Se och ta efter juniorer!!

 

 

Det finns hundratals för att inte säga tusentals olika övningar och sätt att träna sin tennis på. Sin fys likaså.

Här är några bra klipp från andymurray.com som följt några av hans moment. Ett tips till alla hårt satsande killar o tjejer där ute: ta efter dessa övningar!! Gör detta 3-4 ggr i veckan och mät hur mkt ni gått framåt efter ex 10 veckor. Jag lovar att det kommer påverka er tennis på ett positivt sätt.

Eldsjälar och fler team - tillsammans blir vi starkare

Att det råder feber i tennissverige kan knappast ha passerat någon. Catella Swedish Open hade ett nytt rekordår och det blev ett enormt lyft för Collector Swedish Open veckan innan, jämfört med de år som tävlingen spelats i Stockholm.

Vi har sått under ett antal år och nu gäller det att vara extremt duktiga på att även skörda då vi har fått en ny chans för tennisen i landet. Det finns så många därute i klubbarna men även centralt på regionerna och förbundet som jobbar som galningar för att ta oss tillbaka till högsta världselit som nation igen.

Catella valde att fortsätta sitt samarbete med Svensk tennis vilket är glädjande och som jag personligen tror har mycket att göra med de senaste månadernas framgångar. Alla vet att Magnus Norman varit en katalysator i det arbetet och att han är en eldsjäl som brinner för Svensk tennis kan inte nog understrykas. Det finns som jag just nämnde även många eldsjälar runt om i landet som viker sitt liv åt denna sport, via jobb i klubbar eller andra funktioner inom tennisen. Dessa jobbar mycket i det tysta. Catellas pris, Gunnar Rylanders hederspris, som de delade ut under finalhelgen i Catella Swedish Open är ett bra sätt att uppmärksamma dessa människor. I år gick priset till Jonas Belfrage, en eldsjäl från Danderyds TK.

Förra årets vinnare, som jag känner personligen och som vikt sitt liv åt Brottkärrs TF utanför Göteborg heter Norbert Johansson. Han var även i år hjärtat bakom tävlingen jag spelade förra veckan och Norpan förtjänar allt beröm som bara går att få.

En person som jag gärna skulle se som vinnare nästa år och som det vore på gränsen till tragiskt om han inte fick det är Växjö TS´eldsjäl och tennisälskare Åke Magnusson. Åke har jobbat under så många år att man tappat räkningen och han viker sitt liv åt Smålandstennisen i allmänhet och sin älskade klubb Växjö TS i synnerhet.

Det finns mängder av såna här människor, både unga och äldre som lägger grunden till att vi skall kunna vara en nation att räkna med under många decennier framöver. Det samtliga har gemensamt är att de jobbar antingen idellt eller till en hyfsad lön, men i vilket fall som helst jobbar många många fler timmar än vad som kan förväntas av dem.

Tillbaka till elitsatsningen då. Vad skall vi göra utöver det förbundet står för, rent elitmässigt? Team Catella är ett suveränt sätt att ta tillvara på ett antal av de som vi tror och hoppas är så pass bra att de kan ha tennisen som yrke i framtiden och kanske stå där och bära den svenska overallen i Davis Cup eller OS.

Men vi behöver fler team!! Och som alla vet så krävs det pengar för att åstadkomma det. Ett nationellt tenniscenter, en nationell akademi är också något jag tror skulle vara en framtida väg. Inte nödvändigtvis behöver det innebära att ungdomar bor där året runt och flyttar hemifrån med allt vad det kan innebära. Jag vet själv av erfarenhet att det är väldigt tveksamt om man som 14,15 eller ens 16-åring klarar av det rent mentalt så att det gynnar ens tennis.

Men tänk om vi kunde ha flera team. Ett team Björn Borg, ett team Stefan Edberg, ett team Jonas Björkman, ett team Thomas Johansson och kanske ett nytt annorlunda team Mats Wilander. Jag säger inte att dessa personer nödvändigtvis måste sponsra dessa team ekonomiskt ur egen ficka, även om det vore en dröm. Jag säger inte heller att de måste vara med som tränare dagligen eller veckovis rent personligen. Men vore det inte en idé att deras namn och ett par veckors engagemang varje år samt som konstanta mentorer skulle ha en dragningskraft hos företagen därute som sitter på sponsorbudgetar och idag väljer andra sporter. Det är bara en tanke och fråga som gnager hos mig.

Sättet som Team Catella verkar bli marknadsfört nu med Magnus som rådgivare och med Thomas Enqvist som sportsligt ansvarig utåt och självklart kommer lägga ett antal veckor per år på verksamheten tror jag är lockande, rent marknadsföringsmässigt och ger i den frågan och medialt en trygghet för Catella. Sen vet alla att även bakom dem så kommer ett antal kompetenta människor att jobba häcken av sig, lite mer i det tysta, rent medialt för att göra den team-satsningen till en fortsatt framgång. Julle Demburg har styrt skutan länge och vikt i princip sitt liv åt svensk juniortennis. Johan Kareld och Lars Anders Wahlgren har lite mer i det tysta också arbetat stenhårt för sin uppgift.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att se lite bredare än de som idag är rankade 1 eller 2a i sin ålderklass. Det är där mina tankar med fler team kommer in. Att som 15 eller 16 åring tillhöra de 3 bästa i sin åldersklass betyder absolut inte automatiskt att man som 20, 21 eller 22 åring fortfarande är bättre eller har större chans att under många år kunna leva på sin tennis än låt säga en som idag är rankad som 5a eller kanske 13e man i sin åldersklass. Visst, ålderskullarna är smalare idag än på min tid. Det vet också alla om att vi hade 15-20 man i varje åldersklass som hävdade sig bra redan som 15-16 åringar nordiskt och även till viss del europeiskt.

