Grusidyll i Stockholm

Många vänner, framför allt de som kanske inte spelar tennis alltför ofta eller frekvent frågar mig ibland var man skall spela tennis om sommaren i Stockholm. Det instinktiva svaret är givetvis “överallt där du ser en tennisbana ledig”

Men när man börjar fundera lite över olika platser omkring stan så uppkommer minnesbilder från långt tillbaka i livet och hela vägen fram till idag. Det finns många otroligt fina banor rent lägesmässigt.

Mitt stora tips till alla er därute som befinner er i Stockholm är att gå in påhttp://www.djurgardsbrunntennis.se/

Ute på det underbara natursköna Djurgårn i Stockholm närmare bestämt mittemot Djurgårdsbrunns värdshus finns 3 st underbara grusbanor belägna. För endast 1500 kr kan man nu bli medlem och spela hur mkt man vill fram tills hösten är här. Rykte säger att de nu fram till den 17e maj kör en kampanj där de första 25 nya som blir medlemmar endast betalar 1250 kr. Då ingår även handduk och kyld dryck då man är på plats. Även fast jag själv spelar på kungliga och har god tillgång till banor där så tecknade jag ett sommarmedlemskap på Djurgårdsbrunn i förra veckan. Litet tips om ni också om ni är sugna på att spela mycket i sommar!!

Miljön är underbar. Måste även rekommendera alla att ta en sväng förbi Djurgårdsbrunns värdshus mittemot. Brunchen på lördagar och söndagar är nästan för bra för att vara sann. Kocken Mattias Pihlblad som har 2 OS-guld i matlagning huserar som kökschef och det är väl värt ett besök. Det är samma ägare som eminenta krogen Bockholmen utanför stan.

Jag och den gamla dubbellegenden Johan Landsberg tillbringade faktiskt Valborgsmässoafton därute. UNDERBAR MILJÖ.

Jag spelade igår på ett par andra suveräna banor vid Sickla Strand. Låg också fint vid vattnet men lite svårare att boka tider då de inte har ett internetbaserat system, vilket finns för medlemmarna på ex Djurgårdsbrunn. Men för er som bor i närheten rekommenderas att cykla ner och kolla in tavlan om några lediga tider finns. 120 kr / timme eller ett 10-kort för 700 kr. Grymt bra och prisvärt det också.

Johan Landsberg förresten…killen avslutade sin karriär med 1-0 i singelstatistik mot Roger Federer….respekt..

Jag själv avslutade min, med 1-0 i singelstatistik mot självaste Landsberg…ännu mer respekt va =) Åhus 1993.

Återkommer med mer minnen från Åhus vid ett annat tillfälle…där kan man också snacka om underbar grustennismiljö….minnena ploppar upp som tussilago denna tid om året.

Ikväll…Hockey-VM hemma hos inormanforironman….stans starkaste kille för tillfället, skulle jag tro…

Gör tränare och ledare vad dom kan?

Hej allihopa. God fortsättning på den hittills helt magnifika påskhelgen. Jag har pendlat mellan innerstaden och skärgården. Båda miljöerna är på något sätt sagolika, i ordets allra allvarligaste mening, sådana här nästan 20-gradigt soliga dagar. Fler och fler öppnar upp sina utebanor. Såg att Haga nu både öppnat grus- samt hardcourtbanorna.

Något jag funderat på en längre tid är som ni läst tidigare engagemanget, inställningen, viljan, osv från dagens juniorer.

Nu är det dags tycker jag att granska en annan del, viktig sådan av svensk tennis utveckling; tränarna och ledarna därute i klubbarna.

Jag har själv haft förmånen att ha engagerade och passionerade tränare som verkligen tagit sitt jobb på blodigt allvar. Min fråga rakt ut är: Kan alla tränare där ute idag, se sig själv i spegeln varje morgon och känna att man gjort sitt bästa och verkligen tagit varje timme på banan seriöst och noggrant studerat och INSTRUERAT sina adepter?

