Ellen Allgurin vidare – Sofia utslagen

Det var extremt glädjande att vÃ¥rt framtidshopp pÃ¥ tjejsidan Ellen Allgurin igÃ¥r vann första omgÃ¥ngen i Collector Swedish Open. Ellen slog en 180-rankad tjej och “skrek till” hela BÃ¥stad och delar av tennissfären att “här är jag, svensk damtennis framtid, passa er”!!!!

Ellen har drygt 3 år kvar som junior och det skall bli intressant att se hur hennes utvecklingskurva artar sig och det skall bli intressant att se hur hennes upplägg kommer vara. Vem och vilka kommer bli huvudpersonerna omkring henne? Jag vet att SOK satsar pengar på Ellen, genom SvTF, då hon är med i SOKs talangprogram. Ellen, det är inte långt från Värnamo till Växjö!! =). Det skulle vara otroligt intressant att se Fidde Rosengren ta sig an en tjej på 15 år och se vad han kan uträtta med henne efter all erfarenhet han haft av svenska elitjuniorer och senare världsspelare som Magnus Norman, Jonas Björkman, Mario Ancic, Pim-Pim och Jarkko Nieminen.

Jag såg Ellen i SALK Open senast och jag liksom andra ser att hon är en stor stor talang. Hon hade dessutom en tjurskallighet och envishet och vilja att vinna varje boll tyckte jag. Tekniken kanske inte ser ut som skolboken alla gånger men hon har en grym förmåga att helt enkelt få tillbaka bollen i de flesta lägen. Sedan var det för mig uppenbart att redan nu börja slipa rejält, ja slipa riktigt rejält på att utveckla ett riktigt vapen, för det kommer behövas därute.

Jag kommer i alla fall att följa hennes framfart med stor nyfikenhet framöver.

Sofia Arvidsson fick på pappret den sämsta lottningen i turneringen och det blev ingen rolig dag på jobbet. Jag streamade matchen och såg den på www.oskaya.com och det var tyvärr spel mot ett mål.

Det konstiga är att jag tycker att Sofia är bättre än Caroline, slag för slag. Men man ser verkligen hur dåligt självförtroende Sofia just nu har. Det skär i hjärtat att se henne missa 20 enkla backhand på en match på grus. Det skär att se henne inte avgöra enkla bollar framme vid nät och det skär att se att hon inte verkade tro det minsta på sig själv i matchen och bara ville avsluta eländet och ta sig därifrån. Jag kanske har fel. Sofia själv är den enda som vet om min analys är rätt.

Sofia var 2006 rankad 29a i världen och jag är bombsäker pÃ¥ att hon kan nÃ¥ dit igen…OM HON SJÄLV är beredd att göra det jobb som krävs. Förlorat självförtroende och självtvivel är inget som bara försvinner över en natt. Det krävs förmodligen hÃ¥rdare jobb än nÃ¥gonsin, fler tunga förluster och antagligen en sjö med tÃ¥rar och funderingar pÃ¥ att göra nÃ¥gonting annat i livet innan det vänder rejält igen. Men Ã¥terigen, jag är säker pÃ¥ att Sofia, om hon är beredd att ta sats och frÃ¥n hundra meter springa in med pannan före i en bergvägg om och om igen tills hon helt enkelt springer rakt igenom väggen eller hittar en annan väg över berget. Jag hoppas för svensk tennis skull och för Sofias egen skull att hon vill knyta näven i fickan och verkligen göra allt det som krävs.

För om det var fler än jag som exempelvis såg henne pressa Jelena Jankovic i US Open förra hösten till 5-7 i avgörande set och på det sättet hon då spelade så tror jag att ni med mig hoppas Sofia hittar vägen tillbaka igen.

Jag har spelat så mycket tennis själv och på så pass hög nivå så jag kan känna igen mig i hennes situation just nu. Istället för att bara spela på och inte fundera och allt går som det ska, så har man istället 1000 tankar som stör det vanliga naturliga flytet i spelet, både på träning och match. 1000 tankar som stör en i sin vanliga vardag utanför tennisbanan och 1000 tankar som får en att vakna med funderingar och somna med funderingar.