Jag är ocksÃ¥ en motstÃ¥ndare till den relativt stora Ã¥ldersfixeringen, eller i alla fall klara Ã¥ldersgränsen det Ã¥ret en spelare fyller 19 Ã¥r och blir seniorer. Ofta blir det sÃ¥ att mÃ¥nga dÃ¥ glöms bort av förbundet och klubbarna och fÃ¥r klara sig helt pÃ¥ egen hand. Det kanske är de 3-4 viktigaste Ã¥ren som dÃ¥ väntar för att ta steget och kunna bli ATP-spelare. Det är ocksÃ¥ en Ã¥lder dÃ¥ väldigt mycket annat händer i form av att man “bli vuxen” och dras Ã¥t andra intressanta saker som lätt kan ta bort fokus frÃ¥n tennisen, särskilt om det gÃ¥r lite trögt. Jag vet att Team Catella varit bra pÃ¥ detta och kommer vara fortsatt bra pÃ¥ att inte stirra sig blinda pÃ¥ Ã¥lder men med mer pengar och fler team skulle vi kunna lägga pengar även pÃ¥ fler 19-23 Ã¥ringar som vi tror pÃ¥. Detsamma gäller även Ã¥t motsatt hÃ¥ll att redan tidigt kunna ha en 11-12 Ã¥ring i ett team för att frÃ¥n tidig Ã¥lder ges alla möjligheter och lägga grunden för en tennisframtid.

Jag tror att fler team med fler duktiga ungdomar skulle göra att vi får ännu större chans att få fram fler framtida ATP-spelare. Ett team behöver inte vara likamed att ta bort spelarna från sina hemmaklubbar. Ett team kan ha en ansvarig, precis som i Catella-fallet som kanske har spelarna i de olika teamen låt säga 6 veckor per år för träning och läger. Vidare kan teamet resa ihop kanske ytterligare 6 veckor per år. Det återstår då alltså 40 veckor per år där spelarna kommer vara hemma i sina klubbar och träna på som vanligt. En bra och professionell dialog mellan team-ledarna och klubbtränarna är givetvis en förutsättning där gemensamma mål och ramar om respektive spelare måste finnas.

Jag är säker på att förbundet arbetar för fulla muggar med att hitta ännu fler sponsorer och pengar men jag har inte insyn i det så jag kan varken kritisera eller hylla vad som händer. Jag bara förutsätter och vet att det arbetas stenhårt för att hitta mer pengar.

Tänk om vi kunde ha 5-6 stycken team med 6-8 spelare i varje team som får dessa extra chanser och möjligheter till läger och resor ihop med de mest lämpade ledarna och helst många före detta ATP-proffs som är dessa ungdomars förebilder. Inget säger att en f.d ATP-spelare är en bra tränare eller ledare automatiskt men jag skulle gärna se att många fler än Magnus och Thomas Enqvist lägger en stor del av sin tid på det. Jonas Björkman gör också ett stort jobb i och med SEB Next generation och jag har säkert glömt några andra som lägger sin tid på detta. Men en mix av f.d spelare på hög elitnivå i kombination med erfarna tränare och yngre duktiga tränare och ledare i dessa team-konstellationer tror jag är en bra idé.

Men som slutsats kan jag väl avrunda med att sammanfatta detta med att det behövs mer pengar, mycket mer pengar för att få till dessa satsningar. Och glöm aldrig att utan den grund och det engagemang som görs i det tysta av sådana som Norbert, Jonas och Åke så skulle vi inte han någon minsta möjlighet att finnas på tennisens världskarta.

Tillsammans skall vi alla jobba för att bygga det nya tennissverige…..jag är med och gör en hel del ideella insatser….

….är du??

…fortsättning student 2009

Ni som läste tankarna frÃ¥n den tennisspelande studenten fÃ¥r här en fortsättning, fast denna gÃ¥ngen är det en annan kille som stÃ¥r för tankarna. Denna man, 27 Ã¥r var ocksÃ¥ intresserad av annat än tennis omkring sin studentperiod…vad hände sen?

“2 veckor kvar innan semestern äntligen börjar igen. SÃ¥ trött pÃ¥ detta jobbet. DÃ¥ jag var mindre drömde jag om att jobba i en sportaffär. Nu efter 6 Ã¥r i samma butik, 5 dagar varannan vecka och 6 dagar varannan vecka inser jag att drömmen inte var annat än skräp. Visst, jag fÃ¥r ut en okej lön. Kan betala min hyra, mina kläder, har dessutom rabatt här i butiken och sparar varje Ã¥r ihop till en eller ett par semestrar med grabbarna. Men hur kul börjar det bli? Känns som jag gjort allt det där och är trött pÃ¥ charterresorna, burning samboca i käften och patetiska inkastare som lockar in oss redan efter lunch med en gratis öl och ett järn. Vad är meningen? Vad var det jag längtade efter dÃ¥ jag plötsligt bara sket i min tennis, 19 Ã¥r gammal. Jag var ju lovande, bland de bästa i Sverige faktiskt.