Jag vet inte svaret. Jag har sett många sista åren som frenetiskt och passionerat stoppat upp sina spelare under träning och aktivt försökt lära ut någon detalj, eller bara för att berömma och belysa en bra utförd sak. Jag har sett tränare stå och tjata envist om att jobba exempelvis djupare i knäna, så spelaren i fråga nöter in det han eller hon tidigare kanske inte varit så bra på. Dessa vill jag uppmuntra och lyfta fram.

MEN. Men jag har också sett allför många, i mina ögon skräckexempel på träningstimmar ute i olika klubbar, där tränarna inte är annat än levande bollmaskiner. Allt de gör är att stå med en korg och dra iväg 100 bollar till höger och vänster utan minsta tanke eller driv att varje timme försöka utveckla den eller dem som står på andra sidan. Känslan är att de tycker de är engagerade för att de spenderar många timmar på jobbet varje dag, inte engagerade för att de utvecklar en detalj eller en stor sak på en eller flera spelare varje träningspass.

Varför är det såhär? Jag har inga svar på den frågan heller.

En av sakerna jag diskuterat bland annat med min vän och amqj-kollega, Johan Kareld är att det på vår juniortid oftast fanns få heltidsanställda tränare eller ledare ute i klubbarna. Sedan kom det tränare på kvällarna eller sen eftermiddag, som hade annat civilt jobb som huvudsyssla. Vi har spekulerat i om det kan ha varit så att det gjorde att de under kvällens 2-3 timmar fanns ett annat driv och ork till att vara engagerad på banan än då en heltidsanställd klubbtränare kliver in för sin 9e och 10:e timme en onsdagkväll och helt enkelt bara känner för att timmen skall ta slut så han kan få åka hem.

Är det inte en tanke värd att notera och diskutera?

Jag blir fullständigt galen och rasande inuti, då jag ser träningstimmar rinna iväg utan att man både som spelare och TRÄNARE har som mål att hela tiden utveckla och förbättra någonting hos sina adepter. Jag förstår helt enkelt inte hur man kan stå och titta på utan att säga till som tränare, om man ser att killen eller tjejen ex inte böjer på knäna ELLER om killen eller tjejen gör exakt rätt i något man tjatat om så personen ifråga även känner känslan då någonting stämmer precis som man sökt efter.

Om orsaken att man inte säger något, är att man som tränare inte själv ser vad de gör för fel….ja då är utmaningen för att gemensamt ta Sverige tillbaka till tennistronen betydligt svårare än jag trott. Men med all samlad kompetens vi har skaffat oss de senaste decennierna inom tennisen har jag svårt att tro det skulle vara sanningen.

Min vädjan till alla tränare är att varje dag ta sitt jobb på allvar, rent kvalitetsmässigt, inte kvantitetsmässigt. Ställ samma krav på er själva att vara seriösa och aktiva, som ni ställer på era spelare. Utveckla och utbilda varje dag. Det behöver inte vara nya saker. Det kan krävas tjat om en rakare arm i träffen i kanske ett halvår innan det sitter i ryggmärgen på en spelare som tidigare träffar ex sin forehand med väldigt böjd arm.

God fortsättning på påsken igen!

—————————————————————————————–

Roger Federer gifte sig igår. Bara att gratulera. Hoppas det ger någon positiv effekt på hans tennis. Första testet blir Monte Carlo kommande vecka, där RF tilldelats ett WC.

—————————————————————————————–

Tråkigt nog förlorade min gode vän Simon Aspelin ATP-dubbelfinalen i Casablanca. Det positiva var att detta var Simons första final för året och förhoppningen är att detta kan vara första steget tillbaka till den yppersta toppen på rankingen igen.

—————————————————————————————–

Rykten säger att Robin Söderling har tränat drygt 20 timmar tennis och ca 20 fys, den gågna veckan. Juniorer: Se och lär. Det är COOLT att vara seriös och träna hårt. Det är OCOOLT att hoppa över en träning eller ta en genväg i skogen på vägen hem i löpspåret.

Önskar Robin all lycka till i Monte Carlo. RS spelar redan idag sin första match mot italienaren Bollelli.

Vi hörs snart igen!!