Sofia!!!! Knyt näven nu, jobba hårdare än någonsin, tro på dig själv mer än någonsin, för du är en ruskigt bra tennisspelare. Det har du bevisat så många gånger. År 2012 vill jag se dig och Ellen i OS i London, både som konkurrenter i singeln och som stolt svenskt dubbelpar.

Go girls!!!

…fortsättning student 2009

Ni som läste tankarna frÃ¥n den tennisspelande studenten fÃ¥r här en fortsättning, fast denna gÃ¥ngen är det en annan kille som stÃ¥r för tankarna. Denna man, 27 Ã¥r var ocksÃ¥ intresserad av annat än tennis omkring sin studentperiod…vad hände sen?

“2 veckor kvar innan semestern äntligen börjar igen. SÃ¥ trött pÃ¥ detta jobbet. DÃ¥ jag var mindre drömde jag om att jobba i en sportaffär. Nu efter 6 Ã¥r i samma butik, 5 dagar varannan vecka och 6 dagar varannan vecka inser jag att drömmen inte var annat än skräp. Visst, jag fÃ¥r ut en okej lön. Kan betala min hyra, mina kläder, har dessutom rabatt här i butiken och sparar varje Ã¥r ihop till en eller ett par semestrar med grabbarna. Men hur kul börjar det bli? Känns som jag gjort allt det där och är trött pÃ¥ charterresorna, burning samboca i käften och patetiska inkastare som lockar in oss redan efter lunch med en gratis öl och ett järn. Vad är meningen? Vad var det jag längtade efter dÃ¥ jag plötsligt bara sket i min tennis, 19 Ã¥r gammal. Jag var ju lovande, bland de bästa i Sverige faktiskt.

Tog studenten 2001. Den sommaren dÃ¥ jag skulle haft möjlighet Ã¥ka iväg med team future, allt betalt, resande coach, bästa sparringen i landet och fullt av tävlingar hela sommaren. Man sa att om jag inte lyckades med proffsplanerna sÃ¥ skulle 4 Ã¥r fritt pÃ¥ college Ã¥tminstone ge mig ytterligare en möjlighet med min tennis, kombinerat med studier och en universitetsutbildning. Helt gratis dessutom. Vad gjorde jag? Jag vände alla ryggen och brann mer för att sova till 11 varje morgon och sen bara hänga pÃ¥ badet med mina polare utanför tennisen. Vi skulle dessutom Ã¥ka till Gotland det Ã¥ret. Det gjorde vi ocksÃ¥. Slutade i katastrof, även om vi hade sjukt kul…tyckte jag dÃ¥ i alla fall.

Hur kunde jag vara sÃ¥ förbannat dum i skallen? Vad tänkte jag med? Varför fick mig ingen att förstÃ¥ vad jag tog för riktning i livet? Helskotta, här sliter jag i en butik frÃ¥n morgon till kväll nästan varenda dag, och jag gnällde pÃ¥ att springa och gymma en timme om dagen under den tid jag satsade pÃ¥ tennis. Hur f-n kunde jag tycka det var jobbigt? Idag skulle jag göra det alla dagar i veckan, med ett leende pÃ¥ läpparna, bara jag slapp den här misären. Alla puckade kunder, alla ungar som kommer in och provar saker och lÃ¥ter mig vika ihop och städa upp och ändÃ¥ vara trevlig och säga “välkommen Ã¥ter” 110 ggr / dag.  Alla förortsgrabbar som kommer in och försöker stjäla, senast igÃ¥r jagade jag ikapp en kille uppför Kungsgatan som snott en Nike-tröja. Herregud, 2 pass tennis och lite fys. Drömmen! Varför förstod jag inte?