Tog studenten 2001. Den sommaren dÃ¥ jag skulle haft möjlighet Ã¥ka iväg med team future, allt betalt, resande coach, bästa sparringen i landet och fullt av tävlingar hela sommaren. Man sa att om jag inte lyckades med proffsplanerna sÃ¥ skulle 4 Ã¥r fritt pÃ¥ college Ã¥tminstone ge mig ytterligare en möjlighet med min tennis, kombinerat med studier och en universitetsutbildning. Helt gratis dessutom. Vad gjorde jag? Jag vände alla ryggen och brann mer för att sova till 11 varje morgon och sen bara hänga pÃ¥ badet med mina polare utanför tennisen. Vi skulle dessutom Ã¥ka till Gotland det Ã¥ret. Det gjorde vi ocksÃ¥. Slutade i katastrof, även om vi hade sjukt kul…tyckte jag dÃ¥ i alla fall.

Hur kunde jag vara sÃ¥ förbannat dum i skallen? Vad tänkte jag med? Varför fick mig ingen att förstÃ¥ vad jag tog för riktning i livet? Helskotta, här sliter jag i en butik frÃ¥n morgon till kväll nästan varenda dag, och jag gnällde pÃ¥ att springa och gymma en timme om dagen under den tid jag satsade pÃ¥ tennis. Hur f-n kunde jag tycka det var jobbigt? Idag skulle jag göra det alla dagar i veckan, med ett leende pÃ¥ läpparna, bara jag slapp den här misären. Alla puckade kunder, alla ungar som kommer in och provar saker och lÃ¥ter mig vika ihop och städa upp och ändÃ¥ vara trevlig och säga “välkommen Ã¥ter” 110 ggr / dag.  Alla förortsgrabbar som kommer in och försöker stjäla, senast igÃ¥r jagade jag ikapp en kille uppför Kungsgatan som snott en Nike-tröja. Herregud, 2 pass tennis och lite fys. Drömmen! Varför förstod jag inte?

SÃ¥g lottningen till Wimbledon igÃ¥r. Hittade totalt 16 namn i lottingen till kval- och huvudtävling jag vann mot mellan 15-18 Ã¥rs Ã¥lder. De grabbarna fattade galoppen redan dÃ¥. Inte jag. Tyckte jag var för lÃ¥ngt efter runt studenten. Andra hade tagit ATP-poäng redan, jag hade noll. Inte kunde jag bli nÃ¥got. Och vilket hästjobb som krävdes. Träna varje dag nästan. Resa och spela tävlingar. Nej att skaffa egna pengar och bara dra till Gotland med polarna var coolare…..trodde jag. Ã…ngesten väller inifrÃ¥n och ut. Ska jag sjukskriva mig resten av dagen? Söka upp en terapeut kanske? Vad gjorde jag med mitt liv? Ännu en sommar framför mig totalt meningslös. Midjan börjar dallra, magrutorna är borta. Konditionen som var mitt signum finns inte där längre. Fan, det är försent. Samtidigt ser jag och hör jag om mÃ¥nga av mina tidigare schyssta konkurrenter. De har kvar tennislivet. Vissa har varit proffs nÃ¥gra Ã¥r nu. Spelar ihop pengar i Tyskland och Frankrike, pÃ¥ seriespel, sÃ¥ de har rÃ¥d att kuska runt jorden pÃ¥ futures och challengers. De fÃ¥r i alla fall göra det roligaste som finns, spela tennis och umgÃ¥s med likasinnade.

Hörde att Filip hade träffat Lundkvist och Hogerbaum förra veckan i stan. De var hemma från college. Gick tydligen bra för dem. Bodde i Florida och snart klara med en varsin sportjournalist-utbildning. Tydligen grymma i dubbel också, semi i NCAA i år. Petra och Vickan, mina bäsa tjejkompisar på den tiden,  kom ju hem förra året. De var i Californien i 4 år. Båda färdiga jurister och båda fått jobb på advokatbyrå i Sthlm. Spelar visst tennis ett par dagar i veckan och gör det bra. Tappat kontakten med båda två. Saknar dom faktiskt känner jag. Vi hade hur kul som helst ihop. Saknar alla känns det som. Vi var ju som en stor släkt hela tennisstimmet av ungdomar.

Hur kunde jag vara sÃ¥ naiv som 19-Ã¥ring? Tänk om det finns killar och tjejer i liknande situation idag, som jag kände dÃ¥? Nej knappast, knappast kan nÃ¥gon annan vara sÃ¥ omogen och kortsiktig…..eller?

Jag slängde bort allt känns det som. Fine, livet är okej som det är nu, men var är kickarna? Kicken att vara riktigt bra på någonting. Kicken att vinna matcher. Kicken att fullkomligt dyngsur av svett slå in matchbollen till 7-6 i avgörande. Kicken att se världen och kicken att veta att man är sedd som den stora tennistalangen i byn. Kicken att Stefan Edberg nämnde mig i en artikel en gång om vilka unga han tror är svensk tennis framtid.

Lunchen är slut, orkar inte diska tallriken i personalrummet, ngn annan fÃ¥r göra det. Dags att gÃ¥ ut pÃ¥ butiksgolvet igen, möta kunder, sälja inlines och joggingskor till kreti och pleti…..solen lyser och det är 26 grader ute. Och sÃ¥ har jag valt ett liv inne i en butik….