Påsklovet blev gruslovet

Såhär inför ännu en högtid, denna gång Påsken börjar jag fundera bakåt i tiden. Letar minnen i hjärnbalken. Just dessa tider då man är ledig från jobbet, på samma sätt som man var ledig från skolan brukar jag minnas tillbaka till om inte barndomen, så åtminstone ungdomen.

Påsk är en lite underlig period, rent datum-mässigt. Förra året hade vi en tidig påsk, omkring den 20e mars. Detta år är vi nästan inne i mitten av april. Datumen har med något som heter Metons cykel att göra. Lite enkelt kan det sammafattas ha att göra med att påskdagen skall firas första söndagen efter någon fullmånedag. Jag kan det inte så noga, men spannet som Påskdagen kan infalla är under ca en månad ca 20 mars till 20 april.

Jag minns tillbaka att vi ofta spelade JSM inomhus under påsken men vissa år, antagligen med tanke och tacksamhet till Metons cykel, så inföll påsklovet så pass sent att grusbanorna var klara för att beträdas. Herregud, de första timmarna på grus.

Jag kan ha varit omkring 15 år. Eller jag måste ha varit det för jag minns att jag åkte moppe till tennisbanorna varje dag under påsklovet och spelade säkert tennis 5-6 timmar varje dag. Vi var ett gäng som samsades på 2-3 banor och alla mötte alla. Varför jag minns detta är för att en av grabbarna hade med sig ett påskägg fullt av godis som han bjöd alla på. 

Jag kommer ihåg hur vi satt där i vårsolen och kände oss totalt odödliga och bara var så lyckliga att slippa skolan och läxor och tider att passa för matte, engelska, oä eller slöjd. Vi var lika uppspelta och glada som 6 åringarna som just fått godkänt av föräldrarna att ta fram cykeln de första dagarna efter en lång vinter.

Det slutade på påskafton med att vi körde en miniturnering, vi fixade stora pappersark med lottningen på. Vinnaren skulle få ett stort påskägg med det absolut godaste godis man ville ha. Man fick fylla på det tills det inte gick i mer.

Jag sprang på alla bollar, fullständigt fysiskt slut efter några jämna matcher och sedan 2 minuters vila och så bäst av ett set i ännu en match. Sådär höll vi på en hel dag.

Vette sjutton om det inte där utvecklades en ännu starkare tävlingsmänniska och envist krigandes gruskille, i mig. Utan tränare, och ingen viktig sanktionerad tävling. Men jag ville så gärna åt det där ägget fullt av godis och äran att vara bäst i gänget. Egentligen inget annat.

Det var en stolt kille på moppen hem den eftermiddagen, hållandes i styret med det ena handen. Ätandes godis ur påskägget med den andra. Vinden fläktade som den inte gjort på många månader. Drömmen om att bli tennisspelare på riktigt var mer levande än någonsin.

Jag hoppas många unga killar och tjejer därute tar tillvara på ledigheten nu och spelar många många timmar tennis under lovet. Kör några extra fyspass också och spela massor med tennis. Det finns oftast mängder av lediga banor denna tid då många är bortresta.

Lycka till!

Att ta rätt beslut på banan – Fiddes filosofi

En stor stor skillnad i dagens juniortennis jämfört med min tid på 90-talet är framför allt 2 saker enligt mitt sätt att se på tennisen.

1) Det är en stor brist på “tänkande spelare” därute. I princip alla spelar nästan samma typ av tennis oavsett tekniska och fysiska förutsättningar. På min tid fanns det väldigt många varierande stilar och många rena bolltalanger utan den bästa tekniken var framgångsrika för att de kunde vinna en match med skallen. Det var så mycket schack ute på juniortävlingarna. Det fanns även många mindre talangfulla rent bollsinnemässigt men med en otroligt bra inställning och ett jävlaranamma. Så många varierande spelare som utgick från sina förutsättningar och blev så bra som möjligt utifrån det. Vi hade säkert 10 spelare i varje åldersklass som var på gränsen att kunna bli proffs o leva på sin sport. I vissa åldersklasser ännu fler.