SÃ¥g lottningen till Wimbledon igÃ¥r. Hittade totalt 16 namn i lottingen till kval- och huvudtävling jag vann mot mellan 15-18 Ã¥rs Ã¥lder. De grabbarna fattade galoppen redan dÃ¥. Inte jag. Tyckte jag var för lÃ¥ngt efter runt studenten. Andra hade tagit ATP-poäng redan, jag hade noll. Inte kunde jag bli nÃ¥got. Och vilket hästjobb som krävdes. Träna varje dag nästan. Resa och spela tävlingar. Nej att skaffa egna pengar och bara dra till Gotland med polarna var coolare…..trodde jag. Ã…ngesten väller inifrÃ¥n och ut. Ska jag sjukskriva mig resten av dagen? Söka upp en terapeut kanske? Vad gjorde jag med mitt liv? Ännu en sommar framför mig totalt meningslös. Midjan börjar dallra, magrutorna är borta. Konditionen som var mitt signum finns inte där längre. Fan, det är försent. Samtidigt ser jag och hör jag om mÃ¥nga av mina tidigare schyssta konkurrenter. De har kvar tennislivet. Vissa har varit proffs nÃ¥gra Ã¥r nu. Spelar ihop pengar i Tyskland och Frankrike, pÃ¥ seriespel, sÃ¥ de har rÃ¥d att kuska runt jorden pÃ¥ futures och challengers. De fÃ¥r i alla fall göra det roligaste som finns, spela tennis och umgÃ¥s med likasinnade.

Hörde att Filip hade träffat Lundkvist och Hogerbaum förra veckan i stan. De var hemma från college. Gick tydligen bra för dem. Bodde i Florida och snart klara med en varsin sportjournalist-utbildning. Tydligen grymma i dubbel också, semi i NCAA i år. Petra och Vickan, mina bäsa tjejkompisar på den tiden,  kom ju hem förra året. De var i Californien i 4 år. Båda färdiga jurister och båda fått jobb på advokatbyrå i Sthlm. Spelar visst tennis ett par dagar i veckan och gör det bra. Tappat kontakten med båda två. Saknar dom faktiskt känner jag. Vi hade hur kul som helst ihop. Saknar alla känns det som. Vi var ju som en stor släkt hela tennisstimmet av ungdomar.

Hur kunde jag vara sÃ¥ naiv som 19-Ã¥ring? Tänk om det finns killar och tjejer i liknande situation idag, som jag kände dÃ¥? Nej knappast, knappast kan nÃ¥gon annan vara sÃ¥ omogen och kortsiktig…..eller?

Jag slängde bort allt känns det som. Fine, livet är okej som det är nu, men var är kickarna? Kicken att vara riktigt bra på någonting. Kicken att vinna matcher. Kicken att fullkomligt dyngsur av svett slå in matchbollen till 7-6 i avgörande. Kicken att se världen och kicken att veta att man är sedd som den stora tennistalangen i byn. Kicken att Stefan Edberg nämnde mig i en artikel en gång om vilka unga han tror är svensk tennis framtid.

Lunchen är slut, orkar inte diska tallriken i personalrummet, ngn annan fÃ¥r göra det. Dags att gÃ¥ ut pÃ¥ butiksgolvet igen, möta kunder, sälja inlines och joggingskor till kreti och pleti…..solen lyser och det är 26 grader ute. Och sÃ¥ har jag valt ett liv inne i en butik….

…kunde jag inte ens fatta att vara ute och träna tennis och fys i solen mÃ¥ste vara det enklaste och bekvämaste jobb som faktiskt finns…även om det regnade ibland sÃ¥ skulle jag göra vad som helst för att Ã¥ter vara 19 Ã¥r och veta vad jag idag vet. Att jobba för att kunna Ã¥ka pÃ¥ charterresor tvÃ¥ gÃ¥nger om Ã¥ret var liksom inte den bilden jag sÃ¥g dÃ¥ jag stod där med studentmössan i handen.

Jag trodde det var det verkliga drömlivet, egen lön och eget jobb. Slippa ta ut mig pÃ¥ banan och i skogen varje dag…..nu inser jag att jag hade fel…hoppas alla dagens juniorer förstÃ¥r bättre. Men för mig är det försent

…alldeles försent…”

Äntligen lite sol igen

Det märktes att solen åter visade sig på Stockholmshimlen imorse. Morgonjogging runt Djurgårn när den är som allra skönast. Det kryllade av människor som suttit inne och stirrat på regnet hela helgen. 