…kunde jag inte ens fatta att vara ute och träna tennis och fys i solen mÃ¥ste vara det enklaste och bekvämaste jobb som faktiskt finns…även om det regnade ibland sÃ¥ skulle jag göra vad som helst för att Ã¥ter vara 19 Ã¥r och veta vad jag idag vet. Att jobba för att kunna Ã¥ka pÃ¥ charterresor tvÃ¥ gÃ¥nger om Ã¥ret var liksom inte den bilden jag sÃ¥g dÃ¥ jag stod där med studentmössan i handen.

Jag trodde det var det verkliga drömlivet, egen lön och eget jobb. Slippa ta ut mig pÃ¥ banan och i skogen varje dag…..nu inser jag att jag hade fel…hoppas alla dagens juniorer förstÃ¥r bättre. Men för mig är det försent

…alldeles försent…”

Robin är nutiden - Är Daniel framtiden?

Mitt upp i all plötslig, underbar tennishysteri som råder i Sverige tack vare Robins succé tycker jag även det är läge att uppmärksamma vad som händer lite i skymundan av herrarnas tävling.

Vi har faktiskt i svensk i semifinal i juniorklassen också!!! Det är faktiskt lika stort det, om man ser det ur de bådas respektive perspektiv.

Daniel Berta, en av mina personliga favoriter har plöjt sig fram genom lottningen och står imorgon som en av världens just nu 4 bästa juniorer i en av semifinalerna på Roland Garros.

Under min juniortid var det en självklarhet att vi hade juniorer långt framme i alla Junior Grand Slams. Så har det inte varit på många år nu och jag tycker det är otroligt kul för svensk tennis i allmänhet och självklart för Daniel i synnerhet.

Jag gillar hela Daniels sätt på och utanför banan. Glad och trevlig kille, som man märker vet vad han kan och tror på sig själv. En jävla kämpe med grymt bra skalle på banan och i min värld otroligt begåvad från baslinjen. Med rätt upplägg och omgivning och personlig inställning tror jag att DB har alla chanser att bli riktigt riktigt bra som senior också.

Notera att Berta dessutom är ett år ung och alltså är 17 år. Om jag förstått det rätt så är hela kvartetten som är kvar födda 92 och alla 4 spelade dessutom semifinaler i EM förra året.

Jag håller alla tummar för att Daniel står i en final i helgen och visar att svensk tennis även har en stark framtid.

Robin har skapat tennisfeber och det är sÃ¥ otroligt skönt att sitta och kolla pÃ¥ sporten och se att de varje kväll ägnar nÃ¥gra minuter Ã¥t att följa honom pÃ¥ fransk mark. Hade journalisterna varit nÃ¥gorlunda begÃ¥vade rent idrottsligt sÃ¥ hade de sett detta för länge sedan och ägnat betydligt mer utrymme för honom och svensk tennis. Men det är väl som det är…nu vill alla ha en bit av kakan. Jag är säker pÃ¥ att Nors är rätt man för att hÃ¥lla den nya uppstÃ¥ndelsen pÃ¥ en rimlig nivÃ¥ och hÃ¥ller hÃ¥rt i Robin sÃ¥ fokus läggs pÃ¥ rätt saker.

Imorgon smäller det. Två svenskar i singelsemifinaler på Roland Garros. En lite i skuggan i juniordubbeln.

Lycka till boys!!!!!

Kanske många såna här tankar den 4e juni 2009

Idag är det den där enormt stora dagen alla pratat om så länge. Min kostym är nästan oanvänd. Mina kompisar ligger förmodligen och sover fortfarande. Klockan är ju bara 9.30. Men jag har just tränat två timmar. Det var riktigt jobbigt idag. Tråkigt var det också. Jag hade hellre legat kvar i sängen då klockan ringde.

Senast jag var i skolan var i förrgÃ¥r. DÃ¥ berättade grabbarna om den senaste “studentskivan”. Aldrig sett sÃ¥dan glädje i deras ögon. IgÃ¥r hade jag ett endagsläger med fystester. Klarade tack och lov att hamna under 4 min / per kilometer i spÃ¥ret. Annars hade det förmodligen blivit nÃ¥got straff, typ ett varv till och en rejäl utskällning. Det har varit 8 studentskivor jag missat. Varit borta pÃ¥ träningar och tävlingar pÃ¥ varenda en.

Det är inte lika roligt längre att spela. Jag är ju helt värdelös dessutom. Förlorade mot den där skåningen i lördags. För två år sedan släppte jag ett game på honom. Vad har hänt? Jag tränar ju mer än någonsin. Gör ju allt som alla säger man skall göra. Men så fort jag gjort precis det jag ska så tar jag inte ett steg till.

 Jag kommer ju aldrig att kunna bli någonting ändå. Lika bra jag lägger av eller? Shit vad tråkigt det är med tennis. Albin och Ludde åker snart till Grekland i 2 veckor. Skall tydligen vara en helt galet rolig stämning där. Mycket tjejer också. Riktigt snygga tjejer sägs de. Jag då? Jag drar till Örebro först. Kul liksom. Sen en vecka i Bofors och därefter en vecka i Åmål. Vad håller jag på med? Okej, Båstad blir ju roligt som alltid. Men resten. Åka tåg runt bland ställen jag sett förr och helst aldrig vill se igen. För att förlora ännu mer. Det var roligare förut då man var mindre. Då vann jag ju i alla fall mycket och var lovande på riktigt.