2) Uppträdandet och attityden är på en nivå som skrämmer mig, allvarligt talat. Jag undrar om det är ett fundamentalt fel i uppfostran och i ungdomars vardag och sociala liv idag som präglar deras attityd. Finns det för mycket saker att välja mellan? Datorer, tv-spel etc etc?

Det är så mycket gnäll på ett negativt sätt som i de allra flesta fallen bara gynnar motståndaren. Många är som öppna böcker där de visar exakt hur de känner och motståndaren bara kan suga i sig confidence. På min tid var det oftast ett högt utbrott och i värsta fall ett racket i väggen i ilska, och sen knöt man näven i fickan och körde vidare. Det fanns många arga spelare, men väldigt få gnällspikar som sprang runt och var mesiga.

Det är väldigt generaliserat skrivet, jag vet, men det jag är ute efter är de stora linjerna i skillnaderna mellan nu och då inom juniortennisen.

Jag säger inte att slänga racketen i väggen är något man skall förespråka, men vad jag försöker säga är att det är bättre att avreagera sig på riktigt en gång om man är arg därute, än att springa runt och gnälla som ett litet bortskämt barn och visa böjda ryggar, fjantiga kommentarer om motståndarens tur eller att slå bort 5 bollar av rent ointresse för att man springer runt och surar och beter sig som ett dagisbarn. Gör ledarna sitt jobb här eller behöver vi hårdare tyglar om vad som är okej eller inte? Jag vet inte, jag spekulerar.

Jag pratar inte om spelare i 10-årsåldern här. Jag pratar om juniorer hela vägen upp till 18 åringar och hela vägen upp till de bästa i Sverige. Givetvis finns det undantag både idag och på min tid. Jag har sett några juniorer som verkligen känns genuina och seriösa och tänkande i sin tennis, men den absoluta merparten följer tyvärr inte det mönstret. På min tid var det precis tvärtom.

Att tänka tennis ute på banan, att ta rätt beslut är enligt mitt sätt att se tennis det avgörande för framgång, då man kommer till en viss nivå rent fysiskt och tekniskt. Att veta varför man inte går för en vinnare i ett visst läge och att veta varför man går för en vinnare i ett annat läge. Att knyta en näve vid rätt tillfälle för att visa att man är kungen på banan och inte tänker vika ner sig. Att veta varför man kickar in en första serve med god marginal och att veta varför man går för en trygg och säker retur är något som alla juniorer från tidig ålder måste utbildas i för att ta svensk tennis tillbaka till toppen igen.

För mig har två personer betytt allt i hur jag lärde mig spela tennis. Leffe Karlsson lärde mig väldigt mycket om positivt tänkande, att ha kul och att behålla fötterna på jorden oavsett om man spelade bra eller dåligt. Han lärde även ut en bra grundläggande teknik. Tack Leffe för det.

Fidde Rosengren däremot var något alldeles unikt, dels tekniskt där han var otroligt pedagogisk, bra och envis med ett enormt engagemang. Men det som utmärkte Fidde mest tycker jag är hans näst intill maniska tjat om att tänka och ta rätt beslut. Han lärde mig egentligen allt om hur att agera i en match. Just att ta de besluten jag nämnt här ovan. Än idag, drygt 15 år efter att jag flyttade från Växjö så är det Fiddes filosofi som jag själv försöker tjata och lära ut till de grabbar som jag kör med. Det är dessutom den filosofin och hans lärdom om hur att välja rätt på banan jag fortfarande tänker på i min egen tennis och som gjort att jag återigen kunnat komma upp till en hyfsat hög nivå, trots att jag var utanför tennisen i 10 år och snart fyller veteran. Att höra Fidde på Viasat under de matcher han kommenterar påminner mig så mycket om vad han sade till oss i Team Mats Wilander under våra år ihop. Under alla träningar, på alla resor och innan och efter alla matcher.

Nu när Fidde inte reser som tränare på touren längre så är det ett måste för svensk tennis att få tillbaka honom i ett större perspektiv än Växjö TS tycker jag. Om inte som tränare eller coach för ett antal spelare i ett team eller landslag så åtminstone som högst ansvarig för utbildningen av landets chefstränare. Det är en tillgång som bara måste utnyttjas.