 Och mitt upp i allt satt ett par stilla och ägnade sig åt Yoga. Jag måste säga att jag aldrig fastnat för det, men det så riktigt riktigt avslappnande och skönt ut.

Idag är det A-lagsträning på KLTK. Har planerat ett rätt så roligt men tufft pass. Skall bli kul att se intensitet och full aktivitet och fokus på 2 banor samtidigt.

Daniel Berta förlorade igår mot Dick Norman. Tuff motståndare som servar som en häst och knappast bjuder upp till något spel från bakplan. Bra att debuten nu är avklarad i alla fall.

Ha en skön tisdag i solen allihopa!

Dags för Daniel Bertas ATP-debut

Vet inte om någon undgått att Daniel Berta denna veckan har fått ett WC till ATP-tävlingen i s-Hertogenbosch, Holland. Det är stort, det är den stora debuten i main draw för Berta, på gräs dessutom. Ett  underlag han aldrig tidigare spelat på. Men jag tror att Daniels spel kan passa alldeles utmärkt på gräs.

Dessutom, vad som än händer kommer det vara en mycket värdefull erfarenhet att känna på hetluften därute. Daniel Berta har alla chanser att bli vår nästa självklara spelare i de stora tävlingarna. Som många vet tillhör han en av mina favoriter på tennisbanan redan nu. Då jag pratar med honom märker jag också något alldeles speciellt; en inre självsäkerhet att han vet vad han kan, men ändå så pass balanserat att det inte blir uppblåst eller drygt. Dessutom säger han själv att han vet hur mycket jobb och slit som krävs för att ta ännu ett steg. Han har liksom redan bestämt sig för att tennis skall vara hans jobb för många år, det syns i ögonen på honom. Berta vill jobba hårt, han vill ta ut sig till max och han vill bli bäst. Det är rätt så bra ingredienser för att nå dit. Jag hoppas han behåller självsäkerheten men också behåller fötterna på jorden och ödmjukt fortsätter sin jakt på att leva sin dröm. Jag är säker på att inga WC i världen kan få honom att tro att han på något sätt är klar med jobbet och inne i cirkusen och glömmer bort att fortsätta jobba exakt lika noggrannt som tidigare och ta ett steg i taget.

Teamet omkring Daniel, vet jag,  sliter stenhårt för att dra sitt strå till stacken.

Denna veckan reser Thomas Enqvist med. I Wimbledon Julius Demburg. Dessa två tillsammans med Johan Kareld jobbar minutiöst från Förbundet och Team Catella för att ge Daniel bästa möjliga träning och upplägg. Sen skall man alltid komma ihåg att det är ute i hemmaklubben som grunden lagts.

Lycka till i ATP-debuten Daniel!!

Bild och minnen från Norrköping

Satt idag och rensade min telefon på foton från det underbara bröllop jag i helgen tog del av.

DÃ¥ stötte jag pÃ¥ det kort jag tog just dÃ¥ Robin slog in matchbollen mot Gonzalez förra veckan i semifinalen i Paris….blev en rätt bra bild om jag fÃ¥r säga det själv…detta var i inre hörnet av lokalen, som för övrigt var packad med folk…baren var i extas.

Se hur detta bord av grabbar i sena 30 eller tidiga 40 gick loss precis dÃ¥ matchbollen slogs in…och se Robin i bakgrunden pÃ¥ TV-skärmen som just är pÃ¥ väg att falla ner pÃ¥ knä i den segergest han utförde efter att ha blivit klar för sin första Grand Slam-final….gÃ¥shud vandrar i alla fall över mina armar igen…

 

Denna veckan har jag varit med i mitt första styrelsemöte på KLTK och presenterat mina idéer för KLTKs Herrelitverksamhet. Skall bli spännande och roligt att försöka få till en nystart och ett bra upplägg för seniorelitspelarna på kungliga. Jag brinner för att vi skall ha den bästa seniorelitverksamheten i Sverige och som slutmål på året kriga om SM-guldet. Men även att den dagliga träningen och verksamheten skall kännas professionell och uppstyrd för seniorerna och att de som just nu tagit sina första ATP-poäng och är beredda att jobba hårt för att klättra på världsrankingen skall få det stöd och de bästa förutsättningarna som går att ge.