Idag är det den största dagen säger många. Studenten. Min mössa är kritvit. Alla andra har fullt av namn skrivna inuti sina mössor. Jag har inga namn. Inte så konstigt då man knappt är i plugget.

Alla är imponerade och avundsjuka över att jag aldrig behöver vara i skolan. De frågar alltid 1000 saker då jag väl är där om hur allting går. Känns pinsamt. Jag skulle ju hellre vilja vara i plugget hela tiden. Lägga ner tennisen. Men vad skall alla säga då? Blir pappa besviken? Vad kommer mina tränare säga? Kompisarna? Ja, men det är ju dom jag vill vara med mera. Jag vill också åka till Grekland, istället för Bofors.

Kanske lika bra att fejka en skada? Eller börja säga att jag tränat fysen fast jag inte gjort det? Vem skall märka det liksom? Kan säga att jag har några prov kvar som släpar jag måste fixa. Då slipper jag träningen. Till skolan kan jag säga att har ett par viktiga tävlingar nu så jag inte kan skriva proven.

Enkelt. Jag kör såhär ett tag. Får se vad som händer. Tennisproffs lär jag ju aldrig bli ändå. Förlorade mot den där killen från Skåne senast ju. Han som är totalt värdelös. Hur dålig är inte jag då.

Nu slår det mig!!!

Jag skall fasiken med till Grekland i sommar. Ja, det är klart jag ska. Men, men, äh…jag vet, det gÃ¥r ju inte.

Men idag ska jag ta studenten. Och idag så tänker jag verkligen ta studenten. Jag tänker rusa ut på skolgården och slänga iväg min kritvita rena mössa så långt det bara går och hoppas det blir brun och skitig, den med.

Idag skall jag ta studenten, och jag tänker göra det precis på samma sätt som alla andra.

Och när jag kommer hem från festen inatt. Min första fest med klasskompisarna, då tänker jag ha mössan full av namn skrivna på insidan. Som alla andra.

Jag vill bara känna mig normal. Vem vill inte det.

fortsättning följer……

Kör er fys redan på morgonen

Jag vet att många därute av juniorerna inte tycker att fysträningen är någon höjdpunkt i tillvaron. Det var nog ett av de största skälen till att jag inte orkade satsa vidare från det år jag fyllde 20.

Det finns tyvärr inga genvägar och fysen är en otroligt central och viktig bit för att bli bättre som tennisspelare. Det kanske inte känns så just i stunden eller är lätt att mäta, men tro mig, varje fyspass är väldigt viktigt i er utveckling till framtida bra och framgångsrika tennisspelare.

Ett tips jag tycker ni skall pröva på är att köra exempelvis er löpträning tidigt på morgonen. Ta en frukt då ni vaknar, eller exempelvis en proteindrink och ge er ut. Bara det att ni tar ett löppass på ca 30-45 minuter, låt säga 3 ggr per vecka innan skolan kommer göra er betydligt starkare och bättre på banan, men även att skoldagen blir enklare att genomföra.

Efter ett löppass, dÃ¥ kroppen verkligen är igÃ¥ng och en stadig frukost kommer ni komma till skolan pigga och fräscha. Resten av dagen är fysen redan avklarad sÃ¥ ni har inget annat än tillfredsställelse att känna under dagen att ni gjort “ert jobb”. Dessutom kan ni 100% fokusera pÃ¥ tennisträningen efter skolan och inte ha ett fyspass efter tennisen hängande över er, rent mentalt.

Pröva det. Gör det till en vana och känn efter hur skön man känner sig redan från tidigt på morgonen.

Lycka till.

——————————————————————-

Roger är nere med 2 break i 3e set. 1-1 i set. Dags att fortsätta hålla fokus på slamtrackern.

Föräldrar - filma era barns tennismatcher!!!

Pratade häromdagen med en av mina bästa vänner, då jag ledsamt berättade att min far av någon anledning spelat över alternativt tappat bort ett antal gamla VHS-kassetter med tennismatcher från min juniortid.

Det känns ärligt talat värre än för jävligt att detta skett. En del av skulden faller givetvis över mig, som för flera år sedan borde sagt att vi måste förvara dessa på något ställe där de inte kan försvinna, samt att kopiera över alla banden i nya moderna format, typ DVD.

Jag har några av kassetterna i minnet och jag skulle så otroligt gärna vilja få fatt i dom, om de nu inte är överspelade med annat. Jag minns att exempelvis hela Sverigefinalen av Opel Cup från Västerås 1991 fanns på ett band. Det kanske också var ett av mina starkaste minnen från min juniortid. Det var i alla fall en av mina mest framgångsrika tävlingar och mitt stora genombrott som junior. Under resten av det året vann jag 15 tävlingar om jag minns rätt, bl a en stor internationell juniortävling i Tyskland den sommaren. Den resan kommer jag berätta mer om en annan gång. Tror både Westberg och Hildebrand tänker på den resan då och då med ett leende.

Nåväl, Opel Cup var som Kalle Anka Cup fast för 16-åringar. Jag vann Stockholmsuttagningen och sedan i Sverigefinalen var jag 5e eller 6e-seedad men lyckades slå semiseedade Jesper Boberg från Småland och nå semifinal. Efter att ha förlorat semifinalen så vann jag match om 3e pris och slutade alltså på bronsplats. Vinnare av Opel Cup 1991 var självklart Thomas Johansson, som var totalt överlägsen och vann allt i vår åldersklass. Jag minns hur fruktansvärt bra Tompa var redan då. Han var liksom på en annan planet jämfört med oss andra. I mixedklassen där jag spelade med Pia Groth från SALK förlorade vi i finalen mot Åsa Svensson (Carlsson på den tiden) och Anders Stenman från Västmanland.