Sammafattningsvis av detta inlägg vill jag påpeka att jag inte vill vara en negativ kraft som tar död på dagens juniorer. Men jag ser alltför klart så pass stora fundamentala skillnader i inställning, uppträdande och framför allt taktiskt utövande och kunnande i dagens juniortennis. Jag tror inte vi har färre talanger idag. Tennisskolorna är överfulla av barn och ungdomar. Vi måste bara börja från noll igen i utbildningen och “uppfostran” av dessa talanger. Jag hoppas att den passion och engagemang som Ellagårds TK genom Leffe Karlsson och Växjö TS genom Fidde Rosengren (och självklart Åke Magnusson) fortfarande finns därute i våra klubbar.

Kör hårt ungdomar. Titta på så mycket tennis ni kan. Se och lär och improvisera vad ni ser av andra spelare. Både proffs och andra juniorer. Häng på klubben och ta alla tillfällen som finns då en ledig bana dyker upp. Egen träning, spontan träning är det allra allra viktigaste.

Ni kan en fredag kväll hänga på klubben och köra en match med fel hand mot er bästa tenniskompis. Ni kan köra en match med bara en serve. Ni kan köra en match med bara slice på backhand eller vad som helst ni tycker är roligt. Ni kan bestämma er för att slå bollen 200 ggr över nät och om ni lyckas gå och dela på en pizza som belöning efteråt. Allt sådant här gjorde jag själv, dag ut och dag in utöver min dagliga träning på klubben som 12-15 åring. Ofast med Limpan på andra sidan nät. Men så gick vi båda från mediokra 12-åringar till Sverigeelit som 16-18 åringar, mest bara på rent intresse. Jag tror inte vi var så unika rent talangmässigt utan vi lärde oss tennis genom att ta alla tillfällen som fanns att spela….och självklart senare med väldigt bra instruktörer också.

Men säg inget till Fidde om den där pizzan bara…det kan ni hålla för er själva.

Tänkvärt för alla tennisföräldrar

Jag kommer under bloggens gång komma tillbaka till skillnader mellan gårdagens tennis och dagens tennis utifrån mitt perspektiv.

Jag var off hela tennissfären under närmare 10 år, men har sedan ett par år tillbaka dels spelat väldigt mycket tennis själv, men även med stort intresse åkt omkring och tittat på tävlingar, träningar samt umgås mest med kompisar som jobbar inom tennisen, främst med ungdomar.

Någonting som inte verkar gjort några framsteg sedan 90-talet är alla dessa galna tennisföräldrar som totalt saknar perspektiv på sina barns tennis. Jag ser det ena efter det andra skräckexemplet. Som förälder själv, har jag otroligt svårt att förstå hur man inte förstår vad som hjälper respektive stjälper sina barns chans till att dels bli framgångsrik som tennisspelare, men ännu viktigare stjälper sina barns glädje och lycka att hålla på med denna sport som ger så mycket mer än eventuell framgång och känsla av att vinna matcher, nämligen vänner för livet, en livsstil om ni så vill och ett otroligt bra sätt för barn och ungdomar att ägna sig åt idrott istället för hänga runt vid någon pressbyrå och elda upp papperskorgar i brist på mer tillfredställande aktiviteter.

Värsta exemplet hittills skedde under SALK Open senast då en pappa gick fullständigt loss på läktaren och började skrika och skälla ut domaren. Efter matchen stod samma man och väntade för att (förhoppningsvis bara verbalt) göra upp med domaren som var en 16 årig kille från samma tennisklubb. Självklart uppträdde även sonen pinsamt och otroligt dåligt på banan….jag menar..”om pappa får skälla på domaren så kan väl även jag skrika könsord åt min klubbkompis i stolen”.

