår väg i Växjö TS. Jag lyckades faktiskt vinna 18-årsklassen och slog i finalen min vän och klubbkompis David Winberg, 7-5 6-2. För övrigt den enda gången jag lyckades slå David som just denna sommar var enorm. Som kuriosa kan nämnas att han vann Båstads 18-årsklass, ett år ung och erhöll ett WC till kvalet i Swedish Open.

Hajens block var nog i princip tomt på streck .(som ritades som staket..ni vet..4 streck lodrätt och sedan ett diagonalt som utgjorde ett staket om 5 kneg).

Då jag och Jesper Boberg skulle spela dubbel en av de sista dagarna var vi på gott humör och spelade okej. Tror till och med att vi ledde matchen stort, men något i oss gjorde att vi av ren vana vid den tiden saknade att studsa våra racketar. Men Hajen var respektingivande och likt goda katolska tonårstjejer skötte vi oss exemplariskt.

SÃ¥ plötsligt ser vi att Hajen lämnar läktaren för att gÃ¥ in pÃ¥ toaletten i omklädningsrummet. DÃ¥ händer förmodligen blande det mest omogna en 17 Ã¥rig tennisspelare kan göra. Vi börjar helt plötsligt knega och knega vÃ¥ra racketar…löst i och för sig, för att undvika att spräcka ramen och skamset antingen ringa vÃ¥ra föräldrar eller sponsorer av racketarna och be om nya, men ändÃ¥. Vi knegade efter varenda boll, vare sig vi vann eller förlorade poängen. Vi skrattade glatt och vÃ¥r humor och vÃ¥ra klubbkompisar skrattade pÃ¥ sidan. De övriga spelarna frÃ¥n andra klubbar fattade ingenting och tyckte förmodligen mest att vi var dumma i huvudet.

Men vad vi inte anade var att vi hade en ledare med ett större intellekt än både jag och Jesper tillsammans. Han hade lurat oss. Totalt!!

Tror ni han gick pÃ¥ toaletten? Nej…han gick kallt in i omklädningsrummet och ställde sig pÃ¥ bänken och tittade ut genom de smÃ¥ fönstren och fick nog skÃ¥da precis det han sökte efter. Herregud. Han visste väl att varken Fidde eller Ã…ke skulle tro pÃ¥ honom om han kom hem med ett tomt block utan kneg. De skulle förmodligen tro att Hajen, som var kompis med oss, trots att han var nÃ¥gra Ã¥r äldre, helt enkelt hÃ¥llt oss bakom ryggen och sagt att vi skött oss exemplariskt, vad som än skulle ha hänt.

Så Hajen fick sig en rejäl skrattsalva därinne då vi helt tankelöst stod på bana 1 och knegade och knegade.

Då han kom ut igen blev vi plötsligt de unga katolska småflickorna igen och skötte oss perfekt.

Efter matchen väntade sedan en rejäl utskällning och ett helt A4-papper av blyerts-staket.

Jag kan säga att samtalet hem för att förklara den saken gärna hade bytts ut mot 100 samtal hem om att man hade spräckt sina ramar i rent vrede.

Någonstans kan ju ändå en spräckt racket bottna i en sjuklig vilja att vilja vinna och att vara totalt inne i något som väcker både lycka och vrede under timmarna man står på banan.

I alla fall var det nog så jag hade lärt mig att förklara för mamma och pappa eller Fischer, de gånger något sådant hände.

Tack Hajen för ett minne för livet. Tro mig, jag skäms fortfarande ibland då jag tänker på hur omogen man var.

Inga liknande inlägg.