Tänk att allt detta fanns samlat på en videokassett och den är borta!?!? Detta är minnen att ha kunnat plocka fram då och då.

Ett annat minne är JSM i Tabergsdalen 1989. Jag var 14 Ã¥r och pappa gjorde liksom filmen som en dokumentär. Jag minns hur jag pÃ¥ anmodan av honom skulle kliva ut ur husvagnen och lÃ¥stsas som jag spontant bara sÃ¥g kameran och sade “Godmorgon, idag är det match. Dags att ta en morgonlöpning för att väcka kroppen”. Ha ha..sÃ¥ löjligt men ändÃ¥ sÃ¥ roligt. Vi fortsatte sedan filmen med att jag anmälde mig till tävlingsledningen och fick min nummerlapp. Sedan filmades mina matcher men även andras. Jag vet att pÃ¥ denna kassett finns glimtar frÃ¥n matcher bÃ¥de pÃ¥ Tompa J och Magnus Norman. Jag är säker pÃ¥ att Nors skulle skratta och fÃ¥ nostalgiska fuktiga ögon om jag under en av vÃ¥ra kompismiddagar hemma hos mig hade kunnat spela upp bilder pÃ¥ honom som 13-Ã¥ring krigandes pÃ¥ en hemmagjord JSM-video av familjen Alsterback. Bilder han aldrig tidigare sett.

Så, alla ni därute. Föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, vänner!!!!! Ta vara på dagens otroligt lättillgängliga teknik. Filma massor av era barn och ungdomars tennismatcher och träningar. Jag lovar att när de är 30+ kommer de vara upp över öronen tacksamma för att ni gjorde detta.

Filma på olika platser. Det är ännu en sak jag märker ju mer åren går hur man saknar många av de platser ute i Sverige man besökt. Tänk att ibland kunna sätta på en gammal film och bara få ta del av de miljöerna på bild.

Jag är säker på att man skulle få tillbaka många minnen och kanske till och med dofter från de olika platser som likt isblock på en söndersmält insjö utgjorde kartan för den svenska juniortennis-cirkusen på 90-talet.

Varför kan man inte kramas efter en match?

Jag har iakttagit en viss debatt pÃ¥ ett flertal ställen de senaste mÃ¥naderna. Det handlar om flera av varandra oberoende tennistyckare och “tennismänniskor” som har total avsaknad av förstÃ¥else för att tvÃ¥ tennisspelare kramar om varandra efter en match.

Eller, det handlar snarare om att många inte har den minsta förståelse för att förloraren kan dra lite på smilbanden eller omfamna sin överherre direkt efter matchbollen. Att det skulle vara ett tecken på att man inte är lika besatt av att vinna och har samma vinnarskalle som de som inte gör det.

För mig är det lite granna tvärtom. Jag har inte den minsta förståelse för varför man kan tycka att det vore det minsta konstigt att en förlorare skulle bete sig så direkt efter matchen. Som Djokovic senast mot Nadal, log lite förläget och kramade om Nadal efter en av tidernas bästa tennismatcher. Vad är det för fel med det?? Ett par minuter senare när Djokovic vandrade ut från banan rann tårarna på honom av besvikelse, men att i den allra värsta hettan just efter match kunna le åt fanskapet att förlora efter 4 timmar mot Nadal och stort kunna gratulera Rafa till sin seger är för mig inget annat än en stor prestation och en stor människa som gör.

Bara att se Djokovic och Nadal sista timmen under matchen. BÃ¥da tvÃ¥ log ett flertal gÃ¥nger efter vissa rent ut sagt sinnessjuka bollväxlingar. De bjöd pÃ¥ show och de avslutade showen med att krama om varandra och visa publik och övriga världen att detta faktiskt ändÃ¥ nÃ¥gonstans “bara” är tennis.

Det kanske krävs den distansen till den övriga rent för jävliga värld vi har omkring oss för att inse att en tennismatch, vare sig det är första omgången i RMs 12-årsklass eller en final i Wimbledon ändå faktiskt bara är en tennismatch mitt bland krig, miljontals hemlösa barn och konstanta naturkatastrofer.

Herregud, boxarna pÃ¥ allra högsta nivÃ¥ har sÃ¥ länge jag har minnesbilder frÃ¥n boxningsmatcher kramat om varandra efter en match. Och dÃ¥ kan vi ju pÃ¥minna oss om att de faktiskt bokstavligt talat försöker ha ihjäl varandra under sina holmgÃ¥ngar. ÄndÃ¥ kan de stÃ¥ och omfamna varandra efterÃ¥t. Vi sysslar med en sport där det handlar om att vinna sista bollen i en tennismatch och om man kämpar 110% och har en god stämning med sin motstÃ¥ndare, men ändÃ¥ inte räcker till, sÃ¥ varför skulle en high-five eller en liten kram vara ett tecken pÃ¥ att förloraren där visar att han är en “loser”.

Jag förstår det inte alls. Men jag vill även säga att de som inte väljer att avsluta med en kram vid nät absolut inte gör något fel. Det är precis upp till varje spelare att göra som han eller hon vill. Vissa kan inte hantera den omedelbara besvikelsen och nederlaget. Vissa kan helt enkelt det, men ändå vara grymma kämpar. Federer gjorde det i Australien mot Nadal senast. Bara stora idrottsmän gör sådant.