Men gott folk…titta pÃ¥ bilden igen….det är faktiskt svensk idrottshistoria ni ser i bakgrunden, dÃ¥ vi 2009 Ã¥ter fick en svensk i en Grand Slam-final i singel…

Robin är nutiden – Är Daniel framtiden?

Mitt upp i all plötslig, underbar tennishysteri som råder i Sverige tack vare Robins succé tycker jag även det är läge att uppmärksamma vad som händer lite i skymundan av herrarnas tävling.

Vi har faktiskt i svensk i semifinal i juniorklassen också!!! Det är faktiskt lika stort det, om man ser det ur de bådas respektive perspektiv.

Daniel Berta, en av mina personliga favoriter har plöjt sig fram genom lottningen och står imorgon som en av världens just nu 4 bästa juniorer i en av semifinalerna på Roland Garros.

Under min juniortid var det en självklarhet att vi hade juniorer långt framme i alla Junior Grand Slams. Så har det inte varit på många år nu och jag tycker det är otroligt kul för svensk tennis i allmänhet och självklart för Daniel i synnerhet.

Jag gillar hela Daniels sätt på och utanför banan. Glad och trevlig kille, som man märker vet vad han kan och tror på sig själv. En jävla kämpe med grymt bra skalle på banan och i min värld otroligt begåvad från baslinjen. Med rätt upplägg och omgivning och personlig inställning tror jag att DB har alla chanser att bli riktigt riktigt bra som senior också.

Notera att Berta dessutom är ett år ung och alltså är 17 år. Om jag förstått det rätt så är hela kvartetten som är kvar födda 92 och alla 4 spelade dessutom semifinaler i EM förra året.

Jag håller alla tummar för att Daniel står i en final i helgen och visar att svensk tennis även har en stark framtid.

Robin har skapat tennisfeber och det är sÃ¥ otroligt skönt att sitta och kolla pÃ¥ sporten och se att de varje kväll ägnar nÃ¥gra minuter Ã¥t att följa honom pÃ¥ fransk mark. Hade journalisterna varit nÃ¥gorlunda begÃ¥vade rent idrottsligt sÃ¥ hade de sett detta för länge sedan och ägnat betydligt mer utrymme för honom och svensk tennis. Men det är väl som det är…nu vill alla ha en bit av kakan. Jag är säker pÃ¥ att Nors är rätt man för att hÃ¥lla den nya uppstÃ¥ndelsen pÃ¥ en rimlig nivÃ¥ och hÃ¥ller hÃ¥rt i Robin sÃ¥ fokus läggs pÃ¥ rätt saker.

Imorgon smäller det. Två svenskar i singelsemifinaler på Roland Garros. En lite i skuggan i juniordubbeln.

Lycka till boys!!!!!

Kanske många såna här tankar den 4e juni 2009

Idag är det den där enormt stora dagen alla pratat om så länge. Min kostym är nästan oanvänd. Mina kompisar ligger förmodligen och sover fortfarande. Klockan är ju bara 9.30. Men jag har just tränat två timmar. Det var riktigt jobbigt idag. Tråkigt var det också. Jag hade hellre legat kvar i sängen då klockan ringde.

Senast jag var i skolan var i förrgÃ¥r. DÃ¥ berättade grabbarna om den senaste “studentskivan”. Aldrig sett sÃ¥dan glädje i deras ögon. IgÃ¥r hade jag ett endagsläger med fystester. Klarade tack och lov att hamna under 4 min / per kilometer i spÃ¥ret. Annars hade det förmodligen blivit nÃ¥got straff, typ ett varv till och en rejäl utskällning. Det har varit 8 studentskivor jag missat. Varit borta pÃ¥ träningar och tävlingar pÃ¥ varenda en.

Det är inte lika roligt längre att spela. Jag är ju helt värdelös dessutom. Förlorade mot den där skåningen i lördags. För två år sedan släppte jag ett game på honom. Vad har hänt? Jag tränar ju mer än någonsin. Gör ju allt som alla säger man skall göra. Men så fort jag gjort precis det jag ska så tar jag inte ett steg till.