Det enda, enligt min uppfattning, som idrottsföräldrar skall ägna sig åt är att stötta sina barn, ställa oerhörda krav på att de alltid gör sitt bästa och uppträder värdigt. Av egen erfarenhet vet jag att man som tonåring ibland kan få sina svackor och frispel och det är inte mer än mänskligt. Då måste föräldrar framför allt rycka in och stötta, men även ställa krav på att dåligt uppförande och ev tankning endast är “engångsföreteelser”. Jag lovar och svär att det inte på något sätt kan hjälpa en kille eller tjej att ha galna pådrivande föräldrar som försöker leva ut sin egen dröm genom sina barn. Det skapar bara dålig självkänsla, eventuellt tröttnar barnen för eller senare (oftast förr) på sin tennis och man missar hela grejen, det vill säga att livet som ung tennisspelare oavsett nivå har en chans att prägla en till en väldigt god människa och kompis för resten av livet.

Som avslutning tänkte jag klippa in ett citat som kommer från en kille som höll detta tal till sin far på dennes 60-årsdag. Läs och lär alla föräldrar som känner sig träffade därute. Tänk på att det är (nästan) aldrig försent att ändra på sig.

Denna kille höll på med hockey som ung men kunde lika gärna varit en av tenniskillarna eller tennistjejerna därute.

Tack Lennart för texten!!!

Pappa, det gjorde så ont när jag förstod att jag skulle få sitta kvar på BÄNKEN en match till.

Jag förstår nu att du led ännu mer.

Pappa, det gjorde så ont när vi fick ta emot medaljerna och även jag blev hyllad som segrare.

Jag förstår nu varför du inte fanns på plats. Du ville inte visa mig dina tårar.

Pappa, det gjorde ont att åka hem i en buss full av segeryra kamrater och känna sig helt utanför då jag ju aldrig fått komma in på isen under hela matchen.

Pappa, det var så härligt att du satt tyst tillsammans med mig i bussen hem. Jag tror jag förstår det ännu mer nu när jag blivit lite äldre.

Det gjorde så hemskt ont i mig när vi kom hem och folk frågade hur många mål jag hade gjort.

Pappa, det kändes underbart när du ryckte in och ”pratade bort” dem.

Det gjorde ont i mig när du tog mig med till ledarna och talade ut om min situation i laget.

Pappa, det var skönt att känna att du stod på min sida.

Det var svårt att besluta sig, men det var skönt när du som älskar ishockey ändå bara sa.

– Tänk noga igenom vad du skulle vilja göra i stället, så skall jag hjälpa dig.

Pappa, det var svårt att leta sig fram på nya vägar men du fanns ju där bredvid mig hela tiden.

Pappa, jag vet att du ville att jag skulle bli det du själv alltid hoppats hade kunnat bli.

Pappa, jag vet att du drömde om att jag skulle kunna åka ut på isen i A-lagets dräkt.

Pappa, jag vet att du haft dåligt samvete för ditt hockeyintresse, som du tror att du tvingade på mig

Det var inte så, pappa.

Jag blev aldrig någon bra spelare, men jag lärde mig så mycket annat.

Många av killarna i laget är fortfarande mina bästa vänner fastän jag inte fortsatta att spela ishockey.

Pappa, jag fick uppleva hur jag hela tiden blev bättre, fastän jag aldrig blev nog bra.

Pappa, att inte platsa i ett lag kan vara en katastrof, ifall det inte finns något annat.

Pappa, jag hade dig hela tiden som ledde mig vidare till nya intressen.

Pappa, du fanns där hela tiden. Du förklarade och uppmuntrade.

När du nu packar upp min 60-års present till dig, så förstår du säkert varför du får mina alla första hockeyrör. De har aldrig fått vara med om att få göra några mål, men har 100-tals gånger knutits av en underbar pappa. Ta fram dem med jämna mellanrum och låt alla minnen komma till dig. Själv tar jag då och då fram par nummer två som jag fick i julklapp 1976.

Pappa, jag vill på detta sätt visa, att all den tid du tillbringat med mig på träning och matcher inte var förgäves.

Pappa, du gav mig ett intresse som fostrade mig och du hjälpte mig vidare den dagen hockeyintresset tog slut.

TACK PAPPA för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns.

Din son som mycket ofta satt på BÄNKEN.

« Previous Page