Novak Djokovic var för mig det yttersta beviset på att man både kan vara besatt av att vinna sin match men samtidigt vara som en blåslagen boxare direkt efter att matchen är över.

Att sedan tÃ¥rarna rann nedför hans kinder gjorde liksom hela showen komplett….i alla fall för mig.

Sommartävlingar - inte drömmen för alla

Så börjar vårterminen i skolorna så sakta gå mot sitt slut. Enstaka prov kanske återstår för vissa innan sommarlovet är här. För andra är det bara en månads transportsträcka kvar fyllt av tomma dagar i skolan. Tid att njuta efter ett års slit.

Jag minns själv hur jag alltid var som lyckligast under maj mÃ¥ndag för jag visste vad som väntade runt hörnet; en hel sommar fylld av resor runt om i landet och utlandet pÃ¥ tävlingar. Känslan att sätta sig i folka-bussen med ett gäng kompisar för att ligga ute pÃ¥ vandrarhem, husvagnar och i enstaka fall slitna hotell. Det var drömmen. Jag minns hur vi varje dag exempelvis i Ã…hus gick till glasskiosken som lÃ¥g mellan banorna och vandrahemmet vi bodde pÃ¥. Varje dag skulle vi Ã¥tminstone fÃ¥ i oss en stor kulglass. Jag minns kommentaren frÃ¥n tjejen i kiosken dÃ¥ en kompis sade “jag vill ha 3 kulor tack”, varpÃ¥ den unga sommarjobbaren pÃ¥ bred skÃ¥nska svarade “nej jag tror det räcker med 2 för maeijina keulooor blir ni mädda peaÃ¥u” (pÃ¥ svenska; mina kulor blir ni mätta pÃ¥).

Det var morgonlöpning, morgonpass tennis, match, god kulglass och kanske en minigolf och det var så otroligt kul att ligga ute och umgås med sina vänner och att träffa nya vänner.

Men för alla är det inte bara eufori att åka ut kanske 6-7 veckor i sträck. Tyvärr även inom tennisen är det precis som i skolan många som inte känner sig som en i gänget, som inte är välkommen i den innersta gruppen och som vaknar varje morgon med en klump i magen av obehag. Som inte känner supporten ens från sina klubbkompisar då han spelar en match på en dammig grusbana i stekande sol någonstans i vårt avlånga land. Det finns även här en hierarki eller en grupp som ofta är starkare än vissa enskilda individer. Mobbing rent ut sagt. Folk som redan innan resan vet att när coachen läser upp vilka som skall bo tillsammans så väntar en suck från den rumskamrat man blivit placerad med. Förnedringen då man hör och ser detta.

Jag hatar mobbing. Var det än förekommer. Jag är så förvånad, besviken och arg att exempelvis de allra största företagen inte går ut ihop och har en enorm ständig gemensam strategi och kamp för att få bort mobbningen från skolor, dagis, fritids, idrottsklubbar och i andra sociala sammanhang.

Om landets alla dags- och kvällstidningar kan gå ut gemensamt för att föra kampen om att fria Dawit så är det deras förbannade skyldighet att även konstant ha ett samarbete och upprop om att utplåna mobbningen. Jag tror att det går med rätt krafter.

Jag vill att alla därute som läser detta och känner sig träffade eller alla andra som vet och ser och hör när det förekommer vÃ¥gar ställa sig upp och säga “det här är inte okej”. Jag vill att de tränare och ledare som ser och hör att det förekommer direkt tar tag i det och i bästa fall skickar hem de som förstör andra människors ungdom, med svansen mellan benen.

Detta inlägg är till alla er som inte just i detta nu känner längtan, glädjen och tillförsikten att få åka ut på vägarna med sina kompisar och uppleva ännu en underbar tennissommar.

Detta är till alla er som har ångest, är rädda och oroliga för vad ni skall få höra detta år om er själva i negativa ordalag.

Ni är mina hjältar…..vad alla de andra än mÃ¥ försöka fÃ¥ er att känna.

Dagens lunch väckte gamla minnen

När jag idag begav mig upp till IBMs huvudkontor härute i Kista möttes jag av en glad överraskning. Vi är ett riktigt stort företag, även med svenska mått mätt, om man tänker på antalet anställda. Närmare 400,000 i världen och 3-4000 i Sverige. Vad jag vill säga med detta är att det finns många kollegor man inte känner men också många man känner men sällan stöter på.

Idag begav jag mig upp den kilometer som avståndet är mellan det IBM-kontor jag huserar i till vårt s.k huvudkontor, för att äta lunch.

Både jag och Johan Westberg, (den gamla grusgnetaren som faktiskt tog hem 3 sommartourtävlingar 1996 och förmodligen är den enda svensk som gnetat ut Johan Hede) jobbar ihop på IBM och sitter på samma office och ses ofta både här och privat.

Idag stötte vi pÃ¥ vÃ¥r kollega Johan “hajen” Nilsson som jobbat pÃ¥ IBM rätt sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r nu men som vi inte sett pÃ¥ ett par Ã¥r dÃ¥ han haft en utlandstjänst men nu slagit sig till ro i Sthlm igen.