 Jag kommer ju aldrig att kunna bli någonting ändå. Lika bra jag lägger av eller? Shit vad tråkigt det är med tennis. Albin och Ludde åker snart till Grekland i 2 veckor. Skall tydligen vara en helt galet rolig stämning där. Mycket tjejer också. Riktigt snygga tjejer sägs de. Jag då? Jag drar till Örebro först. Kul liksom. Sen en vecka i Bofors och därefter en vecka i Åmål. Vad håller jag på med? Okej, Båstad blir ju roligt som alltid. Men resten. Åka tåg runt bland ställen jag sett förr och helst aldrig vill se igen. För att förlora ännu mer. Det var roligare förut då man var mindre. Då vann jag ju i alla fall mycket och var lovande på riktigt.

Idag är det den största dagen säger många. Studenten. Min mössa är kritvit. Alla andra har fullt av namn skrivna inuti sina mössor. Jag har inga namn. Inte så konstigt då man knappt är i plugget.

Alla är imponerade och avundsjuka över att jag aldrig behöver vara i skolan. De frågar alltid 1000 saker då jag väl är där om hur allting går. Känns pinsamt. Jag skulle ju hellre vilja vara i plugget hela tiden. Lägga ner tennisen. Men vad skall alla säga då? Blir pappa besviken? Vad kommer mina tränare säga? Kompisarna? Ja, men det är ju dom jag vill vara med mera. Jag vill också åka till Grekland, istället för Bofors.

Kanske lika bra att fejka en skada? Eller börja säga att jag tränat fysen fast jag inte gjort det? Vem skall märka det liksom? Kan säga att jag har några prov kvar som släpar jag måste fixa. Då slipper jag träningen. Till skolan kan jag säga att har ett par viktiga tävlingar nu så jag inte kan skriva proven.

Enkelt. Jag kör såhär ett tag. Får se vad som händer. Tennisproffs lär jag ju aldrig bli ändå. Förlorade mot den där killen från Skåne senast ju. Han som är totalt värdelös. Hur dålig är inte jag då.

Nu slår det mig!!!

Jag skall fasiken med till Grekland i sommar. Ja, det är klart jag ska. Men, men, äh…jag vet, det gÃ¥r ju inte.

Men idag ska jag ta studenten. Och idag så tänker jag verkligen ta studenten. Jag tänker rusa ut på skolgården och slänga iväg min kritvita rena mössa så långt det bara går och hoppas det blir brun och skitig, den med.

Idag skall jag ta studenten, och jag tänker göra det precis på samma sätt som alla andra.

Och när jag kommer hem från festen inatt. Min första fest med klasskompisarna, då tänker jag ha mössan full av namn skrivna på insidan. Som alla andra.

Jag vill bara känna mig normal. Vem vill inte det.

fortsättning följer……

Kör er fys redan på morgonen

Jag vet att många därute av juniorerna inte tycker att fysträningen är någon höjdpunkt i tillvaron. Det var nog ett av de största skälen till att jag inte orkade satsa vidare från det år jag fyllde 20.

Det finns tyvärr inga genvägar och fysen är en otroligt central och viktig bit för att bli bättre som tennisspelare. Det kanske inte känns så just i stunden eller är lätt att mäta, men tro mig, varje fyspass är väldigt viktigt i er utveckling till framtida bra och framgångsrika tennisspelare.

Ett tips jag tycker ni skall pröva på är att köra exempelvis er löpträning tidigt på morgonen. Ta en frukt då ni vaknar, eller exempelvis en proteindrink och ge er ut. Bara det att ni tar ett löppass på ca 30-45 minuter, låt säga 3 ggr per vecka innan skolan kommer göra er betydligt starkare och bättre på banan, men även att skoldagen blir enklare att genomföra.

Efter ett löppass, dÃ¥ kroppen verkligen är igÃ¥ng och en stadig frukost kommer ni komma till skolan pigga och fräscha. Resten av dagen är fysen redan avklarad sÃ¥ ni har inget annat än tillfredsställelse att känna under dagen att ni gjort “ert jobb”. Dessutom kan ni 100% fokusera pÃ¥ tennisträningen efter skolan och inte ha ett fyspass efter tennisen hängande över er, rent mentalt.