Jag lärde känna Johan N, i början på 90-talet då jag flyttade till Växjö och Team Mats Wilander. Hajen som jag från och med nu kallar honom i denna text är 3 år äldre men blev snabbt en bra kompis men även på slutet under Växjö-tiden en av våra ledare då och då på olika läger och tävlingar.

Vi hade haft ett problem i Teamet under stora delar av 1992 med att folk studsade racketen för mycket. Vi kallade det för att “knega”. Det sÃ¥g givetvis inte bra ut och det tog bort fokus frÃ¥n vÃ¥r prestation pÃ¥ banan. Jag är självklart den första att hÃ¥lla med om det, i och med att det inte var tal om att man slängde racketen en eller ett par gÃ¥nger i ilska. Nej, det hade blivit en fjantig grej att vi studsade den mest hela tiden dÃ¥ vi missade ett slag. Otroligt omoget sÃ¥klart och bra att tränarna med Fidde i spetsen bestämde sig för att göra nÃ¥gonting Ã¥t saken.

Vad vi till slut var tvungna att rätta oss efter var att de förde statistik och ett schema över racketkastningar och varje “kneg” gav 10 kr i böter.

Denna resan dÃ¥ det skulle införas gick till Ã…hus och den sÃ¥ underbart klassiska tävlingen pÃ¥ Sveriges vackra ostkust där banorna ligger ett stenkast frÃ¥n stranden. Ledare pÃ¥ resan var Johan “Hajen” Nilsson.

Ni som har varit i Ã…hus vet att den lilla “baracken” eller stugan, för att vara artig mot Ã…hus TK, ligger just bredvid bana 1. Ni som har ännu fler detaljerade minnesbilder av stället vet att det finns smÃ¥ smÃ¥ fönster i omklädningsrummet, men rätt sÃ¥ högt upp sÃ¥ man mÃ¥ste ställa sig pÃ¥ bänken i omklädningsrummet för att se ut till bana 1.

Hur som helst så hade vi skött oss mer än exemplariskt under veckan. Resultaten hade gått vår väg i Växjö TS. Jag lyckades faktiskt vinna 18-årsklassen och slog i finalen min vän och klubbkompis David Winberg, 7-5 6-2. För övrigt den enda gången jag lyckades slå David som just denna sommar var enorm. Som kuriosa kan nämnas att han vann Båstads 18-årsklass, ett år ung och erhöll ett WC till kvalet i Swedish Open.

Hajens block var nog i princip tomt på streck .(som ritades som staket..ni vet..4 streck lodrätt och sedan ett diagonalt som utgjorde ett staket om 5 kneg).

Då jag och Jesper Boberg skulle spela dubbel en av de sista dagarna var vi på gott humör och spelade okej. Tror till och med att vi ledde matchen stort, men något i oss gjorde att vi av ren vana vid den tiden saknade att studsa våra racketar. Men Hajen var respektingivande och likt goda katolska tonårstjejer skötte vi oss exemplariskt.

SÃ¥ plötsligt ser vi att Hajen lämnar läktaren för att gÃ¥ in pÃ¥ toaletten i omklädningsrummet. DÃ¥ händer förmodligen blande det mest omogna en 17 Ã¥rig tennisspelare kan göra. Vi börjar helt plötsligt knega och knega vÃ¥ra racketar…löst i och för sig, för att undvika att spräcka ramen och skamset antingen ringa vÃ¥ra föräldrar eller sponsorer av racketarna och be om nya, men ändÃ¥. Vi knegade efter varenda boll, vare sig vi vann eller förlorade poängen. Vi skrattade glatt och vÃ¥r humor och vÃ¥ra klubbkompisar skrattade pÃ¥ sidan. De övriga spelarna frÃ¥n andra klubbar fattade ingenting och tyckte förmodligen mest att vi var dumma i huvudet.

Men vad vi inte anade var att vi hade en ledare med ett större intellekt än både jag och Jesper tillsammans. Han hade lurat oss. Totalt!!

Tror ni han gick pÃ¥ toaletten? Nej…han gick kallt in i omklädningsrummet och ställde sig pÃ¥ bänken och tittade ut genom de smÃ¥ fönstren och fick nog skÃ¥da precis det han sökte efter. Herregud. Han visste väl att varken Fidde eller Ã…ke skulle tro pÃ¥ honom om han kom hem med ett tomt block utan kneg. De skulle förmodligen tro att Hajen, som var kompis med oss, trots att han var nÃ¥gra Ã¥r äldre, helt enkelt hÃ¥llt oss bakom ryggen och sagt att vi skött oss exemplariskt, vad som än skulle ha hänt.

Så Hajen fick sig en rejäl skrattsalva därinne då vi helt tankelöst stod på bana 1 och knegade och knegade.

Då han kom ut igen blev vi plötsligt de unga katolska småflickorna igen och skötte oss perfekt.

Efter matchen väntade sedan en rejäl utskällning och ett helt A4-papper av blyerts-staket.

Jag kan säga att samtalet hem för att förklara den saken gärna hade bytts ut mot 100 samtal hem om att man hade spräckt sina ramar i rent vrede.

Någonstans kan ju ändå en spräckt racket bottna i en sjuklig vilja att vilja vinna och att vara totalt inne i något som väcker både lycka och vrede under timmarna man står på banan.

I alla fall var det nog så jag hade lärt mig att förklara för mamma och pappa eller Fischer, de gånger något sådant hände.

Tack Hajen för ett minne för livet. Tro mig, jag skäms fortfarande ibland då jag tänker på hur omogen man var.

Next Page »