Pröva det. Gör det till en vana och känn efter hur skön man känner sig redan från tidigt på morgonen.

Lycka till.

——————————————————————-

Roger är nere med 2 break i 3e set. 1-1 i set. Dags att fortsätta hålla fokus på slamtrackern.

Föräldrar – filma era barns tennismatcher!!!

Pratade häromdagen med en av mina bästa vänner, då jag ledsamt berättade att min far av någon anledning spelat över alternativt tappat bort ett antal gamla VHS-kassetter med tennismatcher från min juniortid.

Det känns ärligt talat värre än för jävligt att detta skett. En del av skulden faller givetvis över mig, som för flera år sedan borde sagt att vi måste förvara dessa på något ställe där de inte kan försvinna, samt att kopiera över alla banden i nya moderna format, typ DVD.

Jag har några av kassetterna i minnet och jag skulle så otroligt gärna vilja få fatt i dom, om de nu inte är överspelade med annat. Jag minns att exempelvis hela Sverigefinalen av Opel Cup från Västerås 1991 fanns på ett band. Det kanske också var ett av mina starkaste minnen från min juniortid. Det var i alla fall en av mina mest framgångsrika tävlingar och mitt stora genombrott som junior. Under resten av det året vann jag 15 tävlingar om jag minns rätt, bl a en stor internationell juniortävling i Tyskland den sommaren. Den resan kommer jag berätta mer om en annan gång. Tror både Westberg och Hildebrand tänker på den resan då och då med ett leende.

Nåväl, Opel Cup var som Kalle Anka Cup fast för 16-åringar. Jag vann Stockholmsuttagningen och sedan i Sverigefinalen var jag 5e eller 6e-seedad men lyckades slå semiseedade Jesper Boberg från Småland och nå semifinal. Efter att ha förlorat semifinalen så vann jag match om 3e pris och slutade alltså på bronsplats. Vinnare av Opel Cup 1991 var självklart Thomas Johansson, som var totalt överlägsen och vann allt i vår åldersklass. Jag minns hur fruktansvärt bra Tompa var redan då. Han var liksom på en annan planet jämfört med oss andra. I mixedklassen där jag spelade med Pia Groth från SALK förlorade vi i finalen mot Åsa Svensson (Carlsson på den tiden) och Anders Stenman från Västmanland.

Tänk att allt detta fanns samlat på en videokassett och den är borta!?!? Detta är minnen att ha kunnat plocka fram då och då.

Ett annat minne är JSM i Tabergsdalen 1989. Jag var 14 Ã¥r och pappa gjorde liksom filmen som en dokumentär. Jag minns hur jag pÃ¥ anmodan av honom skulle kliva ut ur husvagnen och lÃ¥stsas som jag spontant bara sÃ¥g kameran och sade “Godmorgon, idag är det match. Dags att ta en morgonlöpning för att väcka kroppen”. Ha ha..sÃ¥ löjligt men ändÃ¥ sÃ¥ roligt. Vi fortsatte sedan filmen med att jag anmälde mig till tävlingsledningen och fick min nummerlapp. Sedan filmades mina matcher men även andras. Jag vet att pÃ¥ denna kassett finns glimtar frÃ¥n matcher bÃ¥de pÃ¥ Tompa J och Magnus Norman. Jag är säker pÃ¥ att Nors skulle skratta och fÃ¥ nostalgiska fuktiga ögon om jag under en av vÃ¥ra kompismiddagar hemma hos mig hade kunnat spela upp bilder pÃ¥ honom som 13-Ã¥ring krigandes pÃ¥ en hemmagjord JSM-video av familjen Alsterback. Bilder han aldrig tidigare sett.

Så, alla ni därute. Föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, vänner!!!!! Ta vara på dagens otroligt lättillgängliga teknik. Filma massor av era barn och ungdomars tennismatcher och träningar. Jag lovar att när de är 30+ kommer de vara upp över öronen tacksamma för att ni gjorde detta.

Filma på olika platser. Det är ännu en sak jag märker ju mer åren går hur man saknar många av de platser ute i Sverige man besökt. Tänk att ibland kunna sätta på en gammal film och bara få ta del av de miljöerna på bild.

Jag är säker på att man skulle få tillbaka många minnen och kanske till och med dofter från de olika platser som likt isblock på en söndersmält insjö utgjorde kartan för den svenska juniortennis-cirkusen på 90-talet.

Varför kan man inte kramas efter en match?

Jag har iakttagit en viss debatt pÃ¥ ett flertal ställen de senaste mÃ¥naderna. Det handlar om flera av varandra oberoende tennistyckare och “tennismänniskor” som har total avsaknad av förstÃ¥else för att tvÃ¥ tennisspelare kramar om varandra efter en match.

Eller, det handlar snarare om att många inte har den minsta förståelse för att förloraren kan dra lite på smilbanden eller omfamna sin överherre direkt efter matchbollen. Att det skulle vara ett tecken på att man inte är lika besatt av att vinna och har samma vinnarskalle som de som inte gör det.

För mig är det lite granna tvärtom. Jag har inte den minsta förståelse för varför man kan tycka att det vore det minsta konstigt att en förlorare skulle bete sig så direkt efter matchen. Som Djokovic senast mot Nadal, log lite förläget och kramade om Nadal efter en av tidernas bästa tennismatcher. Vad är det för fel med det?? Ett par minuter senare när Djokovic vandrade ut från banan rann tårarna på honom av besvikelse, men att i den allra värsta hettan just efter match kunna le åt fanskapet att förlora efter 4 timmar mot Nadal och stort kunna gratulera Rafa till sin seger är för mig inget annat än en stor prestation och en stor människa som gör.

Bara att se Djokovic och Nadal sista timmen under matchen. BÃ¥da tvÃ¥ log ett flertal gÃ¥nger efter vissa rent ut sagt sinnessjuka bollväxlingar. De bjöd pÃ¥ show och de avslutade showen med att krama om varandra och visa publik och övriga världen att detta faktiskt ändÃ¥ nÃ¥gonstans “bara” är tennis.

Det kanske krävs den distansen till den övriga rent för jävliga värld vi har omkring oss för att inse att en tennismatch, vare sig det är första omgången i RMs 12-årsklass eller en final i Wimbledon ändå faktiskt bara är en tennismatch mitt bland krig, miljontals hemlösa barn och konstanta naturkatastrofer.

Herregud, boxarna pÃ¥ allra högsta nivÃ¥ har sÃ¥ länge jag har minnesbilder frÃ¥n boxningsmatcher kramat om varandra efter en match. Och dÃ¥ kan vi ju pÃ¥minna oss om att de faktiskt bokstavligt talat försöker ha ihjäl varandra under sina holmgÃ¥ngar. ÄndÃ¥ kan de stÃ¥ och omfamna varandra efterÃ¥t. Vi sysslar med en sport där det handlar om att vinna sista bollen i en tennismatch och om man kämpar 110% och har en god stämning med sin motstÃ¥ndare, men ändÃ¥ inte räcker till, sÃ¥ varför skulle en high-five eller en liten kram vara ett tecken pÃ¥ att förloraren där visar att han är en “loser”.

Jag förstår det inte alls. Men jag vill även säga att de som inte väljer att avsluta med en kram vid nät absolut inte gör något fel. Det är precis upp till varje spelare att göra som han eller hon vill. Vissa kan inte hantera den omedelbara besvikelsen och nederlaget. Vissa kan helt enkelt det, men ändå vara grymma kämpar. Federer gjorde det i Australien mot Nadal senast. Bara stora idrottsmän gör sådant.

Novak Djokovic var för mig det yttersta beviset på att man både kan vara besatt av att vinna sin match men samtidigt vara som en blåslagen boxare direkt efter att matchen är över.

Att sedan tÃ¥rarna rann nedför hans kinder gjorde liksom hela showen komplett….i alla fall för mig.

« Previous Page — Next Page »